Motpol har blivit Fristad

Från och med nu bloggar jag på en ny blogg som heter Fristad. Samma bloggare, samma innehåll men en ny plattform.

Häng med till Fristad!

Motpol tackar för sig

Så länge jag kan minnas har jag skrivit.

Det har varit ett behov sedan mellanstadiet. På högstadiet köpte mina föräldrar en elektrisk skrivmaskin till mig, vilket var vågat eftersom mitt rum låg vägg i vägg med deras och skrivmaskinens knattrande knappast kan ha underlättat nattsömnen. Men de ville väl uppmuntra mitt skrivande (det var dock innan de visste att jag i nionde klass skulle skriva ett arbete om Adolf Hitler på 150 sidor).

Som politiskt uppvaknad dränkte jag sedan lokaltidningen med insändare och långa drapor som kunde täcka närmare en hel sida. Sedan fick vi internet och lokaltidningens läsare kunde skonas när skrivandet flyttade ut på nätet och så småningom in i en blogg.

I nästan ett decennium har jag bloggat dagligen med runt 500 bloggposter om året. Jag närmar mig 5 000 publicerade bloggposter, därtill har jag skrivit över 2 000 inlägg på den mindre välbesökta spel- och filmbloggen.

Bloggen har fyllt en viktig roll för mig personligen, inte minst som ett tillhåll för att ventilera men också ta del av många intressanta diskussioner i kommentarsfälten. Vad den har betytt för er läsare vet jag inte - förhoppningsvis har den åtminstone inspirerat till diskussion. Bloggen har lockat fler och nya läsare de senaste åren med enskilda bloggposter som fått över 35 000 visningar.

Tiderna förändras och livet likaså. Nya förutsättningar gör att det inte kommer finnas plats för bloggandet med samma intensitet som tidigare. Efter över nio år här på Motpol känner jag att det är ett bra tillfälle att sätta punkt.

Men.

Samtidigt som jag avslutar denna lilla epok trycker jag på omstart. Mitt bloggande återuppstår på en ny plats, i en ny och modernare plattform. Fortfarande lika partipolitiskt obunden som tidigare och fortfarande med mina egna tankar och ord.

Tanken är att fortsätta skriva, men inte i samma höga tempo som hittills. Min ambition är att blogga några gånger varje vecka.

Jag hoppas att du vill vara med även fortsättningsvis. Kommentarsfältet väntar. Ölen står på kylning. Nu kör vi andra halvlek.

Hjärtligt välkommen till Fristad!

Not: Motpol kommer att ligga kvar, så det går utmärkt att kommentera gamla bloggposter. Men hela biblioteket med bloggposter och kommentarer från 2007 och framåt har migrerats till Fristad. Endast de senaste dagarnas bloggposter saknar kommentarer eftersom blogginnehållet migrerades förra veckan.

Rädslan för fakta

Begreppet "alternativa fakta" har blivit viralt och används nu som skämtterm i sociala medier, runt fikabord och även i politiken. Det är tacksamt att skämta om och speglar onekligen en tid när vi har tillgång till så mycket information att den går att vrida och vända till sin fördel i varje givet ögonblick.

Emellertid behövs inte ens alternativa fakta för att hamna snett i sina analyser. Uppenbarligen går det utmärkt att ha hårda, kalla fakta framför sig och ändå inte se klart. Två illustrativa exempel på vår faktaresistenta samtid kan ges.

Det ena är ett kort klipp från riksdagens frågestund med Stefan Löfven. Han får frågan av en moderat riksdagsledamot vad han som statsminister tänker göra för att stävja den växande antisemitismen mot landets judar, inte minst i Malmö. Frågan var artigt ställd och ärligt menad.

Löfven svarar som han brukar när ett allvarligt problem tas upp. Först bröstar han upp sig, använder sin mest oroade min och uttrycker hur "väldigt, väldigt upprörd" han blir. Men som vanligt följs dessa brösttoner inte av annat än floskler. Det dröjer inte många sekunder innan statsministern driver iväg och till slut landar han föga förvånande där han brukar: i ett angrepp på Sverigedemokraterna.

Det frågeställaren undrade var hur Malmös judar ska kunna känna ökad trygghet och slippa polisbevakning utanför synagogan. Det är inte sverigedemokrater som trakasserar dem där. Det vet rimligen Löfven mycket väl. Hotet mot den judiska befolkningen i Malmö kommer från islamister och människor med rötter i Mellanöstern som i sina hemländer har vuxit upp med antisemitiska föreställningar och ett latent Israelhat (det sistnämnda är för övrigt något som frodas även i Sveriges politiska elit).

Trots att Löfven rimligen vet vad problemet består i, trots att vi har fakta på bordet, kan han inte svara som det är utan hemfaller i stället åt pajkastning mot en politisk motståndare. Statsministerns beteende är ovärdigt men också avslöjande. Slutsatsen är inte svår att dra: Stefan Löfven ger blanka tusan i situationen för Malmös judiska befolkning så länge den inte trakasseras av "rätt" element.

Ett annat kort exempel är allas vår Oisín Cantwell, som intresserar sig för kriminalpolitik och rättsfrågor. Han skriver om ohälsan hos ensamkommande barn. De senaste dagarna har det uppmärksammats att många mår väldigt dåligt och till och med planerar kollektivt självmord. Orsaken till den psykiska ohälsan uppges vara avslag på asylansökan och uppskriven ålder hos många ensamkommande.

Konkret uttryckt: Cantwell skriver om ensamkommande barn som mår dåligt för att de har fått avslag. Han fördjupar sig inte lika mycket i faktumet att de har fått avslag för att de inte är barn utan vuxna och inte bedöms ha skyddsskäl i Sverige. Åter igen tänker en svensk journalist med hjärtat och låter hjärnan vila. Resultatet blir en helt igenom motsägelsefull text skriven på nyspråk.

I fallet med de ensamkommande finns visserligen politiker med "lösningar", som Centerpartiets Johanna Jönsson som föreslår att de ensamkommande helt enkelt får stanna om de "sköter sig". Kort sagt: du behöver inga skyddsskäl för att få asyl. Hur detta skulle påverka incitamenten för ungdomar och män att komma till Sverige för att få gratis utbildning och boende, och vad detta i sin tur skulle ha för konsekvenser för socialtjänst och skola, funderar centerpartisten inte så mycket över.

En något mer verklighetsorienterad Morgan Johansson sade för en tid sedan att Sverige inte kan ta ansvar för hela Mellanösterns och Nordafrikas ungdomar. Så är det, krasst uttryckt. Det är fakta. Men vi har ju lärt oss att fakta och verkligheten inte spelar så stor roll längre.

Tidigare bloggat:
Regeringens alternativa fakta 

Inrikesministerns platta löften

Under måndagen besökte inrikesminister Anders Ygeman det våldsdrabbade Malmö för att träffa företrädare för polisen och kommunen. Så sent som i söndags sköts ännu en ung person till döds mitt i centrala Malmö.

Ygeman hade inte så mycket att komma med. Att fler poliser behövs begriper nog alla vid det här laget, men det problem som polisen ställs inför är att utredningarna går i stå eftersom så få vågar vittna. Åklagare vill gärna se en möjlighet att vittna anonymt, men detta är långt ifrån okomplicerat ur ett rättssäkerhetsperspektiv (föreställ dig själv att bli utpekad för ett brott av någon som inte ens går att korsförhöra i domstol).

Regeringen föreslår allt från jourdomstolar till husarrest för unga förövare. Samtidigt driver polisen på för både utökad kameraövervakning och massövervakning av allas digitala kommunikation enligt det numera dödförklarade datalagringsdirektivet (när polisen misslyckas med sina konventionella metoder begärs alltid mer övervakning).

Mest anmärkningsvärt var kanske Ygemans utspel som riktade sig till de boende i Malmö:

För det är ju så att om du handlar spriten på minilivs eller åker taxi för 59 kr eller klipper dig för 50 kr eller drar en lina kokain till helgen [...] då är det väldigt svårt att sedan ondgöra sig över hur våld och kriminalitet breder ut sig.

Nå, herr minister, det finns kanske grader i helvetet. Att klippa sig svart betyder inte att man bör förvänta sig en kula i pannan. Att på detta sätt lägga en del av skulden för kriminaliteten på vanliga malmöiter är faktiskt oerhört fult. Ansvaret för situationen är helt och hållet politiskt. Över huvud taget verkar regeringen i allmänhet och inrikesministern i synnerhet inte alls reflektera över orsakerna till Malmös desperata situation.

Hur har denna situation kunnat uppstå? Vilka snedsteg måste rättas till för att våldet inte ska triumfera och Malmö förvandlas till en stad där befolkningen får vänja sig vid att kriminella dominerar gatorna kvälls- och nattetid? Månne gör det faktum att Malmö har styrts av Socialdemokraterna nästan oavbrutet sedan rösträttens införande att det är känsligt att peka på orsaker till denna utveckling.

Malmös problem med kriminalitet är inte unika. Även Göteborg och Stockholm dras med skjutningar och grov kriminalitet i vissa områden, och polisen har uppenbara svårigheter att hantera dem även där. Malmö ser däremot ut att vara på väg att förlora greppet på flera plan med en skenande hemlöshet, alltfler familjer med försörjningsstöd och en växande otrygghet i befolkningen. Staden som sådan hade dessutom varit bankrutt utan det kommunala utjämningsbidraget.

Anders Ygemans mål med att besöka Malmö var att visa handlingskraft, men han gjorde en platt figur under presskonferensen. Ygemans uppmaning till de boende att sluta åka svarttaxi hade kunnat vara komisk om inte hela situationen vore så utomordentligt allvarlig.

Samtidigt står striden om verklighetsuppfattningen stark på kultursidorna. Medan vissa bryr sig mer om bilden av Malmö i medierna fortsätter dödandet på öppen gata. Vad är väl en skjuten tonåring när det finns fina integrationsprojekt?

Tidigare bloggat:
Fallen stad

Ett rosa fiasko

När valnatten i september 2014 led mot sitt slut fanns det både skäl att andas ut och att förfasas över framtiden.

Andas ut för att populisterna i Feministiskt initiativ inte klarade riksdagsspärren och därmed missade chansen att utgöra ett potentiellt regeringsunderlag för Stefan Löfven. Förfasas för att de kommit in Stockholms stadshus och nu skulle utgöra just ett underlag för en rödgrönrosa majoritet.

Fi hade högtflygande planer, men som ett nytt och oerfaret parti blev det en lätt match för mer erfarna socialdemokrater och miljöpartister. När ansvarsområdena fördelades fick S posten som finansborgarråd, MP miljönämnden, trafiknämnden och socialnämnden medan V fick ansvar för bland annat äldreomsorgen. Fi fick ingen nämnd eller rotel utan ett ordförandeskap i ett nyinstiftat råd för mänskliga rättigheter bestående av sex politiker och sju företrädare från grupper som Unicef, RFSL och Kvinnors nätverk. De har träffats ett tiotal gånger och pratat.

Officiellt är MR-rådet ett rådgivande organ för Stockholms stads ledning i "frågor som rör jämställdhet, normkritik, antirasism, icke-diskriminering och tillgänglighet". I praktiken har det mest blivit en dyr samtalsklubb, vilket fick moderaten Cecilia Brinck att hoppa av. Hon tyckte väl att hon kunde göra bättre saker med sin tid.

Detta råd var något Fi hade gått till val på och liknade därmed en rosa seger. Men nu två och ett halvt år senare kan vi konstatera att det inte har lyckats med någonting. Partiets gruppledare Sissela Nordling Blanco, sjukskriven i ett år för utmattning kort efter valet, är ändå nöjd med inflytandet. Det har nämligen även skapats ett kansli för mänskliga rättigheter, vilket befolkas av tio tjänstemän. Chefen tjänar över 100 000 kr i månaden.

Men det kunde vara värre. Fi hade kunnat få större inflytande över budgeten, förbjuda "sexistisk" reklam i stadens offentliga miljöer och ställa till mig allsköns dumheter. Det blev en samtalsklubb och en dyrt kansli.

Kanske var detta priset vi fick betala för att hålla Fi borta från reellt politiskt inflytande och att skriva in blanco-checkar till stadens skattebetalare. I så fall har det nog trots allt varit värt det.

Ers skenhelige

I september 2015 stod Stefan Löfven i New York och talade om hur stolt han var att representera "världens första feministiska regering". Ett och ett halvt år senare är han på besök i den teokratiska diktaturen Iran för att förhandla fram handelsavtal. Nu är feminismen lägligt nog bortglömd.

Jag tillhör inte dem som kritiserar statsministern för att han besöker diktaturer. En svensk regeringschef ska kunna besöka och representera Sverige i alla länder. Det viktiga är hur besöket går till. 

För en man är klädsel sällan eller aldrig ett problem i möte med andra kulturer. Kvinnor har det inte lika lätt. Om detta blev vi ånyo påminda när handelsminister Ann Linde varken kunde ta Hassan Rouhani i hand eller visa sitt hår. Bilden av ministern som hälsar på Yasri Khan-vis och täcker håret för att tillmötesgå strikta regler för kvinnlig klädsel är en bild av underkastelse.

Att ta seden dit man kommer är förvisso viktigt och något jag brukar förespråka. I mötet med andra kulturer kan det handla om hur man för sig, hur man tilltalar personer och andra subtila koder. 

Men slöjan är inte vilket plagg som helst. Det går an att anordna "World Hijab Day" och säga att man bär slöjan frivilligt i ett sekulärt västland. Ett sådant evenemang ignorerar emellertid de miljoner kvinnor som inte har rätt att välja. Där lagen, traditionen, släkten och familjeöverhuvudet bestämmer. Sådan är situationen för kvinnorna i Iran. 

Just av detta skäl blir bilden av handelsministerns underkastelse så svårsmält. Sveriges så kallade feministiska regering lovade att tala om mänskliga rättigheter "i breda termer", som Stefan Löfven uttryckte det. Man behöver inte vara välbetald politisk analytiker för att begripa att det viktiga med Iranbesöket är att ro hem ett antal handelsavtal, inte att stå upp för kvinnors rättigheter. 

Detta hade väl varit helt OK om det nu inte vore för regeringens oerhört höga svansföring i just dessa frågor. Det silas mygg och sväljs cirkustält i jämställdhetspolitiken. 

Löfvens skenhelighet är monumental. Feministisk regering? Bara i retoriken. 

Massutmaning

Många väntar fortfarande på Tino Sanandajis bok Massutmaning, som sålde slut på sex dagar. Tills den anländer kan vi fördriva tiden med att titta på hans egen presentation av boken.

Den snälle populisten

I går kungjorde Stefan Löfven på Facebook att han skippar Almedalen i sommar och i stället väljer att åka runt i Sverige och prata med människor som inte brukar besöka politikernas roséflödande firmafest i Visby.

Statsministern vill på detta sätt visa att han är "en av folket". Socialdemokraterna kommer därmed ut som populister på allvar. Löfven skulle förstås kunna välja vilken annan vecka som helst för att åka runt och "träffa folk" - han och regeringen var på Sverigeturné så sent som under den vecka - men han väljer just Almedalsveckan för att markera mot den politiska och mediala eliten. Att han står för något annat. Att han står närmare folket.

Även om strategin är väldigt genomskinlig (Löfven lär knappast skippa Almedalen under ett år som betyder något, alltså valåret 2018) är den inte dum. Den ligger så att säga i tiden när folk runt om i västvärlden vänder sig mot det politiska, mediala och kulturella etablissemanget.

Om strategin fungerar återstår däremot att se. Givet hur ofolklig den så kallade oppositionsledaren är kan Löfvens försök att förställa sig som en statsman för folket mycket väl gå hem. Han blir en stark kontrast till en robotlik moderatledare utan känsla för den butiksanställde i Arvidsjaur, den arbetslösa i Sveg och den ensamstående och heltidsarbetande undersköterskan i Staffanstorp.

Å andra sidan leder Löfven partiet som förkroppsligar den politiska makten i Sverige, ett parti som regerat under större delen av vår moderna historia och som fortfarande har mycket täta band med den mäktiga fackföreningsrörelsen. Socialdemokraterna är i dag längre ifrån vanligt arbetande folk än vad partiet någonsin har varit. En veckas turné ute bland verklighetens folk kommer inte ändra på detta.

Stefan Löfven har sett hotet som ett land som glider isär i livsvillkor innebär. Han förstår vad en växande misstro mot den politiska och mediala makten kan betyda för hans eget parti. Det är först och främst detta hot mot ett långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav som får honom att kliva ur bekvämlighetsbubblan i Stockholm och ge sig ut i landet.

För att rädda sitt parti har Stefan Löfven insett att han behöver bli populist. Givetvis en snäll sådan till skillnad från alla dumma populister där ute.