En bild av Sverige

Det är intressant att vi ofta har rätt bestämda uppfattningar om länder trots att vi aldrig satt vår fot där. Visst går det att läsa sig till mycket, men människor och kulturer bör ändå upplevas innan vi ärligt kan fälla omdömen om dem.

Det är inte ovanligt att människor i andra länder har en väldigt positiv bild av Sverige (om de vet något alls är det oftast bara positivt). När jag pratar med turistande amerikaner i andra länder blir detta väldigt tydligt. Det skulle förstås delvis kunna bero på att man inte gärna vill inleda en konversation med en okänd person genom att smutskasta hans hemland. Men jag tror faktiskt att många de facto har en väldigt romantiserad bild av Svedala. Vilket till stor del bygger på okunskap. Sverige är trots allt ett väldigt litet land och ägnar man sig inte åt omfattande research är några TV-inslag eller resereportage kanske den enda bilden man fått av landet. Det lilla paradiset långt, långt borta...

Kanske kan det beskrivas som en modern motsvarighet av de så kallade Amerikabreven från andra halvan av 1800-talet (se förresten denna sajt som försöker nyansera bilden av USA). Landet man flyr till blir det förlovade landet, landet man lämnade ett helvete. Det är ett sätt att motivera den långa och mödosamma resan för sig själv. För mödor blev det. Tänk dig själv. Du gnetar och sparar i tio år. Det är långt före Ryanair ser dagens ljus vilket gör att du tvingas lägga en hel årslön på biljetten. Sedan säljer du huset/lägenheten, tar med dig en väska eller två och kliver ombord. Bye, bye hemland. Hoppas på det bästa. Det var en sjujäkla resa de gjorde, emigranterna. I dag kan vi gneta några månader till en flygbiljett och fickpengar - och återvända hem om vi inte trivs med maten i det nya landet.

Min tjej visste ingenting om Sverige innan vi träffades och jag berättade en del för henne. Men det är svårt att beskriva ens hemland för någon som aldrig varit här, allt är så självklart. Vad anses udda av utlänningar? Vad är exotiskt? Vad är bra? Jag har nog mest gnällt på den långa svenska vintern, är jag rädd, ibland så pass mycket att jag kommit på mig själv med att, som för att lugna henne, tillägga:

- ...men sjukvård, grundskola och universitetsutbildning är ju gratis...
- Gratis!?
- Ja, jo, men vi betalar ju skatt för det...
- ”Skatt”...?

Ja, hur förklarar man hur mycket skatt vi faktiskt betalar i Sverige? Att staten minsann tar hälften av vår inkomst och kallar det rättvisa? Att Lars Ohly kissar i vårt lönekuvert och kallar det solidaritet? Eller att det inte går att köpa en flaska vin efter klockan 15 på en lördag därför att politikerna tycker att det är bäst så? Lite får man allt skämmas.

Men det som stör mig mest, förutom rabiatfeminismens rent kvävande effekt, är att Sverige har slutat att utvecklas. Det finns ingen vilja att förändra och utveckla landet längre, ingen önskan att lära av andra. Alla går omkring i tron att slutmålet redan är uppnått. Att Sverige är färdigutvecklat. Det är en farlig inställning. Visst finns det mycket som är bra med Sverige. Miljön är ren, så ren att vattnet går att dricka - både ur sjöarna och vattenkranen. Det är för det mesta ordning och reda, vilket vi svenskar uppskattar. Vi köar lydigt och fnyser åt dem som tränger sig före. Vi betalar våra räkningar på internet, källsorterar och stannar vid rödljus. Och det kan väl vara väl. Problemet är att varje förändring möts med motstånd, oavsett om det handlar om ett avskaffat monopol eller ett planerat höghus. Svensken slår näven i bordet. Saker ska vara som de har varit! Och så blir de det i hög grad.

Det finns också en synnerligen påfrestande paternalism som letar sig in överallt, fyller insändarsidor och resulterar i riksdagsmotioner. Dels vet vi inte vårt eget bästa, dels borde vi ha dåligt samvete när vi väl tar oss friheten och unnar oss något. Svenskar äter visserligen mest godis i världen, men som för att kompensera för detta frosseri föreslår vi en sockerskatt. Helt ska vi inte komma undan.

En av mina lärare berättade om en studie han gjorde som handlade om fransmäns och svenskars syn på mat och välmående. Alla fick frågan vad det innebar för dem att "äta bra". Fransmännen beskrev goda, smaskiga måltider i gott sällskap med ett gott vin, kort sagt goda middagar som förgyllde deras vardag. Svenskarna beskrev hälsosam och nyttig mat.

Ty godisätandet till trots vill vi se bra ut också. I flera månader har människor pratat om "beach 2010", kortversionen av "fram till juni ska jag träna så in i helvete så att jag kan kan gå i bikini/skjorts på stranden och tilldra mig omgivningens uppmärksamhet". Patetiskt, om du frågar mig. Därtill alla dieter, personliga tränare, livscoacher (vem kan klara sig utan en sådan?) och terapeutsessioner (för att det är så kul att prata om sig själv, även om problemen inte är större än dammråttorna i hallen) för att verkligen vårda sig själv på ut- och insidan.

Och, sist men inte minst, svårigheten med att komma hit som invandrare och försöka komma in i det svenska samhället. Få ett arbete, inte minst. Alla dessa företeelser är svåra att förklara för någon som aldrig har varit i Sverige. Allt detta måste upplevas. Tillsammans med smått bisarra huspriser, även på mindre orter som Gud glömt (typ Östersund), får det mig att undra: är det verkligen detta land man ska tillbringa resten av sitt liv i?

Det kanske allra bästa med Kina är maten, som är variationsrik,
billig och förbaskat god. Med lite jasminte till. Detta är att äta bra.