Den sista ideologiska striden

Alla borde ha en årslön på banken, tyckte Anne Wibble en gång i tiden. Nu när Saab hänger på fallrepet och lönerna, åtminstone för en kortare tid, inte betalades ut ställdes frågan till Aftonbladets läsare hur länge de skulle kunna klara sig utan lön. Förfärande många svarade att de inte skulle klara sig utan sin månadslön. Enligt Länsförsäkringars beräkningar skulle vart fjärde hushåll inte ens klara en plötslig utgift på 8 000 kronor. Det betyder alltså att de lever ur hand i mun och är beroende av varje månadsutbetalning för sin överlevnad. Det finns inga reserver på banken som täcker en månad utan inkomst.

Det går att se detta på två sätt. Å ena sidan att folk är slösaktiga och lever över sina tillgångar, å den andra att staten tar en alldeles för stor del av våra intjänade slantar för att vi ska kunna spara en större summa pengar för oförutsedda utgifter. Jag tror att det handlar om både och. Visst gör skattetrycket att vi inte får så mycket över som vi skulle få om vi bodde i de flesta andra länder. Men det handlar också om att leva ekonomiskt sunt, vilket många uppenbarligen inte gör. De belånar sig upp över hårfästet och har inga marginaler. Det måste betraktas som ett medvetet val. Måhända hänger det intimt samman med att mentaliteten att man måste klara sig själv inte har funnits på väldigt länge i Sverige. Tron på statens goda kraft i krissituationer är stor.

Alliansen har gjort få bra saker under sin tid vid makten, men jobbskatteavdraget är definitivt det bästa och det som påverkat människors vardag allra mest. Inga fackliga förhandlingar, inga strejker, inga demonstrationer under röda fanor har kunnat ge runt 1 500 kronor extra i månaden åt en vanlig arbetare.

Att ha kontroll över sin ekonomi är frihet. Att få bestämma mer över sin egen inkomst är ett tecken på ökat självbestämmande och oberoende som vänsterpartierna inte vill veta av. Däri ligger den förmodligen enda egentliga ideologiska striden i dag.