Göran Malmkvist, välkänd professor emeritus i sinologi, hånar skolminister Jan Björklunds förslag om att göra kinesiskan till ett nytt gymnasiespråk. Det finns i dag som tillval i ett fåtal gymnasieskolor men skulle alltså i skolministerns vision vara möjligt att välja överallt.
Om vi börjar med förslaget som sådant: det är självfallet så att värdet av att kunna kinesiska ökar i takt med att Kinas betydelse i världsekonomin ökar. Samtidigt ska vi komma ihåg hur den svenska skolan fungerar i dag och hur gymnasieelever resonerar. Många väljer exempelvis bort att läsa tyska, franska eller spanska gymnasietiden ut eftersom språk tar mycket tid i anspråk och genom att frigöra den tiden kan eleven lägga energi på annat (eller bara få ett lite lugnare studietempo). Frågan är alltså: vilka elever skulle attraheras av att läsa kinesiska på gymnasiet i tre år? Hur många i din gymnasieklass tror du skulle vara/ha varit intresserad?
Kinesiskan har en mycket högre inlärningströskel än tyskan, franskan eller spanskan. Språket kräver tid, tålamod och engagemang från studenten, framför allt under den första tiden när de första tecknen ska övas in och tonerna komma på plats. Med tiden blir det lättare, men risken är att många ger upp innan dess. Därför behövs riktigt bra lärare som förmår engagera eleverna.
Enligt Björklund är det största problemet just att hitta lämpliga lärare. Det skulle ta uppemot 15 år innan kinesiskan har samma ställning på gymnasiet som de stora europeiska andraspråken, tror ministern. Det enda rimliga sättet att snabba på denna process är att helt sonika importera kunniga lärare från Kina och Taiwan (bra lärare kan förstås lära ut Běijīngdialekten även om de själva råkar komma någon annanstans ifrån). Om kinesiskan någonsin kommer att ha samma ställning i den svenska skolan som franskan eller spanskan är dock en annan femma.
Det kommer inte att gå helt friktionsfritt. Min erfarenhet är att kvaliteten på kinesisklärarna varierar på universitetsnivå och för många lär den fyrkantiga kinesiska pedagogiken (som visserligen inte praktiseras fullt ut av alla, men som ändå verkar förekomma tämligen ofta) bli en kulturell krock. På nybörjarnivå är det dessutom att föredra att läraren kan prata svenska eller i alla fall engelska med eleverna för att besvara frågor. Det finns således en rad faktorer som komplicerar Björklunds vision.
Malmqvist lyfter fram ännu en när han ironiserar om "Det stora språnget" och politisk korrekthet gentemot den kinesiska regimen i den undervisning som bedrivs i nära samarbete med Kina. Det kan man väl göra. Men samtidigt som exempelvis studiematerialet Contemporary Chinese (当代中文) är avskalat och tillrättalagt för att måla en korrekt bild av Kina och partiet, vore det överdrivet att kalla det politisk propaganda. De flesta svenskar har dessutom tillräckligt innanför pannbenet för att kunna le åt en något tillrättalagd dialog. Du hittar knappast politiskt känsligt material om Sverige i SFI:s regi heller. Dessutom speglar litteraturen faktiskt en politisk verklighet.
Hur mycket Göran Malmqvist än ironiserar över förslaget, är varje satsning på kinesiska i den svenska gymnasieskolan i grunden bra då den möjliggör en viss förkunskapsnivå för vidare studier. Det är också en chans för många svenska ungdomar att förstå mer om kinesisk kultur. Samtidigt ska man vara medveten om de utmaningar som väntar i en svensk skola där jakten på MVG under lång tid har varit betydligt viktigare än vilka kurser man läser och vilken kunskap man tillgodogör sig. Den frågan är dock större än bara kinesiskans framtida ställning som gymnasiespråk.
1 kommentar:
Det mig oerhört är att samma höger och samma näringsliv som aldrig skulle ha drömt om att gå den kinesiska dikaturen till mötes 1968 i något avseende överhuvudtaget ´dag slår knut på sig själv för att gå samma diktatur till mötes för att underlätta dess globala expansion.
Skicka en kommentar