I ett inlägg om skolan berättade Folkpartiets Jan Björklund om när han besökte ett föräldramöte på en internationell skola i Shanghai. Föräldrar till amerikanska och svenska barn klagade över att deras älsklingar fick alldeles för många läxor. De blev ju trötta, stackarna. Kinesiska föräldrar hävdade att deras barn borde få fler läxor. De hade mer att ge, tyckte föräldrarna.
Denna lilla anekdot tror jag belyser en tydlig skillnad mellan öst och väst och i synnerhet mellan Sverige och många andra länder. I Sverige är det fult att tävla. "Vi vill inte ha en sorteringsskola", dundrar vänsterpolitiker när de borgerliga lägger förslag om fler betygssteg och höjda krav i skolan. Det är sant att betyg oundvikligen sorterar människor. Men vänsterns jämlikhetsideal är förödande i utbildningsväsendet. Det har inte bara inneburit att svensk utbildning halkat efter andra länders utan även att valmöjligheterna för högstadie- och gymnasielever kraftigt har beskurits i decennier eftersom valfrihet också innebär ett slags sortering. Socialdemokraternas skolpolitik har således satt djupa spår. Betygsinflationen började redan under min tid på gymnasiet vid 2000-talets början. Den har efter vad jag har förstått bara fortsatt. Inflationen kan avslöjas genom att titta på elevernas betyg och jämföra med resultaten på de nationella proven (som vänstern också var emot), som är sjunkande.
Den utbredda rädslan för att skapa "ett sorteringssamhälle" blev uppenbar även tack vare ett svenskproducerat TV-program 1997. Den första dokusåpan, Expedition: Robinson, sändes då i SVT. Direkt efter första programmet blev det mediastorm (som skildras i Folke Rydéns dokumentär Det sista örådet). Underhållningschefen på public service-bolaget, Pia Marquard, fick bombhot och avgick. Programledaren Harald Treutiger kallades fascist. Programmet "fascist-TV". Det var ytterst nära att Expedition: Robinson lades ned. Allehanda kulturfjantar var förskräckta. Orsaken till drevet var örådsmomentet, när en deltagare skulle röstas ut. Mig veterligen har programformen inte väckt en sådan debatt i något annat land som den gjorde i Sverige. Även detta är således ett bevis för rädslan för öppen konkurrens, att välja bort någon.
Trygghetsnarkomanin. Den definierar verkligen Sverige. Svensken vill ha trygghet, inte frihet. Fredrik Reinfeldt lade om kursen för sitt parti. Nu skulle Moderaterna inte längre prata om individens frihet, ty den upplevs som ett hot i Sverige. Nä, nu ska det talas trygghet. Således har vi inget etablerat parti som på allvar vill befria svensken från den generella välfärdsstatens bojor. Bara boja oss på lite olika sätt.
I ett land som har gjort upp med de värsta sociala problemen hittas ständigt nya "problem" att lösa. Företeelser som människor i andra länder skulle skaka av sig eller knappt ens lägga märke till, blir till enorma motgångar och övergrepp i det trygga mjukislandet Sverige. Landet där vi har tid att verkligen känna efter. Tänk om någon kallar dig ett fult ord i skolan? Tänk om någon skriver något elakt om dig på nätet? Är det en kränkning att inte få sjukpenning när man vill? Lars Ohly pratar ogenerat om rätten att vara sjuk.
Vilka sorts människor skapar vi genom att etikettera varje liten motgång som ett övergrepp, en kränkning eller som ren diskriminering? Jo, människor som är förbaskat duktiga på att leta yttre orsaker till sina personliga misslyckanden. Både diskrimineringsombudsmän och den förträffliga kvällspressen står på kö för att låta dig gråta ut. Samhället ställde inte upp. Politikerna svek. När dessa människor sedan går ut skolan och ska ut i arbetslivet blir det en chock. Oj, konkurrens! Jobbigt. Jag är övertygad om att den vadderade tillvaron under uppväxtåren bidrar till den psykiska ohälsa många upplever när de sätts på prov senare i livet.
Många kinesiska föräldrar ställer enorma krav på sina barn och det är inte alltid positivt det heller. Jag har talat med ganska många unga kvinnor som berättar om sin utbildning. Snart framkommer det att det är deras föräldrar som har valt den åt dem. I all välmening, måhända, men att själv få välja sin utbildning borde vara grundläggande. Emellertid drillas barnen att kämpa, jobba och slita för att nå någonstans i livet.
Vänsterns mjukissamhälle gör att Sverige är på väg att bli omsprunget, frånåkt och bortdribblat av nationer vars befolkningar fått lära sig att ta för sig. Att ta en snyting för att ge kunna två. Vart detta leder i längden vet ingen. Men inte är det framåt.
1 kommentar:
Jag gillar att du faktiskt påpekar problemet även med det kinesiska synsättet på slutet. Det finns en anledning att det är så få asiatiska politiker i USA, exempelvis - de har alla uppmanats att bli advokater eller ingenjörer av sina föräldrar. En annan är förstås att mekanisk drill inte alltid är det bästa sättet att lära sig saker, och att en viss mängd fritid kan vara befogad.
Ändå måste man nog här skilja på teori och praktik. När jag växte upp minns jag att det blev ett väldigt rabalder över att en skola i Gävle skulle dela in en årskurs i tre klasser - högpresterande, medelmåttor och lågpresterande. Häromåret fick jag höra att min gamla grundskola nu hade satt detta i system, och detta utan några arga röster.
Skicka en kommentar