Nu har jag ledsnat på er, mainstreammedier

Jag är en nyhetsslukare. Dagligen plöjs minst ett tiotal medier i ett slags inbyggd rutin. Men det börjar verkligen ta emot att läsa svenska och vissa utländska mainstreammedier nu.

Det talas och skojas mycket om alternativa fakta och fejknyheter om vårt land, både bland vanligt folk och i våra stora medier. Men ett större problem än mediebilden av Sverige i andra länder är våra egna mediers kvalitetsras.

Vi har ett helt genompolitiserat public service dränkt i politisk korrekthet och identitetspolitik. Vi har tidningar som Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Expressen och Aftonbladet som visserligen har olika politiska färger officiellt men där journalistiken är lika vinklad och undermålig.

Extra illa har det blivit sedan Brexit och Donald Trumps valseger. Nu verkar det inte finnas några spärrar kvar längre. Inga anständighetens hinder som håller journalistiken på rätt köl. Det finns förstås enskilda journalister på nyhetsplats och skribenter på ledarsidor som gör ett bra journalistiskt arbete vecka ut och vecka in. Ibland även i public service.

Men dessa drunknar lätt i den stora massa av ogenerat vinklade reportage och nyhetsvärderingar som ensidigt pekar ut Israel som boven i Mellanöstern, tar konstant ställning för Demokraterna i USA, flitigt beskriver högerpopulismen som ett stort hot men aldrig en endaste gång sett på Feministiskt initiativ som vänsterpopulister. För att bara ta några exempel ur högen.

Det blir helt enkelt rätt jobbigt att ta del av nyheter som alltid har en agenda, där journalisten aldrig är påläst eller där personen bakom reportaget inte vill ge en ärlig bild. Detta har varit uppenbart i frågor om migration, integration och kriminalpolitik under lång tid, men nu känns det som att den nyfikna och granskande journalistiken överlag har börjat packa ihop för gott. I stället bereds plats åt tyckandet, från komiker, krönikörer och, ja, folk som tycker saker utan att nödvändigtvis veta något om det.

Inte sällan märks vinkeln i ett reportage direkt i rubriken. När Milo Yiannopolous ska prata på Berkley och våldsamma huliganer förhindrar detta skriver SvD: "Högerextrem redaktör stoppad - Trump hotar strypa anslag". En alternativ rubrik som bättre hade beskrivit vad som hände hade varit "Våldsamma protester på Berkley mot homosexuell judisk journalist".

Medierna får ofta frågor om varför de pixlar ansikten på misstänkta kriminella och döljer gärningsmannens utländska bakgrund, även i filmer släppta av polisen i vilka de söker hjälp från allmänheten. Då brukar de hänvisa till de pressetiska reglerna. Det måste finnas ett allmänintresse att veta nationalitet och se ansiktet på den misstänkte.

Särskilt konsekvent tolkas emellertid inte dessa pressetiska regler, ty samtidigt gör samma medier nedanstående publiceringar. Se och jämför.

Allmänintresset kräver att nazister hängs ut med namn och bild.

Månne misstänkte Aftonbladet att den häktade hade ögon i nacken?

Lotta Rudholms mördare hängdes genast ut med namn och bild.

Ikeamördaren pixlades initialt men namnet dök förstås upp på Flashback.

Mitt sjunkande förtroende för mainstreammedierna handlar självfallet inte bara om inkonsekvens i publiceringar av brottsmisstänkta. Men den är ett ganska träffande exempel på hur de stora medier som anser sig vara lite finare och lite mer professionella hycklar helt öppet. 

Det är inte ett dugg konstigt att fler söker sig till så kallade alternativa medier och att allt färre betalar för en dags- eller kvällstidning. Problemet är att många journalister inte verkar förstå varför.

En bra start för att öka allmänhetens förtroende vore att släppa den von oben-attityd som präglar anställda på DN, SVT och andra anrika institutioner. Men det är nog att hoppas på för mycket. Själv har jag ledsnat.