Inga barn ska vräkas, råkade barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) häva ur sig 2007. En nollvision upprättades. Den kritiseras nu av Kronofogden som orealistisk.
Larsson hävdar att det är innebär en "mycket stark otrygghet i ett barns liv att mycket hastigt behöva flytta". Den med erfarenhet av såväl Socialtjänstens som Kronofogdens arbete vad beträffar vräkningar vet att det inte sker hastigt. Det tar månader och är ingen process som sker lättvindigt. Ingen vill förstås vräka en barnfamilj.
Bakgrunden är vanligtvis en hyresskuld (eller snarare flera). I fall där Socialtjänsten är inblandad finns i bästa fall rutiner kring hur hyresskulder ska hanteras, i annat fall ska hyresvärden varsko nämnden när en barnfamilj riskerar att hamna på gatan. Då hamnar ansvaret åter hos Socialtjänsten.
Det sker emellertid även att familjers hyreskontrakt sägs upp på grund av misskötsel. Bråk, fylla, allvarliga störningar, allt sådant som ingen hyresvärd eller granne ska behöva acceptera. Att sätta en nollvision för vräkningar är således bara politiskt fåneri.
Självfallet kan sociala myndigheter arbeta preventivt med kända problemfamiljer - och det görs också - men om hyran i slutändan inte betalas för att pengarna går till annat eller om störningarna blir för omfattande, kan familjen inte bo kvar. Den logiken borde även barn- och äldreministern förstå.
Det talas ofta om samhällets ansvar men sällan eller aldrig om föräldraansvaret. Ja, Socialtjänsten får gripa in när föräldrarna brister och barn far illa. Ingen hamnar på gatan, men det är, särskilt i Stockholmsområdet, inte lätt att bara hitta en bostad åt bostadslösa familjer. Det blir därför ofta fråga om dyra hotelljourplaceringar som kostar 25 000 kronor i månaden.
Gärna en diskussion om hur vi förhindrar att barnfamiljer vräks från sina hem, men då bör vi också söka lyfta in föräldrars eget ansvar för sin situation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar