Permissioner brukar av Kriminalvården beskrivas som ett medel för återanpassning i samhället för personer som har suttit fängslade länge. Det är därför en aning märkligt att Anders Eklund, livstidsdömd för bland annat det omtalade mordet på Engla Höglund, åter igen beviljats permission. Eklund har haft permissioner tidigare. På ett så tidigt stadium kan permissioner inte ses som ett led i någon sorts återanpassning i samhället. Vilken är då poängen?
Orsaken till just denna permission - att gå till en optiker samt köpa solglasögon - är inte det mest relevanta här. Oavsett orsak bör vi diskutera vilken funktion permissioner från fängelsevistelser egentligen ska ha. Ska de erbjuda något slags trevligt avbrott i vardagen eller fylla någon konkret funktion i "vården" av den intagne? Eller godkänns permissioner när internen behöver uträtta något särskilt ärende utanför fängelsets murar? Går inte de flesta ärenden att lösa på plats?
Jag är lite tveksam till själva förekomsten av permissioner inom kriminalvården. De förlöjligar själva kriminalvården som sådan när dömda mördare springer på stan och shoppar.
Jag kan förstå poängen med dem som ett led i en återanpassning efter en lång vistelsetid. Att stegvis ge internen ökad frihet och ökat ansvar för denna frihet i stället för att bara kasta ut honom eller henne på gatan direkt vid muck är ett vettigt förfarande. Men permissioner bör inte användas som ett sätt att få käka lite god mat eller handla något trevligt på stan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar