Partiledardebatten i förmiddags var ungefär som de brukar vara: ganska ljummen och småtråkig men med vissa retoriska glimtar. Reinfeldt var statsmannamässig, Björklund pressade Mona Sahlin om hennes samarbete med gamla övervintrade kommunister i vänsterpartiet. Och Lars Ohly gick till hårda angrepp mot regeringens lealösa hållning i Mellanösternkonflikten.
Lars Ohly är skicklig. Hans fokus i debatten var Gaza och han gjorde ett bra jobb med att visa empati med de civila palestinska offren. Säkert är denna empati verklig och inte spelad. Men som jag har konstaterat tidigare, är det anmärkningsvärt att ingen inom vänstern är tillnärmelsevis lika empatisk och bekymrad när det gäller andra allvarliga konflikter i världen. Intresset för den politiskt framtvingade svälten och totala kollapsen i Zimbabwe, exempelvis, bryr sig ingen om. Massmördandet i Darfur får inte alls Ohly att gå igång. Av den anledningen har jag lite svårt att ta vänsterledarens engagemang för mänskliga värden på fullt allvar.
Ett större engagemang än ett "å ena sidan, å andra sidan"-resonemang hade dock varit att föredra från regeringen. Visst ska Hamas fördömas och det är viktigt att inte vara ensynt och endast skylla på Israel. Men att mer öppet fördöma mördandet av snart tusen civila i Gaza är inte för mycket begärt även av en regering som vill vara Israelvänlig.
Finanskrisen kom som en skänk från ovan för oppositionen. Nu kan de (äntligen!) börja prata om "massarbetslöshet" och lägga hela skulden på den borgerliga regeringen. Jag undrar om väljarna är så korkade att de går på detta. Oppositionen använder de gamla vanliga överdrifterna för att söka beskriva en ideologisk klyfta mellan blocken som egentligen inte finns. Det högerspöke som socialdemokraterna har skrämts med i alla år finns inte längre. Reinfeldt är en lika god socialdemokrat som Mona Sahlin och lika klimatalarmistisk som miljöpartisterna.
Reinfeldt ironiserade över att Mona Sahlin sade sig ha skapat ett tydligt regeringsalternativ med miljöpartiet och vänsterpartiet och räknade upp en lång rad frågor där dessa partier är helt oense. Var är tydligheten? frågade statsministern. Sahlin blev honom svaret skyldig. Men Reinfeldt är själv skyldig till att tydligheten i svensk politik har minskat. Vi har förvisso två olika regeringsalternativ att välja mellan - men de vill i princip samma saker. Det enda som är tydligt är att vi egentligen inte har några reella valmöjligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar