Ingenting har lösts

2012 var krisernas år - även om vi ser en långsiktig utveckling mot färre militära konflikter, högre livslängd och minskad fattigdom globalt. Framför allt är det USA:s och euroländernas ekonomier som oroar.

Att demokrater och republikaner efter utgången deadline lyckades enas om ett kompromissförslag för att undvika det så kallade budgetstupet betyder bara att USA - åter igen - har skjutit sina problem på framtiden. Likadant agerar ledarna inom eurozonen. De har inte löst ett endaste dugg de senaste åren utan enbart köpt tid genom att pumpa in mer pengar.

Marknaden bryr sig förstås inte. Den reagerade positivt tidigare när Grekland beviljades nya lån och lika sprudlande glad blev börsen när uppgörelsen i USA blev klar. Men ingenting har egentligen förändrats till det bättre. Grekland kommer fortsätta att behöva nödlån - och är som bekant inte ensamt.

USA har inte tagit itu med sin ohållbara ekonomiska politik. De skulle behöva dra åt svångremmen rejält genom att dra ned på sin militärbudget (världens överlägset största). Men det lär det inte bli tal om. Republikanerna anser det opatriotiskt och Barack Obama vill knappast bli ihågkommen som den president som monterade ned militären.

Det hela blir mest en fars. Politikerna vet rimligtvis vad som behöver göras. Men ingen vågar göra det.

Några tankar om det nya året

2012 blev inte förändringens år som många trott och hoppats på. Tvärtom blev det ett år då många skeenden fortsatte precis som tidigare. Den arabiska våren körde fast i såväl Jemen som Bahrain. I Syrien har kampen mot Bashar al-Assads regim lett till ett inbördeskrig där en mycket spretig opposition står mot diktaturen.

Eurokrisen kommer inte att få något slut heller under 2013, huvudsakligen beroende på en ovilja från ledarna att se till krisens grundorsaker. Stödpaketen kommer att bli fler, toppmötena likaså. Men krisen lär bestå. I USA lär de ekonomiska bekymren fortsätta och smitta av sig på resten av världen.

2013 lär också bli året när al-Assads regim i Syrien slutligen faller. Det kan också bli året när vi slutar kalla Ryssland för en bristfällig demokrati och i stället benämner den diktatur.

Spänningarna kan öka ytterligare mellan Kina och Japan efter Abe Shinzos valseger. Och trots Kim Jong-Uns oväntade nyårstal, i vilket han uttryckte en förhoppning om ett slut på konfrontationer mellan Syd- och Nordkorea och en snar återförening, lär de isiga relationerna länderna emellan inte tina upp än.

För alla liberala krafter kommer EU:s demokratiska underskott, integritetsfrågorna och hoten mot yttrande- och informationsfriheten (till vilka terrornojan och barnporrhysterin onekligen hör) att fortsätta vara högprioriterade. Vi behöver fler som orkar och vågar uppmärksamma dem under 2013!

Centerns föreslagna idéprogram kan, oavsett hur mycket som blir kvar av det efter stämman i mars, föra en viktig sak med sig: Det kan uppmärksamma idén om ökat självbestämmande för vanliga människor. Det var inte igår vi hade en het diskussion om frihet här i Sverige.

Läs även:
HAX

Gott Nytt År!

År 2012 är snart till ända. Det har varit ett händelserikt år, dels för mig personligen med både flytt och giftermål men också i världen i stort.

Vi har sett eurokris, amerikanskt presidentval, ledarskifte i Kina, fortsatt ekonomisk stagnation i USA, inbördeskrig i Syrien, Håkan Juholts avgång, Nobelpris till Mo Yan, ja till teledatalagringen, fredspris till EU, hundraårsminnet av Titanics undergång, invandringsdebatt och fortsatt terrornoja. Bland mycket annat.

Själv har jag fortsatt att blogga om rättssäkerhet, integritetsfrågor, moralism och lite Kina. Nästa års bloggande kommer sannolikt att handla om ungefär samma frågor. Men lite nya perspektiv kan tillkomma.

                          Gott Nytt År till alla läsare!

Nu ska vi snacka språk

Varje år utökas det svenska språket med ett antal nya ord, presenterade av Språkrådet. Det är ord som har använts i eller om uppmärksammade sammanhang under året.

Försök att förändra språket faller dock ofta platt. Fåniga hittepåord som zlatanera (som är helt onödigt eftersom det inte tillför språket något och heller inte förenklar det), memil eller grexit tillför ingenting. De säger, som Språkrådet konstaterar, mer om samhällsutvecklingen under det gångna året än om språkutvecklingen framöver. För att överleva långsiktigt behöver ett ord kunna beskriva mer än enbart en enskild händelse som snart faller i det allmänna medvetandets glömska.

Språket är konservativt och förändras inte så lätt. Försök att slopa könsbundna personliga pronomen och ersätta dem med hen har gjorts under närmast kampanjliknande former, och ordet används också konsekvent av en del skribenter och journalister. Hen är till skillnad från många av Språkrådets nya ord ett sätt att förenkla språket och vi ser detta könsneutrala personliga pronomen i exempelvis finskan.

Men det har inte satt sig i vardagsspråket och är därmed dömt att användas av ett fåtal som vill göra sig lite märkvärdiga eller göra ett genusstatement. Möjligen är hen här för att stanna på lite längre sikt.

En mer uppenbar trend är att vi i allt högre grad inte bara slutat översätta utan också att böja engelska ord i svenskan. I stället lånar vi dem rakt av. I stället för att säga smarttelefon säger vi smartphone. Vi säger inte motreaktion utan backlash.

Och vi böjer inte dessa i plural (smartfånar?). Det är en lärdom från engelska låneord som video (som heter videor i plural, men där nästan alla säger videos). Ett numera vardagligt ord som mail har vi däremot valt att försvenska till mejl.

Dagens svenska språk är således en salig blandning av låneord, försvenskningar och rena stölder. Så utvecklas språket och så förändras det i globaliseringens spår.

Om språk verkar tidskrävande och jobbigt kanske Lundstudien som visar att hjärnan växer av intensiva språkstudier vara lite uppmuntrande. 学习把!  

Rimligt försörjningskrav

Moderaterna vill skärpa kraven för anhöriginvandring. Skärpningen gäller försörjningskravet. Det betyder att fler som anhöriginvandrar måste har en försörjning ordnad i Sverige.

Det är fullt rimligt att den som invandrat först måste ha en stabil ekonomisk situation och ett ordnat boende innan personen tar hit sina anhöriga. Annars hamnar allesamman i Socialtjänstens knä.

Detta är inget radikalt förslag på något sätt eftersom de allra flesta, som barnfamiljer, undantas från kravet. Ändå lär det bli en het diskussion i Alliansen. Och anklagelserna om att flirta med Sverigedemokraterna kommer hagla.

USA inför stupet

USA står inför det omtalade finansiella stupet. Innan nyår måste en uppgörelse till stånd, annars höjs skatten för miljoner amerikaner.

Nå, om man ska vara krass är det kanske det som behövs. USA har fortfarande en galopperande statsskuld. Landet tros inte få en budget i balans förrän om något decennium. De sitter helt enkelt i skiten på riktigt. Pengarna måste in.

Förutom skattehöjningar behövs besparingar. USA har världens överlägset största försvarsbudget. Republikanerna gjorde i presidentvalskampanjen en stor grej av att Mitt Romney ville satsa mer på försvaret, inte mindre. Det är precis den sortens satsningar som landet inte har råd med just nu. Otroligt nog är det är som om insikten om tillståndet i ekonomin helt saknas.

Kanske blir det en överenskommelse mellan republikaner och demokrater i sista stund. Men det blir i så fall en sista minutenuppgörelse som räddar situationen här och nu men som inte löser någonting långsiktigt. För som sagt, pengarna måste in.

Samtidigt fortsätter förtroendet för amerikanska politiker att sjunka. Inför presidentvalet hade mindre än 10 procent av amerikanerna förtroende för Kongressen. Oförmågan att kompromissa och nå viktiga uppgörelser om landets framtid lär inte öka de siffrorna.

Svenskarna och världen

Det är illa ställt med svenskars kunskap om övriga världen, konstaterar professor Hans Rosling.

Han driver närmast en kampanj mot pessimismen, den gode Rosling. Men framför allt tror jag att han upprörs över att vi låter gamla sanningar forma vår bild av världen i dag.

Världen har förändrats de senaste decennierna - och det drastiskt. Tyvärr har många av våra föreställningar om den så kallade u-världen inte det.

Okunskapen formar vår bild av tillståndet i världen. Den skapar en pessimism som inte är förankrad i verkligheten och som riskerar att leda till att vi tar fel beslut. Världen har blivit bättre de senaste 30 åren, inte sämre. Det är den första sanningen vi behöver ta till oss.

Den andra är att även om skillnaden mellan de rikaste länderna och de allra fattigaste har ökat (eftersom de rika blivit rikare medan fattigaste fortfarande är lika fattiga), har mellanskiktet vuxit. Det är alltså fler människor som lever i en dräglig tillvaro nu, även om de inte kan klassas som rika. Dit hör flera av de länder som vi ofta har så fel om vad gäller medellivslängd och familjeplanering (Bangladesh, Vietnam).

Antalet demokratier i världen har vuxit stadigt sedan Berlinmurens fall. Men det är inte främst demokrati utan frihandel som utrotar fattigdom. Bland personer på vänsterkanten görs således ett dubbel- eller snarare trippelfel: De tror att världen blir sämre, de motsätter sig frihandel och de lovsjunger biståndet.

Fast det är klart, om världen följde socialisternas recept skulle världen verkligen bli sämre. Då vore deras framtidspessimism åtminstone befogad.

Tidigare bloggat:
En bättre värld

Beijing - Guangzhou på åtta timmar

I dag på annandagen invigdes världens längsta snabbjärnvägssträcka. Självfallet ligger den i Kina.

Sträckan mellan Beijing och Guangzhou (京广高铁) kommer att ta åtta timmar mot tidigare 22. Den långa resan på 2 298 kilometer går genom 35 stationer.

Kina börjar få ett formidabelt järnvägs- och tunnelbanenät i och mellan de större städerna. Men det är statligt subventionerat. Bara Beijings tunnelbana, som har vuxit avsevärt de senaste sju åren men fortfarande är imponerande billig att resa med, subventioneras med miljardbelopp årligen.

När man åker snabbtåg i Kina är det lätt att bli fartblind och drömma om liknande trafiklösningar i Sverige. Men vårt avlånga land är för glest befolkat för att riktig snabbjärnväg ska vara ekonomiskt försvarbar.

Drömmen om en svensk snabbjärnväg kommer därför att förbli en dröm. En rimligare målsättning tycks vara att få tågen att över huvud taget gå.

Höghastighetståg, 高铁. Här i Tianjin.

Sexhandeln och moralismen

Aftonbladet håller tydligen på med något slags kampanj mot sexarbete. Tidigare var det sexhandel på svenskhotell i Thailand som vi förväntades bli upprörda över. Nu gäller det prostitutionen i den populära turistorten Playa del Inglés på Gran Canaria.

Aftonbladet är förstås inte ute efter några djupare insikter. Redan i rubriksättningen blir det tydligt vad tidningen vill ha sagt: "Sexslavar i charterparadiset". Det vi får är föga förvånande en moralistisk överton om att sexhandel är en fråga om utnyttjande. 

Visst förekommer det tvång och utnyttjande, i synnerhet bland utländska sexarbetare i många länder. Människohandel ska bekämpas var den än finns (men det är värt att fråga sig varför endast den sexuella intresserar medierna). Om detta råder inget tvivel.

Men att ständigt lyfta fram de värsta exemplen för att visa på prostitutionens natur färgar vår uppfattning om vad sexhandel är. Självfallet ska slavliknande förhållanden uppmärksammas och bekämpas, men vi behöver ta till oss hela bilden, inte bara avarterna. När människohandel blir den bestående bilden på näthinnan är det inte konstigt att folk applåderar en sexköpslag.

Det finns en annan väg än att förbjuda sexköp: Nya Zeelands. Stärk sexarbetarnas rättigheter. Avkriminalisera sexköp och koppleri men lägg makten och rätten hos sexarbetaren. Rätten att alltid säga nej till en kund utan att motivera varför. Rätten att kräva kondom vid samlag.

Utvärderingar av avkriminaliseringen i Nya Zeeland har visat att effekterna är positiva. Sexsäljarnas hälsa har förbättras. Våldet har minskat och förtroendet mellan sexarbetare och myndigheter blivit bättre. Däremot består stigmatiseringen, vilket indikerar att den ligger på en annan nivå än den rent rättsliga (även om ett sexköpsförbud förvärrar det hela).

Det finns sätt att göra livet bättre för sexarbetarna utan att moralisera över deras arbete. Men det är inte så prostitutionsenheterna arbetar. Det är inte så vänsterfeministerna resonerar. Individperspektivet är för dem främmande.

Kvar återstår det samhälleliga, strukturella synsättet där politiken ska putta oss in på den rätta vägen och där de människor som det egentligen handlar om - sexarbetarna - lämnas därhän. Det är en människofientlig linje som ingen liberal kan ställa upp på och som varje person med någon sorts anständighet har ett ansvar att bekämpa. 

God Jul med några tankar

Så är julen åter här. Fridens högtid? Snarare köphetsens. 

Det är svårt att helt frigöra sig från kravet på julklappar och i år måste jag tillstå att jag drabbades av ett återfall. Efter några år med lite mer blygsam konsumtion blev det i år desto mer. Jag har således bidragit till det där årliga rekordet som Handelns utredningsinstitut alltid spår ska komma.

Julen har för mig, liksom för de flesta svenskar, ingen religiös innebörd. Men jag kan likväl lyssna till julkonsert med religiösa sånger och tycka att de kristna symbolerna har sin plats mitt i allting. Gissningsvis har det med mysiga barndomsminnen från julfirande i skolan att göra, inget annat. Allt får den betydelse man ger det och i fallet med religion är jag ändå bortom frälsning. 

Viktigast på julen är inte klapparna utan kalkonen, prinskorvarna, myset i soffan och en varm kram. Det vet ju alla (utom barnen). Att vi ändå tömmer plånböckerna inför varje jul är en liten tankeställare. 

Jag behöver inte vänta ett år på att fira en stor högtid igen. Redan i februari bär det av till Kina. Då ska jag tampas med några hundra miljoner kineser i kollektivtrafiken inför det kinesiska nyåret. Förhoppningen är att jag anländer lite innan den värsta ruschen...

God Jul till alla läsare! 

Säg som det är

"Om man skapar ett samhälle med ökade klyftor och större social otrygghet, då lägger man grunden för den här typen av partier. De allra flesta människor som säger sig sympatisera med SD är inte främlingsfientliga i grunden, men många av dem är rädda och oroliga för jobben."

Socialdemokraternas Stefan Löfven försöker förklara Sverigedemokraternas framgångar i väljaropinionen. I vanlig ordning ska SD:s växande väljarstöd förklaras med stigande arbetslöshet och växande utanförskap. Den ängsliga migrationsdebatten märks således även när stödet för SD ska analyseras.

Löfven kan inte kalla SD:s väljare för rasister, ty en stor del av dem kommer från hans eget parti. Men särskilt fruktbar blir knappast hans analys.

Säg som det är i stället. De som röstar på Sverigedemokraterna gör det främst därför att de inte gillar regeringens och de rödgrönas invandringspolitik.

Inte en gång till...

Det blir kungligt bröllop nästa år. Än en gång kommer vi att översköljas av en rojalistisk yra. TV-sändningarna kommer att fyllas med ytligt meningslösa reportage, tidningarna likaså. Och vi som arbetar betalar förstås kalaset.

Den 8 juni gifter sig prinsessan Madeleine. Kanske dags att redan nu börja leta efter en lämplig utlandsresa...

Centerns kris också en möjlighet

Det skrivs och pratas mycket om krisen i Centerpartiet just nu. Sedan förslaget till nytt partiprogram blev offentligt har medierna fyllts av svarta rubriker. Att Aftonbladets skribenter retar sig på det de betraktar som "nyliberala idéer" är i sig bara positivt. Värre för partiledningen är det beskrivna upproret bland partiaktiva ute i landet.

Per Ankersjö, som lett arbetet, menar att Centern måste våga göra resan. Det hade förstås varit väldigt enkelt (och bekvämt) att gå motsatt väg. Att gå i socialistisk eller konservativ riktning för att fiska röster. Det skulle sannolikt vinna väljare kortsiktigt och ute i landet hade det sannolikt, åtminstone initialt, inte mött samma högljudda motstånd. Men det hade varit fel väg.

De nuvarande låga opinionssiffrorna har inget med Centerns föreslagna partiprogram att göra. Partiet har legat risigt till ända sedan Annie Lööf blev vald. Om det ska letas enkla förklaringar till det usla opinionsläget, är det snarare valet av partiledare. Men inte heller det vore sant, även om Lööf sannerligen inte varit något lyft. Centern har haft det kämpigt i flera decennier.

Om partiet alls ska ha något existensberättigande måste det utvecklas, ta ställning och få något slags identitet. I dag vet väldigt få vad Centerpartiet står för. Det är förstås ohållbart. Opinionssiffrorna ljuger inte. Mittfältet i svensk politik är knökfullt. Enda sättet att bli relevant är att lämna det.

Ett problem är att även om Centerpartiets föreslagna idéprogram gillas av frihetligt sinnade väljare, som undertecknad, gör valet av partiledare att vi är ytterst tveksamma till att lägga en röst på partiet. Centerns svek i integritetsfrågorna, där just Lööf var en av huvudfigurerna, hjälper inte heller till. Å andra sidan är vi i dag ganska få. Om Centern kan förmå fler att inse värdet av större frihet för individen har de gjort oss alla en tjänst.

Jag välkomnar förstås de frihetliga inslagen i det föreslagna partiprogrammet. Men jag förhåller mig fortsatt skeptisk till möjligheterna att verkligen driva dessa frågor med framgång i partiet. Och framför allt finner jag skäl  att betvivla att det alls kommer att ske. Allt annat är en positiv överraskning.

Kollektivt kaos

Att resa i juletid är alltid lika prövande. Det är skrikande småbarn, sönderstressade föräldrar och babblande tonåringar. Att resa bekvämt går således alltsomoftast bort.

Högsta prioritet blir i stället att över huvud taget komma fram i rimlig tid. Flyget är lite för dyrt för de ringa minuter jag behöver tillbringa i luften. Sedan kaoset på Stockholms central julen 2009 har jag valt bort tåg. SJ går helt enkelt inte att lita på.

Slutsatsen blir att jag hellre tar en försening på en obekväm och fullproppad buss än att lämnas strandad på en gudsförgäten plats i ett tåg som inte kommer vidare på grund av växelfel eller någon nedriven kontaktledning.

Jag är inte ensam. Enligt en Sifomätning väljer var tredje pendlare bort tåget av rädsla för att bli försenade. Att döma av alla extrainsatta bussar i jultrafiken resonerar många likadant nu när de ska lämna staden för att fira jul ute i landet. Trots olyckor och vädrets makter är faktiskt busstrafiken förbluffande punktlig.

En skumtomte på det.

Det behövs en Kinastrategi

Jan Björklund har bestämt att kinesiska är framtidsspråket som svenska barn och ungdomar bör lära sig. Själv har jag rest vissa tvivel kring hur pass stort språket kan bli i en högstadie- och gymnasieskola där allt handlar om att maximera snittbetyget, inte att lära sig saker.  

Ett antal Kinakännare tycker att det är otillräckligt att satsa på kinesiska i skolan. Det anser att det behövs en bredare strategi för att förstå Kina, för att tillvarata svenskars kompetens och för att kunna konkurrera.

Till de minst sagt namnkunniga undertecknarna återfinns dels Frédéric Cho men också två av mina gamla lärare vid Konfuciusinstitutet, Joakim Enwall och Fredrik Fällman. De pekar bland annat på en rad frågetecken kring vilka som egentligen ska utbilda alla de som väntas intressera sig för kinesiska framgent.

"Inom universitetsvärlden råder det förvirring över hur många terminers nybörjarstudier som egentligen krävs för lärarbehörighet i kinesiska, och det kan vara så att det räcker med endast tre. Det är alldeles för lite för att tillnärmelsevis behärska språket. Samtidigt har flera lärosäten fått sin examinationsrätt på lärarutbildningen indragen på grund av bristande kvalitet. Skolorna har redan nu svårt att hitta skickliga och behöriga lärare. Utan en förbättrad och utökad utbildning av lärare i kinesiska är Björklunds vision tyvärr en omöjlighet."

Det finns således en hel del att fundera över för utbildningsministern. Själv har han sagt att det kommer att ta 10-15 år att implementera kinesiskan i den svenska skolan. Det ger en fingervisning om att detta är inget som går att göra snabbt.

För att bli den kunskapsnation som Sverige gärna berömmer sig för att vara, behöver vi redan i skolan få tillgång till bredare kunskaper om världen utanför vår egen. Utanför Europa. Utanför väst. Kina och Indien är två naturliga studieområden givet deras växande betydelse i världen. Det är inte bara naturligt att vidga vyerna utanför vår västerländska sfär utan också en nödvändighet för att kunna ligga i framkant ekonomiskt.

Kan svenskar någonsin få samma känslor och förståelse för Kina som för USA och Storbritannien (eller för den delen Thailand)? Högst sannolikt inte. För att förstå Kina och det kinesiska folkets attityder och tankesätt räcker det inte med att lära sig språket (även om det är en grundförutsättning). Vi behöver ta del av den kinesiska populärkulturen, förstå referensramarna. Och då behöver man helst besöka landet under längre perioder och umgås med kineser.

Kinesiskan kommer inte på något sätt att ersätta engelskan, men kunskaper i 普通话 underlättar förstås i alla kontakter med jättelandet i öst och även vår förståelse av det. Framför allt leder det dig garanterat in på en spännande och utvecklande resa.

I media:
Kinesiska i skolan är en kejsare utan kläder

Tidigare bloggat:
Familjen Fredrik
你会说汉语吗?
Kinesiskans ställning i svenska skolan

En sjuk hyresmarknad

Det är många som har liknande historier om hur de på 70-, 80- eller rent av 90-talet erbjöds en lägenhet i Stockholms innerstad men tackade nej. De säger det med ett uppgivet skratt. "Tänk om man bara hade vetat...!".

I takt med att Stockholm växer men antalet lägenheter inte gör det i tillnärmelsevis samma takt, ökar kötiderna hos bostadsförmedlingen. I dag är förstahandskontrakt så eftertraktade att den som väl har fått ett inte släpper det. Det blir därför ingen omsättning i lägenhetsbeståndet. Folk hyr i stället ut sina lägenheter i andra hand till ockerhyra. Särskilt omöjligt att etablera sig blir det för invandrare utan kötid eller hög inkomst. De hamnar i stället i Socialtjänstens försorg (som i sin tur sliter med att få tag i lägenheter att hyra ut).

I dag är det hopplöst att få en lägenhet via bostadsförmedlingen i innerstan. Du behöver antingen några miljoner för att köpa en eller fixa svartkontakt med pengar under bordet. Annars får du vänta i några decennier i kön. Man kan tycka att en så attraktiv plats borde vara svindyr att bo på. Men för de som bor i innerstan behöver det inte alls synas på hyresavin.

Och så ska det förbli, om Hyresgästföreningen får bestämma. De vill behålla bruksvärdesprincipen. Hyresregleringen var tänkt att bli tillfällig men kom som så mycket annat att permanentas efter andra världskriget. Den har satt prismekanismen ur spel. Hyresgästföreningen såg vid förra förhandlingen till att hyrorna höjdes lika mycket över hela staden i stället för, som fastighetsvärdarna föreslog, med mer i innerstan och mindre ju längre ut man bor.

Hyresbostadsutredningen vill gå mot mer marknadsanpassade hyror. Det är en absolut nödvändighet. Det är därför så förbaskat typiskt att regeringens talesperson, bostadsminister Stefan Attefall (KD), fastslår att regeringen inte har några ambitioner att införa marknadshyror.

Det tycks inte spela någon roll om regeringen är röd eller blå. De vill alla att hyresregleringen ska bestå. Och därmed även en hyresmarknad som ingen är nöjd med.

En bättre värld

Vi lever i den bästa av världar. Trots allt elände är det faktiskt så.

Den enorma medieexponeringen i dag gör att vi lätt får uppfattningen att världen är en värre plats att leva på än någonsin tidigare. Våldsbrotten är fler, otryggheten breder ut sig, välfärden nedmonteras och allt är is och mörker. Det är dock en myt.

Inte minst inom konservativa och socialistiska kretsar finns det en föreställning att det var bättre förr (men det är oklart exakt när "förr" infann sig). Ofta yttras denna tanke i något slags desperat suck över att samhället inte har utvecklats i den riktning man helst hade önskat.

Men aldrig har det satsats så mycket på välfärd i Sverige som just nu. Vi har vårdval och vårdgivare som faktiskt bryr sig om vad vi som patienter tycker. Vi har en konsumentmakt som inte riktigt fanns förr. Vi är friskare och lever längre än någonsin tidigare.

Sedan 1989 har världen förändrats dramatiskt. Hela Europa har demokratiserats. Flera hundra miljoner kineser har lyfts ur fattigdom och Kina har blivit världens andra största ekonomi. Sydkorea, Thailand, Filippinerna och Indonesien har demokratiserats. Latinamerika har gått samma väg. Antalet demokratier i världen har enligt Freedom House ökat från 69 till 117, vilket betyder att en majoritet av världens länder nu räknas som demokratiska.

Det betyder inte att kampen för mänskliga rättigheter varir lyckosam överallt. Ryssland är ett tråkigare exempel, även om Sovjetunionens fall var fantastiskt. Men precis som Johan Norberg skriver i Sveriges Radios OBS har utvecklingen de senaste 20 åren visat att demokratiska idéer kan slå rot i alla samhällen, i alla kulturer.

Detta är en lärdom att bära i minnet när islamofoba krafter hävdar att islam hotar västvärlden med sharialagar och kvinnoförtryck. Även muslimer vill ha frihet. Den arabiska våren lär bara ha börjat.

Demokrati är inte lätt. Men alla vill ha det.

Ett frihetligt centerparti?

Centerpartiets nya partiprogram ser ut att bli det mest liberala av alla riksdagspartiers (förslaget finns som PDF här). Konkurrensen är visserligen inte särskilt hård, men Centerns vandring i liberal riktning är ändå värd att nämna.

Däri finns visionen om fri invandring, kritiken mot centralism (inklusive maktförskjutningen till EU) och insikten att det digitala samhället kräver en ny syn på upphovsrätt. I förslaget är Centerpartiets ståndpunkt att staten "ska vara så liten som möjligt", en i svenska förhållanden rätt radikal hållning. Att partiet också tar ställning för månggifte är ännu mer radikalt (återstår att se hur den raden mottas på stämman i mars).

För en som lärt sig att vara misstänksam mot sådant som låter lite för bra för att vara sant finns anledning att inte bli alldeles till sig i trasorna riktigt än. Centerpartiets tidigare försök att gå i bräschen - det så kallade integritetsmanifestet - betydde inte ett jota när det väl kom till votering i riksdagen. Partiet struntade då i egna stämmobeslut.

Förslaget till nytt partiprogram är faktiskt riktigt bra. Till och med smått fantastiskt för att komma från ett parti som redan sitter i riksdagen. Om detta blir Centerpartiets politik, om den drivs aktivit och om C menar allvar med att bli Sveriges mest liberala parti, kan jag överväga en röst på Centern igen. Men då krävs att partiet först visar att det menar allvar och går från ord till handling.

Sjabbla inte bort det här nu.

En japansk hök återvänder

Japans nye premiärminister heter Abe Shinzo. Nygamle, kanske ska tilläggas. Han har suttit där förr och är nu alltså tillbaka. Nu väntar japanerna på att få se effekterna av regeringens abekonomi.

Med Abe vid makten väntas Japans linje mot Kina hårdna. Någon lösning på konflikten om ögruppen i Östkinesiska havet syns ej. Abe har själv sagt att Japan äger öarna enligt internationell lag och att all förhandling i frågan är utesluten.

Därmed lär konflikten fortgå och kanske också förvärras. Nationalistiska stämningar i både Kina och Japan kan tända gnistor i krutdurken. Vilket vore förstås både onödigt och idiotiskt.

Minnena av japanska krigsbrott, som de Nanjing 1937, är fortfarande färska i det kinesiska minnet och regeringen försöker inte direkt dämpa stämningarna. Samtidigt vill Japan å sin sida tona ned eller helst glömma bort det som skedde.

Man kunde ju önska att de gamla kombattanterna skulle kunna sätta sig ned över lite sake och en Tsingtao och diskutera saken i stället för att flexa de militära musklerna.

Senkaku på japanska eller diaoyudao, 钓鱼岛, fiskaröarna på kinesiska.

Föräldraansvar...?

Inga barn ska vräkas, råkade barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) häva ur sig 2007. En nollvision upprättades. Den kritiseras nu av Kronofogden som orealistisk.

Larsson hävdar att det är innebär en "mycket stark otrygghet i ett barns liv att mycket hastigt behöva flytta". Den med erfarenhet av såväl Socialtjänstens som Kronofogdens arbete vad beträffar vräkningar vet att det inte sker hastigt. Det tar månader och är ingen process som sker lättvindigt. Ingen vill förstås vräka en barnfamilj.

Bakgrunden är vanligtvis en hyresskuld (eller snarare flera). I fall där Socialtjänsten är inblandad finns i bästa fall rutiner kring hur hyresskulder ska hanteras, i annat fall ska hyresvärden varsko nämnden när en barnfamilj riskerar att hamna på gatan. Då hamnar ansvaret åter hos Socialtjänsten.

Det sker emellertid även att familjers hyreskontrakt sägs upp på grund av misskötsel. Bråk, fylla, allvarliga störningar, allt sådant som ingen hyresvärd eller granne ska behöva acceptera. Att sätta en nollvision för vräkningar är således bara politiskt fåneri.

Självfallet kan sociala myndigheter arbeta preventivt med kända problemfamiljer - och det görs också - men om hyran i slutändan inte betalas för att pengarna går till annat eller om störningarna blir för omfattande, kan familjen inte bo kvar. Den logiken borde även barn- och äldreministern förstå.

Det talas ofta om samhällets ansvar men sällan eller aldrig om föräldraansvaret. Ja, Socialtjänsten får gripa in när föräldrarna brister och barn far illa. Ingen hamnar på gatan, men det är, särskilt i Stockholmsområdet, inte lätt att bara hitta en bostad åt bostadslösa familjer. Det blir därför ofta fråga om dyra hotelljourplaceringar som kostar 25 000 kronor i månaden.

Gärna en diskussion om hur vi förhindrar att barnfamiljer vräks från sina hem, men då bör vi också söka lyfta in föräldrars eget ansvar för sin situation.