Den generella välfärdens omöjlighet

Den generella välfärdsstaten bygger på ett högt skatteuttag av samtliga medborgare. Även om den progressiva beskattningen innebär att höginkomsttagare betalar en större del av inkomsten i skatt, är det låg- och medelinkomsttagare som drabbas värst eftersom marginalerna blir mycket mindre. De höga marginalskatterna och den perversa beskattningen av arbete leder till att väldigt få människor kan bli rika genom arbete. I stället är det, som Skattebetalarnas förening visat, bland annat genom arv som människor skaffar sig förmögenheter i Sverige. Hur detta är rättvis politik vete gudarna.

Ett bra exempel på den generella välfärdsmodellen är barnbidraget. Det betalas ut oavsett vilken inkomst föräldern har, Det betyder att även mångmiljonärer får bidrag för sina barn. Och det kostar. Precis som en mängd andra bidrag som människor inte skulle behöva söka om det bara gick att klara sig på eget arbete.

Nu varnas för en framtida skattechock. Befolkningen blir både gråare och skrynkligare, vilket kommer att kosta kosing. Samtidigt som den skattebetalande befolkningen ska försörja en allt större skara äldre människor, ska miljonärer få bidrag för sina barn. Det är en ohållbar politik. Enda utvägen, om vi vill undvika ett skattetryck som gränsar till ren tyranni, är att minska den offentliga sektorns åtaganden. Denna framtidsdiskussion bör Alliansen sätta igång på allvar. Det handlar visserligen delvis om arbetslinjen, som regeringen trummat in likt ett mantra, men även om att våga skära i den ofantliga sektorn och omdefiniera vem som ska göra vad. Att våga minska den offentliga makten och ge människor makten över vardagen tillbaka.

Annars väntar kraftigt höjda skatter i det land som redan är världsbäst i denna föga ärofulla gren. Lita på att Ohly, Esbati och c/o, som ser ett högt skatteuttag som ett nödvändigt medel för att begränsa medborgarnas möjlighet till privat konsumtion och därmed makt över sin egen inkomst, myser på sina kammare.