En skitkastardebatt

I en demokrati måste alla åsikter få komma till tals. Detta är en ganska okontroversiell tanke. Men som så mycket annat blir den provocerande när de väl omsätts i praktik. Sverigedemokrater kan inte hålla möten utan att mötas av motdemonstranter som vägrar dem mötesfrihet. Detsamma gäller extremister inom vit maktrörelsen. Ironiskt nog är det främst personer med vänstersympatier, som ständigt pratar om människors lika värde, som ser till att yttrandefriheten bara gäller vissa.

Dessa motdemonstranter är inte ensamma om att i praktiken motsätta sig åsiktspluralism och ett öppet debattklimat. Radikalfeministen Maria Sveland skrev en lång och arg text i vilken läsaren fick ta del av hennes frustration över att alla inte tycker som hon. Hon förklarade sig inte bara "politiskt deprimerad", hon passade även på att bunta ihop liberaler, konservativa, Timbro och antifeminister med massmördaren Anders Behring Breivik. Sedan var debatten igång.

Det tycks råda antingen en svårartad begreppsförvirring - att tycka annorlunda är att hata - alternativt är feminister som Maria Sveland och Anna-Klara Bratt oerhört lättkränkta och har svårt att förlika sig med tanken på att alla inte tycker som dem. Det ena är inte bättre än det andra. Jag tror att Sveland, Bratt med flera medvetet odlar myten om att vara hatade för att vinna sympatier. Samtidigt kan de släppa ut den där tryckande känslan i bröstet som åsiktspluralismen uppenbarligen orsakar dem.

I själva verket är det personer som Maria Sveland och Anna-Klara Bratt som hatar. De blir så provocerade av liberaler som inte är feminister och av konservativa som ifrågasätter könsmaktsteorierna att de måste tjuvkoppla dem till norska massmördare. I stället för att diskutera sakfrågorna - islam, multikultur, invandring - får vi en skitkastardebatt som inte leder någonvart.

Visst ska vi prata om Breivik. Men vi ska inte göra honom till något slags hub för främlingsfientligt tankegods, en sorts samlingspunkt till vilken vi kan knyta personer och åsikter vi inte tycker om. Vänsterns behov av sammanhang och systemiskt tänkande har spårat ur. Men i lika hög grad som vi ska prata om Breivik och bakgrunden till hans vansinnesdåd måste vi också våga prata om islam.

Ty det är ett faktum att många människor känner ett obehag inför muslimska seder och traditioner. Och det är inte bara Jimmie Åkesson som befarar att Sverige håller på att islamiseras. Dessa frågor existerar månne inte för Sveland och Bratt, men de gör det för en allt större del av befolkningen och måste således dryftas.

När personer på vänsterkanten inte ens vill att sådana diskussioner ska få hållas, att debatterna måste tystna, ja, då frågar jag mig om det över huvud taget finns en vilja att hitta lösningar på integrationsproblem och på människors oro, befogad eller ej. Kanske vill de bara må bra av att basha högern lite grand.