torsdag 2 juni 2011

Uppvaknanden

Att den bejerotska synen på narkotika är hopplöst efterbliven har stått klart för många i decennier. Ändå är den fortfarande vägledande för den svenska narkotikapolitiken. Omvärlden håller på att vakna upp och inse att "kriget mot narkotikan" inte kan vinnas. I Sverige är tecknen på en förändring dock få.

Organisationen Avaaz, vars panel består av bland andra Kofi Annan, vill se en legalisering av viss narkotika och en avkriminalisering av bruk. Det är inte första gången några av världens ledare kräver en förändring i synen på narkotika. Dessvärre har en stor bromskloss hela tiden varit USA, landet som spärrar in en procent av sin befolkning, varav de flesta sitter för narkotikabrott.

I Europa är det emellertid alltmer klart att det är Sverige som är det svarta fåret, extremistlandet, i det här sammanhanget. Här idiotförklaras i princip den som över huvud taget har mage att ifrågasätta den konsensus som anses råda. Folkhälsominister Maria Larsson representerar en regering vars narkotikapolitiska hållning är hopplöst förlegad, som inte har lärt ett dugg av tidigare misstag och vägrar ta in argument för en mer liberal hållning i frågan. Och folkpartister som Johan Pehrson vill se narkotikahundar på högstadieskolor. Ändå röker fler och fler gräs. Sverige har trots sin strikta narkotikalagstiftning faktiskt blivit självförsörjande på cannabis.

Det är förbluffande. Vi vet att nolltoleranspolitiken inte fungerar. Den är dessutom orättfärdig på flera vis. Den inte bara kränker människor genom systematiska kontroller i form av urinprover av tillnyktrande missbrukare och godtyckliga urinprover av vanligt folk på stan, den motverkar sitt syfte och minskar varken lidandet eller missbruket. Vi vet också att skräckpropagandan i skolan får direkt motsatt effekt (se ex. Karlsson, Patrik, Skolbaserad drogundervisning -angreppssätt, påvisade effekter och framtida utmaningar, 2009).

Jag har inte mycket hopp när det gäller den svenska regeringen i denna fråga. Allra störst är motståndet inom Moderaterna, som in i det sista stred mot att införa sprutbyte i Stockholm. Det sitter långt inne att erkänna att decennier av benhård strid mot narkotika har varit fel. Men om vi erbjuder politikerna en utväg genom att med folkhälsopolitiska argument - skadereducering - välja en ny väg, kan vi kanske uppnå en förändring. Och om ledare i andra länder börja tänka om, tänka nytt, kommer det med tiden bli svårt för Sverige att låtsas som om den svenska nolltoleranslinjen är den enda rätta vägen.

Du kan skriva på en petition för en ny drogpolitik här.

8 kommentarer:

Micke sa...

Jag köper inga argument från nyliberaler när det gäller narkotikapolitk eftersom ert uttalade mål är att marknadsutsätta all narkota utan några begränsningar överhuvudtaget.

Ett lillfinger till era hussar sen är det kört.

Hans Engnell sa...

Tänk om du en endaste gång kunde bemöta mina inlägg med vad jag skriver i stället för vilka grupper (nyliberalismen, "högern") jag råkar tillhöra.

Anonym sa...

Oj, micke är verkligen helt efterbliven.....

När talade Hans om "all narkotika utan begränsningar"???

Linus sa...

Wow, så Micke motsätter sig "lillfinger" i form av t ex pragmatiska folkhälsoåtgärder som substitutbehandling och sprututbyten, av den enkla anledningen att det riskerar att ge "nyliberala" pluspoäng? Prestigen går före allt, förmodar jag.

Micke sa...

Jag tycker att det är helt rimligt att bemöta argumentation från nyliberaler gällande narkotikapolitk med att ifrågasätta deras faktiska mål .
Jag har dessutom svårt att tro att du själv inte ifrågasätter t.ex socialdemokrater utifrån deras faktiska politiska hemvist.

Nyliberaler som diskuterar sprutbyte och lagligt förskriving av narkotika till heroinister(vilket jag är positiv till) HAR som slutmål med narkotikapolitiken att all narkoptika sla säljas fritt på markanden helt oreglerat.

Det är helt rimligt att påpeka detta i sammanhanget.

Hans Engnell sa...

Jag har aldrig försökt mörka att jag anser att skadereduceringslinjen är ett steg på vägen mot en avkriminalisering. Du skulle dock vinna i trovärdighet om du diskuterade sakfrågan när du kommenterar blogginlägg i stället för att jämt och ständigt komma med svepande drapor om "ni nyliberaler" och "ni i högern". Det blir både tröttsamt och ointressant.

Micke sa...

Det är inte ointressant att det finns en grupp människor som påstår sig utgöra den sanna liberalismens kärna som i detta fall driver en linje som innebär att all narkotika ska marknadsutättas på den öppna legala markanden.

Allt som dessa männsiskor säger om narkotikapolitik måste vägas mot deras mål.

Det är lika självklart som det är en självklarhet att fråga sig vad en begäran om skattehöjningar för företag från vänsterpartiet är tänkt att leda till i förlängningen.En fråga som ingen av er skulle avstå från oavsett omständigheter.

Står man för en politik som i förthållande till normen är lika extrem som komunismen är åt vänster så får man finnas sig i att bli ifrågasatt.

Pyrrhus sa...

Tyvärr tror jag faktiskt att Sverige kommer vara bland de sista västliga demokratierna att byta linje, och då kommer det sannolikt vara för att man blir absolut tvungen till det. Att byta åsikter är inget svenska politiker gör i första taget.

Till och med i USA tillåts medicinsk marijuana på sina håll, och politiker yttrar (eller kanske snarare försäger sig?) då och då åsikten att personligt bruk av marijuana inte är ett stort samhällsproblem. Dessutom diskuteras frågan ibland på TV, antingen i form av dokumentärer eller i relation till nyhetsinslag.

I Sverige har vi inte ens detta. Brukare av medicinsk marijuana jagas av tungt beväpnad polis, ingen svensk politiker har såvitt jag vet någonsin yttrat åsikten att personligt bruk av marijuana inte är ett stort samhällsproblem (den politiker som ertappades med detta skulle sannolikt inte kunna fortsätta), och en (opartisk) dokumentär på svensk TV om förbudet och dess följder är i nuläget mycket osannolikt.