Antiintellektuellt

Planeten befinner sig i fara. De ändliga naturresurserna förbrukas i en rasande takt. Växande koldioxidutsläpp förändrar klimatet. Medeltemperaturen stiger okontrollerat. Grundvattnet sjunker. Naturkatastroferna förvärras. Arter hotas av utplåning. Två miljarder människor – lika många som hela världsbefolkningen när Nelson Mandela föddes – lever utfattiga eller på svältgränsen. Och så vidare, och så vidare… 

Med jämna mellanrum dyker den upp: Civilisationskritiken. Svartmålningen av tillståndet i världen. Denna gång är det Lars A Boisen och Karl-Erik Norrman som sprider kolsvarta profetior på debattplats.

En copywriter och en gammal ambassadör kräver drastiska åtgärder mot den så kallade befolkningsexplosionen (givet hur dåligt skriven artikeln är måste det i detta fall ha skett en olycka i arbetet när SvD:s redaktion valde vilken artikel de skulle publicera).

Att döma av artikeln finns ingen hejd på eländet i världen. Skribenterna ignorerar i ett slag den enorma utveckling som skett de senaste 100 åren.

Det finns länder som har en statlig familjeplaneringspolitik. Kina är det mest omtalade exemplet. Även om det de facto har kommit fördelar ur befolkningsbegränsningen i Kina, har det i dag fått effekten att det föds för få barn i världens folkrikaste land vilket på sikt kommer att orsaka stora bekymmer. Sett ur ett individperspektiv får ettbarnspolitiken dessutom grymma och groteska konsekvenser som det finns all anledning att ta kraftigt avstånd ifrån. 

Svaret är inte global familjeplanering utan fortsatt ekonomisk utveckling. Alla länder måste få chansen att vandra den väg den industrialiserade världen har vandrat. Med stigande välstånd sjunker också födelsetalen och teknikutvecklingen leder till en renare och bättre värld. Det är inte så komplicerat.

Avslutningsvis ska sägas att det är lätt att kräva uppoffringar av andra. Jag förväntar mig att skribenterna går före och omedelbart steriliserar sig. Det är bara lite synd att de förmodligen redan hunnit yngla av sig.

Läs även:
Hanna Wagenius, Per Bylund

Hans Rosling slår hål på en del av de myter som skribenterna kastar fram.

Den attraktiva landsbygden en myt?

Att glesbygden töms på folk är inget nytt fenomen. Det är heller inte unikt för Sverige - för första gången bor majoriteten av Kinas befolkning i städerna. Drivkrafterna att söka sig från landsbygden till staden är desamma i Sverige som i Kina: jobb, utbildning och pengar.

Det är en vanlig uppfattning att det framför allt är Norrlandslänen som är utflyttningslän. Statistiken som DN publicerar visar dock att det finns en del kommuner i Norrlands inland som visar upp en positiv befolkningsutveckling, däribland mina gamla hemtrakter i Jämtland. Majoriteten av dem har dock universitet. Överlag är Norrland en samling avfolkningsbygder, men minuskommuner är även Säffle, Flen, Oskarshamn och Avesta.

Stockholms län väntas nå 2,5 miljoner invånare inom ett decennium eller så. Inflyttningen är massiv. Det ställer enorma krav på nya kreativa lösningar för kollektivtrafiken och på ett högre tempo i bostadsbyggandet. Sett ur detta perspektiv är de ständiga protesterna mot alla nybyggnationer särskilt tröttsamma. Alla kan emellertid inte bo i direkt närhet till huvudstaden. På sikt kommer alla orter som är pendlingsbara till och från Stockholm att bli alltmer attraktiva (och dyra) att bo i.

Kvar blir stagnerande avfolkningsorter som Strömsund, Arvidsjaur och Kramfors. Eller? Vad har dessa orter misslyckats med som Krokom, Östersund och Falun har gjort så mycket bättre? Detta måste kommunalråd och invånare fråga sig. Ty det finns ingen naturlag som säger att landsbygden måste dö.

I ett tidevarv när det pratas alltmer om behovet av att varva ned, slippa storstadsstressen (ja, Stockholm är stressigt jämfört med övriga landet) och fokusera mer på familjen kan det tyckas en aning märkligt att det inte märks mer i flyttströmmarna. Är idén att flytta till "landet" bara en övre medelklassmyt eller en miljöpartistisk vision vi kan läsa om i DN:s söndagsbilaga?

Sju miljarder

I dag blir vi sju miljarder människor på Jorden. Enligt tidigare beräkningar borde vi vara betydligt fler än så, men den snabba utvecklingen i många länder har resulterat i ett lägre barnafödande än vad som tidigare antagits. Inte heller domedagsprofetiorna om att världen inte klarar att utfodra en så stor bedfolkning har visat sig stämma.

Någon exakt vetenskap är nu inte denna beräkning, men det spelar egentligen inte så stor roll. Faktum kvarstår: det föds färre barn än tidigare i många länder - däremot blir vi allt äldre. Vi kommer behöva planera för en global befolkning på nio till tio miljarder framöver innan ökningstakten avtar.

I takt med att vi blir allt fler kommer också utvecklingen av förnyelsebar energi att accelerera, utsläppen att minska och medvetenheten om att hushålla med det vi har att öka. Samtidigt kommer vi att bli friskare och leva allt längre. Vi har spännande decennier att vänta.