I yttrandefrihetens utkanter

Henrik Arnstad skriver intressant i dagens DN Kultur (ej online just nu) om Hitlertysklands eminente propagandaminister Joseph Goebbels. Dels ifrågasätts de vrångbilder av nazistledarna som har målats upp sedan krigsslutet, dels aktualiseras diskussionen om yttrandefrihetens gränser.

Det är svårt att frångå att det nazistiska ledargarnityret är tacksamt att skämta om. Goebbels utmålas ofta som en liten klumpfotad fjant som höll bombastiska tal, Göring som en fet lallare som leker med tåg och målar naglarna, Himmler som en "bayersk hönsfarmare" och för att smäda ned Führern själv letas alltid kopplingar för att "bevisa" att Hitler hade judiska farföräldrar. Pricken över i:et måste vara när Per Ragnar i sin bok Hitler hans folk beskriver hur lille Adolf som ung kissar i munnen på en get. Som om det gav oss någon insikt i en av världshistoriens värsta massmördares tankevärld. Inget av detta är förstås relevant. Framför allt förklarar det ingenting om nazismens dragningskraft, om den paranoida antisemitismen, om grogrunderna till det totala vansinnet manifesterat i Treblinka och Auschwitz-Birkenau.

Hitler är en historisk person som visar hur en enda människas personlighet kan påverka inte bara ett land utan faktiskt en hel värld. Till sin hjälp hade han emellertid medarbetare som också de satte sin prägel på styret av Tyskland. Goebbels var definitivt en av dem. Den antisemitiska spelfilmen Jud Süß visar att det fanns en mer subtil antisemitisk propaganda än den groteska som företräddes av främst tidningen Der Stürmer. Goebbels var oerhört effektiv och på många sätt före sin tid. Filmen Jud Süß blev en kommersiell framgång i stora delar av Europa och visar därmed på det Karin Kvist Gevert kallar "det antisemitiska bakgrundsbruset" - det subtila mumlet, de upprepade negativa speglingarna av judar som grupp. Inte bara i Tyskland utan i hela Europa.

Ett folkmord i Europa på 1940-talet vaccinerar oss givetvis inte från rasism och främlingshat i dag. Faktum är att judepogromer förekom i Polen kort efter Nazitysklands nederlag. I dag ser vi hur främlingsfientliga partier har tagit plats i ett flertal parlament runt om i Europa. Särskilt illa är läget i Ungern där extremnationalistiska och öppet rasistiska Jobbik, ett av få partier som faktiskt marscherar i uniform, får inflytande över regeringspolitiken. Antisemitismen är inte död. Den hittar bara nya former. Den är heller inte unik. I dag är det inte främst judehat utan misstänksamhet och hat mot muslimer som sprids i västvärlden. Det är islamofobin som driver personer som Geert Wilders och tidigare Jörg Haider.

Att stoppa konstutställningar av rädsla för att de ska betraktas som antisemitiska är emellertid inte rätt väg att gå. Att förbjuda människor att yttra främlingsfientliga åsikter tar inte död på främlingsrädslan. Det eliminerar inte fördomar. Även antisemitism och islamofobi ingår således i yttrandefriheten, om än i dess utkanter.