måndagen den 13:e juni 2011

Vägen mot kontrollsamhället

LO:s före detta chefekonom Dan Andersson varnar för att överviktiga diskrimineras på arbetsmarknaden. Personer med fetma måste söka tre gånger så många jobb, hävdas det.

Jag är inte förvånad. Utvecklingen på arbetsmarknaden är dock betydligt mer exkluderande än så. Företag begär i allt högre utsträckning att personer som söker anställning ska lämna in ett registerutdrag. Företag gör hälsotester på sina anställda (eller "erbjuder", som det kallas). Allt fler företag gör också oanmälda drogtester på arbetstagarna. Vissa har slutat att ta prov enbart på misstanke och i stället infört en drogpolicy som omfattar alla utan undantag - av "rättviseskäl". Det är inte ovanligt att under anställningsintervjun få frågor om huruvida man tränar och motionerar eller är en soffpotatis. Att svara att det borde de faktiskt fullständigt skita i passar sig nog inte. Arbetsgivare uppges också i allt högre utsträckning googla personer som söker anställning. Vårt privatliv har blivit allt viktigare för dem.

Utvecklingen är minst sagt besvärande. Stora grupper riskerar att stängas ute från den kvalificerade arbetsmarknaden. Dan Andersson tar dock ett rejält felskär och riktar i stället mynningen mot vårt syndiga leverne och den svaga människan som inte lyckas stå emot alla frestelser hon har runt sig. "Som genomsnitt är Svensson inte väl rustad att möta alla frestelser", slår han fast. Han vill ha mer politiskt inflytande över vad vi stoppar i oss - ja, hur vi lever våra liv över huvud taget. Mer folkhälsopolitik, fler pekpinnar, således.

Det är en märklig slutsats när frågorna egentligen borde vara: varför anställer företag hellre en smal person än en som är överviktig? Kan det ha att göra med kostnaderna och riskerna som en anställning medför i dag? Kan det ha med arbetsmarknadens bristfälliga flexibilitet att göra? Hur kan vi motarbeta företagens stigande kontrollbehov över sina anställda? Vilken rätt till vårt privata har egentligen våra arbetsgivare?

Frågorna måste ställas. Självfallet är det upp till varje enskilt företag att anställda den som det anser passar bäst. Men riskerna som de allt mer snäva selektionsinstrumenten och de allt större kontrollbehoven över anställdas privatliv medför måste diskuteras. Det är, som sagt, en besvärande och oroväckande utveckling. En utveckling vi borde prata mer om och inte bara vifta bort med "rent mjöl i påsen"-argument.

3 kommentarer:

snawitz sa...

Jag har alla odds emot mig när vi snackar om att hitta nytt jobb, trots över 23 års erfarenhet inom samma bransch.

Jag är 50+,är överviktig (men inte direkt fet,det hindrar mig inte att utföra jobb), jag har ett utländsk efternamn,(är född i Sverige av svenska föräldrar)

Hans Engnell sa...

Ja, det sägs ju att personer över 40 (!) har svårare att hitta jobb nuförtiden. I mina ögon torde det vara den perfekta åldersgruppen: lång arbets- och livserfarenhet och ändå lång tid kvar till pension. Ibland förstår jag ingenting.

Micke sa...

Frågorna måste ställas. Självfallet är det upp till varje enskilt företag att anställda den som det anser passar bäst.

PÅ den helt avreglerade arbetsmarknaden där det i princip är omöjligt att agera kollektivt för anställda blir den här cirkusen ännu roligare och utvalet av vilka som anses "fit for work" blir ännu snävare.

Det är därför jag som liberal HYLLAR existensen av fackliga rörselser.