Nej till förnekelseförbud

Det kommer även fortsättningsvis vara tillåtet för fransmän att förneka folkmordet på armenierna 1915. Det står klart efter att den franska författningsdomstolen sagt nej till lagförslaget. Detta är ett nederlag för president Sarkozy, som drivit frågan hårt och som en följd av detta även retat upp Turkiet.

Författningsdomstolens utslag är bra. Politiker ska inte påtvinga människor en viss historieskrivning. Större tilltro än så måste vi ha till både yttrandefriheten och människors förmåga att själva söka information om historiska skeenden.

KD på väg bort

Kristdemokraternas värsta problem är inte de usla opinionssiffrorna. Det är bristen på identitet. Den stärks inte direkt av att partiet anpassar sig till eller blir överkört av övriga allianskollegor i fråga efter fråga. Allianssamarbetet har visserligen gett partiet ett visst inflytande genom Göran Hägglunds chefskap på socialdepartementet, men det riskerar att kosta partiet dess riksdagsplats.

Så sent som 1998 fick KD nästan 12 procent av rösterna. Då hette partiledaren Alf Svensson, men politiken var fortsatt konservativ och familjevurmande. Det skulle indikera att det de facto finns en väljarbas för konservativa familjefrågor bara man har rätt ledare och vet att utnyttja frågorna på rätt sätt. Då satt emellertid partiet i opposition mot en impopulär Göran Persson. I dag sitter man i regeringen och hunsas under ett alltmer maktfullkomligt moderatparti.

Hägglund har försökt vinna borgerliga mittenväljare genom att prata om rätten för "verklighetens folk" att bestämma mer över sina liv. Det bar inte frukt. Frågan är om han över huvud taget har någon plan för hur partiet ska överleva 2014 års riksdagsval. Han är själv ifrågasatt internt och partiet lyckas inte vinna terräng i avgörande frågor. Den nye rikspresschefen Johan Ingerö har onekligen en uppförsbacke framför sig.

Fredrik Reinfeldt planerar sannolikt redan för livet efter KD. Det enda raka för Reinfeldt vore förstås att ingå en allians tillsammans med Sverigedemokraterna. De röstar oftast ändå med regeringen och när det gäller migrationspolitiken har SD visserligen en mer långtgående politik än regeringen, men en kompromiss vore inte omöjlig att nå rent sakpolitiskt.

Nu är en sådan konstellation omöjlig av många skäl, inte minst PR-mässiga. Därför lär det bli Miljöpartiet som Reinfeldt kommer att sträcka ut handen till vid ett eventuellt dödläge efter nästa val. Politiken kommer då att flyttas ännu längre vänsterut. Men politikens innehåll, eller visioner om vart den ska leda, har ju aldrig varit Reinfeldts huvudintresse.

Den politiska eliten

Den politiska makten har alltid åtnjutit särskilda förmåner, även om dessa varit betydligt mer blygsamma i Sverige än i många andra länder. Sällan har dock gapet mellan eliten och den vanlige medborgaren varit så avgrundsdjupt som det är i EU just nu.

Väl tilltagna löner på runt 60 000 kronor efter skatt, traktamenten (3 000 kronor varje dag de närvarar vid utskottsmöten, sessioner eller gruppmöten - som belöning för att de orkar kliva upp på morgonen?), förmåner, en "kontorsersättning" på närmare 40 000 kronor för presumtiva utgifter i hemlandet... Listan över Europaparlamentarikernas inkomster kan göras lång. Därtill ska läggas pengar för att anställa assistenter, personer som det knappast går att klara sig utan på grund av det hysteriska lagstiftningstempot i parlamentet men som tidigare oblygt kunde vara både kompisar och fruar.

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt, själv tidigare EU-parlamentariker, anser att det finns "besparingspotential" vad gäller Europaparlamentarikernas löner och ersättningar. Jo, det kan man ju säga. Men några sådana av betydelse kommer givetvis aldrig bli av. Ty när folket ska dra åt svångremmen får elitens förmåner inte rubbas. De ska tvärtom utvidgas. När hörde du senast om en lönesänkning för en politiker?

Inte ens på den privata marknaden beter man sig så här. När Nintendo gjorde miljardförluster under 2011, de första i bolagets historia, sänkte cheferna på alla nivåer sina löner med så mycket som hälften. Nu har Japan en annan företagskultur än väst, men beslutet var ändå en fingervisning om att det faktiskt går att strypa flödet även i toppen. Om man bara vill.

Det enormt privilegierade liv som EU-parlamentarikerna lever sticker förstås extra mycket i ögonen på vanligt folk i kristider när löner sänks, arbetslöshetsersättningar stramas åt och många drabbas av uppsägningar. Den ekonomiska verkligheten når aldrig Bryssel och Strasbourg. När grekiska politiker beter sig likadant samtidigt som landet står på randen till konkurs är det inte så konstigt om vanligt folk får nog och tar till gatorna.

Även om Sverige i ett europeiskt perspektiv ligger bra till vad avståndet mellan folk och folkvalda beträffar, är det även här tydligt att den politiska eliten berikar sig skamlöst. Riksdagspensionssystemet är ett typexempel på detta. Pension utgår till den som suttit en bestämd tid i riksdagen.

Det finns i dag personer som inte suttit i riksdagen sedan 90-talet men ändå lever på riksdagspensionen. Tar man ett jobb räknas pensionen ned, vilket förstås gör att många tidigare ledamöter väljer att vara hemma och peta naveln i stället. Och detta i ett land vars regering skriker sig blå över den så kallade "arbetslinjen".

WikiSkvaller?

WikiLeaks har läckt mycket värdefull information till världen. Som amerikanska soldaters mord på civila i Irak för att nmna något. Men den senaste tiden har det varit tyst.

Nu ska WikiLeaks släppa mejl om Carl Bildt. Bland annat kommer det att avslöjas att Bildt är smart, har fotografiskt minne, inte gillar kroater och har stormaktsambitioner för Sverige. Inte direkt några scoop, om man uttrycker sig diplomatiskt.

Är det sådant skvaller som WikiLeaks numera ska syssla med har det onekligen gått utför...

Veckan som gick #15

# Omröstning i Syrien. Samtidigt som slakten i den syriska staden Homs fortsätter hålls en folkomröstning om en ny grundlag som bland annat, i teorin, ska möjliggöra ett flerpartisystem. Men när regimen samtidigt anfaller sin egen befolkning med krypskyttar och pansar blir förstås detta val en ren charad. Och om regimen nu tror att detta val ska kunna blidka oppositionen som strider på liv och död i Homs uppvisar den en fullständigt vrickad verklighetsuppfattning. Det i sig skulle kunna indikera att Assad över huvud taget inte förstår vad som pågår i hans land - inte helt ovanligt bland härskare som omger sig med livrädda jasägare.

# Centern sviker - igen. Den som haft ett litet svagt hopp om att Centerpartiet under Annie Lööfs ledning skulle bli ett parti som öppet tar strid för integriteten kan sluta hoppas. Partiet har ett stämmobeslut mot datalagringsdirektivet, men när frågan nu ska snabbehandlas i riksdagen och träda i kraft den 1 maj lägger sig riksdagsgruppen platt. Och Lööf själv, som svek i FRA-frågan 2008, är tyst. Alliansen har ingen trovärdighet i dessa frågor längre. Det är nog dags att alla liberaler börjar inse det och väljer bättre plattformar att verka i.

# Rojalistisk yra. Kronprinsessan och prinsen har fått barn och hela Sverige fylls av en rojalistisk yra. Jag har väldigt svårt att förstå dessa känslor. Många försvarar monarkin med att den är en tradition och av detta enkla skäl måste bevaras. Det är förstås ett icke-argument. Och visst tycker jag lite synd om flickan som föds in i ett bidragsberoende.

En politisk depression

Maria Sveland är politiskt deprimerad. Jag skulle kunna applicera samma begrepp på mig själv, men med en helt annan betydelse.

Som ung och nykläckt har man ofta en naiv och idealistisk syn på världen. Som MUF-are trodde jag på politiken och underordnade mig partilinjen. Ju äldre jag blir, desto mer cynisk har jag emellertid blivit i mitt förhållande till politiker och politiken. Desto mer tappar jag även tron på det demokratiska systemet. Och när jag läser Anne-Marie Pålssons Knapptryckarkompaniet, som är en osminkad skildring av livet som livegen, ursäkta folkvald, förstärks alla negativa intryck markant.

Somliga kritiserar den parlamentariska demokratin för att den är för ineffektiv - nya utmaningar sägs kräva nya lösningar. Denna inställning gör att vissa klimatalarmister är redo att överge demokratin för att kunna påtvinga oss politiska beslut som ska "rädda klimatet". Den möjliggör också för EU att tillsätta lydregeringar i länder som inte skött sig och förflytta makt från medlemsstaternas parlament till okända tjänstemän i unionen. Det är inte denna kritik jag delar mot det demokratiska systemet. Det är snarare dess brist på demokrati och insyn som blivit problemet. Det förstärks och skyndas på av vårt medlemskap i EU.

Att vi väljer våra politiker spelar ingen roll eftersom de enskilda riksdagsledamöternas förmåga att påverka är lika med noll. Personvalet är en charad eftersom politiken skapas i partierna, som har en gruppledare som sedan ser till att alla röstar som partiet till. Den som tycker annorlunda tvingas till underkastelse. Fortsätter man att bråka åker man förstås ut i nästa val och ersätts av en mer partitrogen person. Och vi ska veta att antalet bråkstakar i de svenska riksdagspartierna är ytterst få.

Eftersom ingen - för att rädda sin politiska karriär, för att inte stöta sig med sina arbetskamrater - vågar opponera sig, kan i stort sett vilka lagförslag som helst klubbas i riksdagen. Det är det läskiga. Allmänhetens intresse för övervaknings- och integritetsfrågor är lågt, vilket gör att även medierna ligger lågt. Politikerna kan lagstifta i lugn och ro. En misslyckad självmordsbombare eller en galning i ett grannland kan räcka för att klubba drakoniska lagar.

Vart fjärde år upprätthålls bilden av demokratin som något stort, vackert och äkta. Vid varje riksdagsval ska vi förledas att tro att vi som medborgare verkligen kan påverka något, att besluten om vår framtid inte alls fattas utan oss, långt bort från våra köksbord. Och det fungerar. Vi går och röstar, ty det är en plikt, och ger därmed vårt passiva stöd till det system som tar vår frihet ifrån oss.

Därmed ger vi även politikerna grönt ljus för att fortsätta berika sig själva. Ty i kristider är det ju aldrig den politiska eliten som tar smällen genom lönesänkningar, försämrade pensioner och arbetslöshet. Politikerfrälset sitter säkert och gör det därför att vi tillåter det.

En skitkastardebatt

I en demokrati måste alla åsikter få komma till tals. Detta är en ganska okontroversiell tanke. Men som så mycket annat blir den provocerande när de väl omsätts i praktik. Sverigedemokrater kan inte hålla möten utan att mötas av motdemonstranter som vägrar dem mötesfrihet. Detsamma gäller extremister inom vit maktrörelsen. Ironiskt nog är det främst personer med vänstersympatier, som ständigt pratar om människors lika värde, som ser till att yttrandefriheten bara gäller vissa.

Dessa motdemonstranter är inte ensamma om att i praktiken motsätta sig åsiktspluralism och ett öppet debattklimat. Radikalfeministen Maria Sveland skrev en lång och arg text i vilken läsaren fick ta del av hennes frustration över att alla inte tycker som hon. Hon förklarade sig inte bara "politiskt deprimerad", hon passade även på att bunta ihop liberaler, konservativa, Timbro och antifeminister med massmördaren Anders Behring Breivik. Sedan var debatten igång.

Det tycks råda antingen en svårartad begreppsförvirring - att tycka annorlunda är att hata - alternativt är feminister som Maria Sveland och Anna-Klara Bratt oerhört lättkränkta och har svårt att förlika sig med tanken på att alla inte tycker som dem. Det ena är inte bättre än det andra. Jag tror att Sveland, Bratt med flera medvetet odlar myten om att vara hatade för att vinna sympatier. Samtidigt kan de släppa ut den där tryckande känslan i bröstet som åsiktspluralismen uppenbarligen orsakar dem.

I själva verket är det personer som Maria Sveland och Anna-Klara Bratt som hatar. De blir så provocerade av liberaler som inte är feminister och av konservativa som ifrågasätter könsmaktsteorierna att de måste tjuvkoppla dem till norska massmördare. I stället för att diskutera sakfrågorna - islam, multikultur, invandring - får vi en skitkastardebatt som inte leder någonvart.

Visst ska vi prata om Breivik. Men vi ska inte göra honom till något slags hub för främlingsfientligt tankegods, en sorts samlingspunkt till vilken vi kan knyta personer och åsikter vi inte tycker om. Vänsterns behov av sammanhang och systemiskt tänkande har spårat ur. Men i lika hög grad som vi ska prata om Breivik och bakgrunden till hans vansinnesdåd måste vi också våga prata om islam.

Ty det är ett faktum att många människor känner ett obehag inför muslimska seder och traditioner. Och det är inte bara Jimmie Åkesson som befarar att Sverige håller på att islamiseras. Dessa frågor existerar månne inte för Sveland och Bratt, men de gör det för en allt större del av befolkningen och måste således dryftas.

När personer på vänsterkanten inte ens vill att sådana diskussioner ska få hållas, att debatterna måste tystna, ja, då frågar jag mig om det över huvud taget finns en vilja att hitta lösningar på integrationsproblem och på människors oro, befogad eller ej. Kanske vill de bara må bra av att basha högern lite grand.

Kofi Annan to the rescue

Kofi Annan blir FN:s och Arabförbundets sändebud i Syrien. Hans uppdrag blir att försöka hitta en fredlig lösning på krisen.

Efter Annans kapitala misslyckande i Rwanda, är det verkligen en bra signal att skicka honom till Syrien? Åter igen kommer någon från FN till en pågående slakt av civila och ska prata "fred". Bashar al-Assad måste le.

Centern sviker - igen

Efter sveket om FRA-lagen 2008 var besvikelsen på Centerpartiet stor bland många liberaler, inte minst alla vi som röstade på partiet 2006. Många sade "aldrig mer". Andra kunde tänka sig att ge partiet en ny chans - men ville se resultat.

Efter att Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna gått emot EU:s datalagringsdirektiv under omröstningen i fjol bordlades frågan i ett år. Mitt under pågående yra över prinsessofödseln kommer nu nyheten om att riksdagen ska snabbehandla direktivet. Det ska klubbas och implementeras redan den 1 maj.

Nu har Centern i ännu ett skarpt läge visat precis hur lite allt prat om integritet (och den så kallade "integritetsbalken") egentligen betyder. Partiets riksdagsgrupp verkar inte ha stretat emot när datalagringsdirektivet ska upp, trots att det finns stämmobeslut mot direktivet i fråga. Annie Lööf är tyst.

Ni är tappra alla ni liberaler som stannar kvar i Centerpartiet trots att partiledningen gång på gång skvätter svekets urin över er. Men hur länge står ni ut?

Läs även: Lake, Anna Troberg, HAX

Regeringen som inget vill

Det har konstaterats tidigare men förtjänar att nämnas igen: Alliansen kan fortfarande förlora nästa val.

Under Håkan Juholts turbulenta tid som socialdemokratisk partiordförande blev Fredrik Reinfeldts lugn och professionella utstrålning en perfekt motpol. Per Schlingmann kunde ta ledigt, oppositionen gjorde jobbet åt honom. Nu har sossarna fått en ny ledare. Ingen charmknutte, direkt, men ändå en person som utstrålar något slags trovärdighet och lugn. Således en utmanare till Reinfeldt.

Den sittande regeringen har hittills levt på Socialdemokraternas kris och oppositionens oförmåga att formera ett politiskt alternativ. Nu när bitarna börjar falla på plats på vänsterkanten, S repa sig i opinionen och både MP och V förvandlas till starka stöttepelare, ökar risken för att den sittande regeringen får lämna Rosenbad.

Vi är mitt emellan två val, opinionsmätningar i dag betyder absolut ingenting för utgången 2014. Oförutsedda händelser kan driva väljarna tillbaka i Reinfeldrs famn. Men regeringens handlingsförlamning betyder något. Reinfeldt var, trots rekordresultatet för sitt parti, ganska dämpad på valnatten. Han visste att det nu var en minoritetsregering han skulle leda och att Sverigedemokraterna till råga på allt skulle bli vågmästare. På sitt sedvanliga manér "varnade" han för detta parlamentariska läge.

Sedan dess är det som om regeringen likt ett besviket barn som inte fått sin julklapp har suttit med armarna i kors och surat. "Tro inte att vi ska genomföra några reformer, titta nu hur det går när vi inte har majoritet!" Reformtakten har avtagit helt, regeringen pratar inte ens om framtiden längre.

Måhända tror Alliansen att svenska folket ska blicka ut över skuldkrisens Europa, känna tacksamhet för att vi har Reinfeldt & Borg vid rodret och ge de blå sin röst igen. Visst är ekonomin viktig när vi röstar, men lika viktig är känslan av att rösten leder till något, att politikerna vi röstar på faktiskt vill något med makten. Stefan Löfven har redan pratat om innovationskraftens betydelse hos framtidens företag. Fredrik Reinfeldt å sin sida varnar för att alls ha några visioner.

Om valet 2014 kommer att handla om vem som kan formulera en framtidsbild av Sverige har Alliansen, som den idéfattiga soppa den är just nu, inget att hämta. Man ska dessutom inte underskatta viljan till förnyelse efter att vi har sett Reinfeldts konhuvud i TV i åtta långa år.

Kräks

Just när bröllopsyran lagt sig började det pratas om en förbannad kunglig mage. Och nu har det oundvikliga hänt och barnet fötts. Vilket gör att medierna fylls med rapporter om en helt vanlig födsel, som vore den en födsel av ett utomjordiskt barn eller något annat unikt.

Monarkivurmen når nya toppar. Och jag är redan less. Igen.

SVT direktrapporterar från Karolinska sjukhuset. Ja, de är tydligen speciella de där kungligheterna...

Frihetsfrontens talarkväll: februari

OBS! Ny talare!

I stället för Markus Uvell kommer Bo Hugemark, överste och militärhistoriker, och talar om "Sveriges solidaritetsförklaring".

Tid: Torsdag 23/2 19.00
Plats: Ferkens gränd 2. Ferkens gränd 2 ligger precis runt hörnet från Skeppsbron, ungefär mittemellan Slussen och slottet. På Ferkens gränd kommer öl att finnas att köpa (endast kontanter), tyvärr inget balettvatten. Efter taleriet går vi vidare till närbelägen pub.

Alla är välkomna!

Rättsstatens prioriteringar

Jag brukar skriva mer om rättssäkerhet än rättstrygghet på bloggen, men efter den senaste tidens uppmärksammade brottsfall, som alla bär en stämpel av rättsstatens misslyckande, finns anledning att sätta fingret även på rättstryggheten i samhället.

En man döms för att ha kidnappat sin exsambo. I väntan på att domen ska vinna laga kraft släpps mannen och hinner då söka upp kvinnan och knivmörda henne. Hela historien är fruktansvärt tragisk, men den känns inte unik.

Titt som tätt dyker det upp liknande fall. Personer som dömts för allvarliga våldsbrott, avtjänat sina straff och sedan begått nya. Personer som mördat, dömts till rättspsykiatrisk vård, friskförklarats och frisläppts för att sedan mörda igen.

Den som läser denna blogg vet att jag inte förfäktar hårdare straff för straffens skull och att jag mer än en gång har kritiserat den drakoniska amerikanska rättspolitiken. Det är inte i den riktningen vi ska röra oss. Men när rättsväsendet misslyckas så kapitalt som i de fall som uppmärksammats på sistone måste vi alla ta oss en funderare.

På vilken grund friskförklaras en man som sedan spiller liten tid i frihet innan han mördar igen? Hur resonerar rätten när de släpper en man som nyss dömts för att ha frihetsberövat sin expartner trots att kvinnan är i stort behov av att skyddas från mannen i fråga?

Den största förloraren är förstås den vanlige medborgaren som ställt sitt hopp till skydd från rättsstaten när dennes liv hotas. Men även polisen måste känna stor frustration när sådant här sker. De gör sitt jobb, fångar in boven och ser honom bli fälld. Allt borde vara fri och fröjd och offret äntligen säkert. Ändå kan den dömde gå och knivmörda den person som ska få skydd av samhället. Det är ett fruktansvärt svek.

Det kan inte fortsätta så här. Människoliv går till spillo, människors förtroende för rättsstaten urholkas och viljan att ta lagen i egna händer ökar. Synen på brott mot liv och egendom måste skärpas. Sverige utmålas ofta som en lekstuga när kriminalpolitiken kommer på tal, men faktum är att vissa brott ger väldigt långa straff. Dit hör framför allt narkotikabrott där vi har sett straff på 14 år i vissa fall och där mångåriga straff är vanligt förekommande. Samtidigt kan en person som berusad kör ihjäl en annan människa komma undan med några månader i fängelse.

Det är således fråga om en prioritering, en skalindelning av hur allvarliga brotten anses. Denna indelning behöver vändas upp och ned - brott utan offer ska vara lågprioriterade. Brott mot liv och egendom högprioriterade. Då ska ni se att fall som det som ovan beskrivna kommer att höra en misslyckad och svunnen kriminalpolitik till. Frågan är bara om politikerna vill det.

Domedagsfantasier

Jackie Jakubowski skriver om Irans planer på att utrota staten Israel som om den antisemitiska regimens drömmar och den konkreta verkligheten vore en och samma sak. Det är ett otroligt världsfrånvänt resonemang.

En rad uttalanden tas som bevis för att president Ahmadinejad verkligen planerar att utplåna Tel Aviv, ja hela Israel, med en rad atombomber. Och Israel, utan något att förlora, skulle förstås slå tillbaka med enorma följder för Iran. Samtliga iranska storstäder skulle utplånas, menar Jakubowski, och ett stort radioaktivt moln skulle täcka stora delar av arabvärlden, oljeproduktionen stoppas och ekonomin haverera. Låter inte så attraktivt heller för en iransk president.

Det låter inte överdrivet sannolikt att ens en knasboll som Ahmadinejad skulle vara intresserad av att utplåna sitt eget land bara för att få nöjet att nita Israel. Risken för en kärnvapenattack bör anses som väldigt liten. Den iranska ledningen må vara mycket, men den är inte korkad. En iransk atombomb skulle ge dem ett starkare förhandlingsläge och göra dem lite mer untouchable, vilket förstås är eftersträvansvärt för alla regimer.

Om USA:s näste president heter Mitt Romney, Newt Gingrich eller Rick Santorum kan mycket väl sådana här domedagsfantasier vägleda den amerikanska utrikespolitiken gentemot Iran - och leda till krig. Iran är på många sätt en perfekt fiende. Men efter Irak och Afghanistan, och med de ekonomiska bekymren, skulle man kunna tro att krig var det sista USA önskade. Kanske är det Israel som är mest suget på pang-pang just nu.

En anka

Nyheten om att en man har hittats i en översnöad bil i skogen utanför Umeå fick stort genomslag i medierna. Han ska ha övervintrat i bilen i två månader och, enligt egen utsago, levt på snö.

Detta påstående, att mannen ska ha överlevt i två månader på enbart snö, kablades ut i samtliga medier under helgen. TV4 kunde dock visa bilder av bilens innehåll. Där fanns förutom gott om kläder även kaffe, chips och annat tilltugg samt en icke oansenlig samling av Knasen och 91:an, tidningar som således hållit den ensamme mannen sällskap i den nedfrusna bilen.

SVT valde dock att både samma dag och dagen efter presentera nyheten som om innehållet i bilen aldrig var känt och fortsatte att hänvisa till uppgiften att mannen överlevt på snö. Gud, det är ett mirakel! Experter på katastrofmedicin tillfrågades och viss skepsis har förvisso rests. Kanske hade han bara levt på snö i en månad? Ja, eller så åt han av det han hade bunkrat upp med i bilen.

När Andreas Palmaer i DN Kultur liknar 91:an och liknande tidningar vid "spöknät som lossnat från sina fiskefartyg och driver runt i världshaven år efter år [...]" och frågar sig "vem läser de här tidningarna?" har han kanske fått ett oväntat svar. Hellre en 91:an i skogen än tio i stan.

Samförståndsandan

När jag träffar någon med utländsk bakgrund som bor i Sverige eller har varit här under längre tid är jag alltid nyfiken på vad de funnit annorlunda. Vad verkar vara "typiskt svenskt"?

Att säga tack för allt är en sådan sak som brukar återkomma. Vi tackar ju till och med för att vi fick vara med om något trevligt tidigare, "tack för senast", även om det var en vecka sedan eller mer. Att svenskar anses reserverade är ingen hemlighet. En man berättade att han efter en tid i Sverige insåg att människor har med sig böcker eller tidningar på tunnelbanan bara för att slippa se folk i ögonen. Ja, vissa, slog han förbluffad fast, låtsas till och med sova!

Ett annat exempel är konflikträdslan, vilken även sätter spår i politiken. Sverige ska regeras i samförstånd. Ingen ska sticka ut för mycket. Senast var det Kristdemokraterna som, åter igen, fick anpassa sig till de övriga. Politikerna ger varandra presenter när de slutar eller fyller jämnt, som för att markera att de tillhör samma klass. Och det är väl strunt samma. Problemet uppstår när vi inser att det egentligen inte finns någon opposition mot den rådande ordningen, att alla är överens.

Då kan jag, trots att jag tycker annorlunda i de flesta frågor, faktiskt respektera Vänsterpartiet som i alla fall vågar sticka ut och inte lägga sig i den geggiga mittenröran. Politiken behöver människor och partier som tycker annorlunda, kan formulera andra visioner och framför allt vågar stå för detta när alla andra tycker att de är knasbollar.

Jag uppskattar att vi sällan bli helt koleriska i Sverige. Jag gillar det svenska lugnet, även om Reinfeldt lätt blir en karikatyr av den lugne svenske mannen som förmodligen fortfarande skulle säga "givet att" om det brann i rummet han vistades i. Jag vill inte ha bråk i riksdagen eller skoattacker under presskonferenserna. Vad jag däremot efterlyser är människor som vågar gå emot strömmen, som vågar vara obekväma. Ty samförståndsandan gör att principer får ännu mindre plats. Då är vi farligt ute.

Läs även: Sakine Madons ledare i Expressen

Sjukpaus

Det finns en del saker jag skulle vilja skriva om, men golvad i 39 graders feber som jag är får bloggen vila lite. Åter någon gång under helgen, förhoppningsvis.

Vänsterns primalskrik

Debatten om hatdebatten fortsätter. Anna Ardin et al gör en Maria Sveland i Aftonbladet, det vill säga bort sig. I den artikel som skrevs för Göran Hägglunds räkning jämförs vänsterns ständiga liknelser mellan Breivik, nazismen och Sveriges politiska höger vid ett brandlarm som ingen till slut tar på allvar.

Debattörerna tar mordhotet mot Turteatern som satte upp pjäsen om SCUM som ett exempel på det "hat" som de upplever sprids i samhället. Ett hat riktat mot vänstern och feministerna i stort. Detta enskilda hot mot teatern - som väl ska tas för vad det är, det vill säga sannolikt inget reellt hot - räcker för att många på vänsterkanten ska gå över alla tänkbara gränser i försök att bygga monster av sina politiska motståndare.

"Hur många fler Breivik finns det i Norden? I Sverige?" undrar debattörerna. En intressant fråga. De frågade sig inte hur många fler Taimour Abdulwahab som finns i Sverige efter bombdådet i julhandeln 2010. En sådan fråga hade tolkats som på gränsen till hets mot muslimer. Men det går tydligen alldeles utmärkt att hänga Brevikporträtt på Göran Hägglund, Timbro, Axess och alla som inte delar de radikal- eller statsfeministiska övertygelserna, eller åsikten att andra än med vänsterns överensstämmande övertygelser är att likställa med hat. Denna hållning blir förstås lätt absurd. Jag tror att de flesta medborgare kan skilja mellan Anders Behring Breivik och Jimmie Åkesson. Jag tror att ytterst få ser några paralleller mellan Alliansens politik och massmord.

Erik Helmersson jämför i DN den nutida vänsterns frustration med 1970-talets höger. Jag tror att det ligger mycket i den jämförelsen. Då var Sverige i socialdemokratins grepp. Innan det borgerliga segervalet 1976 hade Socialdemokraterna styrt Sverige i 50 år, sannolikt ett rekord i den demokratiska världen. Undra på att Marita Ulvskog såg valförlusten som "en statskupp".

I dag ser Sverige annorlunda ut. Den socialdemokratiska hegemonin har brutits. En ordförande för arbetarepartiet har inte längre en rak väg till statsministerposten. Vänsterns kris började dock mycket tidigare än Alliansens valseger 2006. 1989 föll kommunismen slutligt i Europa. Hemmakommunisternas världsbild skakades i grunden. Sedan dess har de inte återhämtat sig. Och de socialdemokratiska partierna ute i Europa har krisat länge. I dag huserar sektvänstern i obetydliga ytterlighetspatrier - och på DN Kultur och Aftonbladet Kultur. De vinner inte längre något gehör för sina klasskampsideal - trots den potentiella grogrund för vänsteridéer som finanskrisen skapat. Undra på att de känner sig frustrerade och beter sig som småbarn.

Jag förstår således vänsterns frustration och behov av att skrika ut den i upprepade primalskrik. Men det vinner dem inga debatter, det vinner dem ingen respekt och det lockar framför allt inga nya sympatisörer till de röda sekterna. Extremvänstern är på utdöende. De desperata debattinläggen ska läsas i den kontexten. En primallåda vore kanske en bra present i all välmening.

Schyman och "jämställdheten"

Hans Linde valdes under tisdagen om som gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen. Detta gillas inte av Gudrun Schyman som kritiserar sitt gamla parti för att svika de feministiska idealen. Män på posterna som partiledare, partisekreterare och gruppledare kallar hon "djupt problematiskt". "Gubbtungt i toppen", skriver SvD.

Denna kritik hördes inte när Vänsterpartiet leddes av Ulla Hoffmann 2003 och Pernilla Zethraeus var partisekreterare (vilket hon fortsatte att vara även under Lars Ohlys ledning). Inte kärringtungt då. Många kvinnor i ledande positioner går bra, men många män möter kritik från feministiskt håll.

Det är alltid bra att påminnas om att feminism inte handlar om jämställdhet utan om kvinnovälde.

Men vem älskar er?

Från att bli det nya arbetarpartiet... till att ta på sig cred för den allmänna rösträtten... till att älska människor. Moderaternas resor under Fredrik Reinfeldts ledning blir alltmer besynnerliga. Och lite spooky, ärligt talat.

Jag är i alla fall väldigt glad över att jag inte är MUF:are längre och tvingas bära en "Vi älskar människor"-knapp på rocken...

Läs mer om Moderaternas nya slogan hos HAX och Enligt min humla.

För din egen säkerhet...

Regeringen lägger fram en ny strategi mot terrorism. I planen hävdas att det har uppstått "en verklig risk för terrorattentat" i Sverige. För att bemöta detta påstått växande hot vill regeringen att Säpo, Must och FRA ska få utbyta information.

Nå, vi hade den misslyckade självmordsbombaren på Bryggargatan i Stockholm 2010. Bortsett från denne ensamme knäppis är risken för terroristattentat i Sverige mycket liten. Sverige har ingen historia av terrordåd, vi saknar sekteristiska terrorgrupperingar som ETA och deltar inte i utlandsoperationer som avsevärt ökar risken för terrordåd. Insatsen i Afghanistan har säkert ökat risken, men vi måste påminna varandra om att risken att drabbas av ett terrorattentat i Sverige är mindre än att få en istapp i huvudet. Frågan är när regeringen ska ta tag i istappsproblemet.

Det är svårt att släppa tanken att regeringen och Beatrice Ask utnyttjar Taimour Abdulwahabs dåd i julruschen för att bygga ut övervakningsstaten ytterligare. Den sittande regeringens track record i integritetsfrågor är synnerligen avskräckande. Därför måste vi vara på vår vakt varje gång det pratas om att underrättelsemyndigheter ska "dela information" eller "moderniseras". Detta måste följas mycket noggrant.

Inget lyft med Lööf

Att byta partiledare kan ge ett lyft i väljaropinionen. Men det kan lika gärna befästa status quo om den nya ledaren inte får ett förändringsmandat eller bara misslyckas med att nå ut till väljarna. Det kan vara svårt att ersätta en person som varit partiledare under väldigt lång tid, vilket Göran Hägglund fått erfara. Frågan är nu om inte Annie Lööf erfar samma sak.

För Vänsterpartiet gav partiledarbytet genast resultat. Jonas Sjöstedt, som alltid har varit populär bland vänsterväljare, har gett sitt parti ett rejält lyft i opinionen. Vänsterpartiet når plötsligt upp till över 7 procent i mätningarna. I den senaste mätningen ligger partiet på 9,2, vilket är en fördubbling jämfört med de lägsta siffrorna under Lars Ohlys ledning. För Socialdemokraterna har reaktionen på den nye ledaren varit svalare, men ett visst ökat stöd noteras ändå.

Centerpartiet har det kämpigare. Många hoppades på en Annie Lööf-effekt, men den har helt uteblivit. I senaste United Minds-mätningen hamnar C till och med under 4 procent. Lööf har en arbetssam tillvaro som både näringsminister och partiledare och har i ärlighetens namn varit rätt osynlig i båda rollerna. Samtidigt har hon problemet att stå i skuggan av Moderaterna gemensamt med övriga borgerliga småpartier.

Till Lööfs försvar ska sägas att förändringarna av partiet bara har börjat. Nu ska ett nytt partiprogram tas fram. Först därefter kan vi se om C tar den liberala vägen eller blir kvar i mittenträsket. Lööf må ha varit nyliberal, eller placerat sig någonstans där i närheten, tidigare. Men som partiledare för Centerpartiet tvingas hon balansera storstadsliberalism med landsbygdsfrågor, en inte helt lätt balansgång.

Utrymmet för verkligt liberala idéer i Sverige är begränsat. Däremot kan Lööf, om hon är skicklig, börja väcka folks intresse för dessa och därmed lägga grunden för ett slags liberal väckelse i framtiden. Samtidigt ska hon dock försöka få Centern att överleva som riksdagsparti. Jag är inte direkt avundsjuk på hennes uppdrag.

Veckan som gick #14

# Ödestimme för Grekland. Samtidigt som detaljerna om ett nytt räddningspaket till Grekland slås fast pågår de största demonstrationerna hittills i Aten. Grekerna, som börjat inse att de inte kommer att komma undan mycket kännbara åtgärder, har fått nog av sina politiker och vänder sig emot både dem och hela EU.

Det är svårt att se någon bra lösning på krisen för Grekland. Parlamentet borde ha enats om kraftfulla åtgärder för flera år sedan. Nu är krisen så djup och misstron från folket så fullständig att det inte spelar så stor roll vad politikerna gör. De har alltid folket emot sig.

# Fortsatta protester mot Acta. Protesterna mot Acta-avtalet fortsätter runt om i Europa. Under lördagen den 11 februari demonstrerades det i ett dussintal städer. I Tyskland samlades över 40 000 personer. Detta är en mycket positivt tecken i en tid när medborgarna alltför sällan engagerar sig i de frågor som verkligen påverkar vårt liv och i förlängningen även vår demokrati.

# Homs jämnad med marken. Mördandet i den syriska staden Homs är inne på sin andra vecka (minst). Satellitbilder som publicerats av CNN visar jämförelser mellan augusti förra året och februari i år. Kontrasten är tydlig. Homs är en stad som snarast liknar den efter ett luftbombangrepp. Syriens regering får nu mycket skarp kritik även från skurkstater som Saudiarabien. Arabförbundet föreslår nya inspektioner, men varken kritiska tal eller inspektörer på plats kommer att stoppa dödandet. Bashar al-Assads regim har bestämt sig för den blodiga vägen. Senaste uppgiften är att regimen använder civila som mänskliga sköldar på sina stridsvagnar.

Fåntratten Tomas Rudin

Det är få saker som upprör den kristna och muslimska världen så mycket som nakna bröst. Enligt muslimska traditioner ska kvinnan täcka kroppen, helst ska hon inte synas alls, och i den kristna traditionen är det egentligen inte mycket bättre. Naket har blivit något fult.

Sossen Tomas Rudin, som är så hipp att han till och med har sin egen tag, tycker att underklädesreklam kränker medborgarna. Det är starka ord. Exakt vad som så kränkande framgår inte riktigt.

Jag ska erkänna det utan omsvep: jag gillar att titta på vackra kroppar. Jag kan till och med fascineras av en manlig kropp trots att jag är helt och hållet heterosexuell. Jag vågar påstå att du är likadan. Det gäller de flesta av oss. Att heterosexuella mäns blick dras till stora bröst är ingen nyhet. Men jag kan även tillsammans med min sambo titta på dem och vi kan fnissa gemensamt. Tänk den som hade sådana! Eller, för all del, en vältränad manskropp.

Betyder det att vi objektifierar kvinnors och mäns kroppar? Nej. Det betyder att vi är intresserade av varandra och gillar att titta på varandra. Att detta utnyttjas i reklamen är inte så anmärkningsvärt. Vi tittar hellre på vackra människor än fula, hellre unga än gamla.

Hur i hela friden kan ett par tuttar, en sexig rumpa eller en muskulös manskropp vara kränkande? Att Tomas Rudin inte gillar bröst är tråkigt. Lyckligtvis är de flesta av oss av en annan uppfattning.

Till Tomas Rudin!

Låt Grekland ta hand om sig självt

Bilden av nordeuropéer som stoiska och effektiva medan sydeuropéerna är lata, bekväma och obenägna att vidta tuffa åtgärder i kristider är svår att skaka av sig i dessa dagar.

För bara något år sedan var ekonomierna i Baltikum i kis. 2009 var Lettlands ekonomi i fritt fall (-18 procent). Dock vidtogs snabba åtgärder. Folk sparkades och löner i offentlig sektor sänktes med en fjärdedel, skatter höjdes och budgeten trimmades. På bara några år lyckades den lettiska regeringen vända skutan rätt. Åtgärderna var smärtsamma för vanligt folk, men de genomfördes snabbt och kraftfullt.

I år väntas den lettiska ekonomin gå plus med runt fyra procent och arbetslösheten fortsätta sjunka efter att ha fallit till drygt 12 procent i höstas, vilket visar att skarpa åtgärder - om de genomförs utan dröjsmål - på relativt kort tid kan föra ett land i djup kris tillbaka på banan igen.

Det som händer i Grekland är det rakt motsatta. Befolkningen vägrar gå med på åtgärder som liknar de som drevs igenom i Lettland. Regeringen tvekar. Hur krisen ska lösas utan nedskärningar, lönesänkningar och privatiseringar står skrivet i stjärnorna.

I stället för en konstruktiv dialog hånas Tysklands förbundskansler Angela Merkel och grekerna själva skyller sin föga avundsvärda situation på EU och Tyskland. Samtidigt vill de ha våra pengar. De borde skämmas.

När EU-ledarna möts av den attityden borde både Merkel och resten av EU-eliten kapa loss Grekland och låt dem ta hand om sig själva. Det är ju uppenbarligen det grekerna vill.

Det legitima hatet

Jag prövar tanken att hatet mot kulturvänstern och feminismen (samt djurrättsrörelsen och miljörörelsen när de hörs) kommer av att de besitter indignationsprivilegiet, det moraliska imperativet, makten över samvetet. Att ha indignationsprivilegiet är att identifiera och ständigt påtala det som var och en innerst inne vet är rättfärdigt.

Lena Andersson skriver om indignationsprivilegiet och vad som avgör vad som gör oss upprörda och inte. Hon har vissa poänger, men går för långt i sina slutsatser.

Jag vänder mig emot tanken att en person som inte är feminist innerst inne skulle anse att feministen sitter på indignationsprivilegiet för att hon egentligen har rätt. Det är inte därför liberaler går i polemik mot feministerna, socialisterna och kommunisterna. Det är därför att de, enligt vårt sätt att se det, har fel. Vi gör olika analyser och vi vill ofta olika saker. Att tycka olika är inte att hata, märk väl.

Jag har skrivit om det tidigare. Vissa rörelser, som miljörörelsen, tillfrågas som vore de oberoende parter i frågor som de är högst partiska i. Naturskyddsföreningen får ofta uttala sig som om deras åsikt var något slags allmängiltig sådan och inte en del av en vänster- eller extrem miljörörelse. Detsamma gäller nykterhetsorganisationerna. Man kan ibland fråga sig vilken poängen är. Någon som tror att IOGT-NTO kommer att uttala sig positivt om längre öppettider på Systembolaget? Varför ens fråga dem?

Ingen skulle till uppräkningen över hyckleri lägga en invandringsmotståndare som gömmer flyktingar. Inte heller betraktas Oskar Schindler som hycklare för att han var nazist och räddade judar. Hyckleritanken infinner sig först när man bedömt anspråken som riktiga – och irriterar sig på det uppfordrande i dem.

Här har Lena Andersson fel. Hyckleritanken infinner sig när någon ställer särskilda skötsamhetskrav på andra men i handling inte på sig själv (exempelvis att alla ska betala hög skatt för att inkomsterna behövs till välfärdssatsningar medan personen själv skatteplanerar och gör allt inom lagens riktmärken för att minimera sin egen skatt) eller vill bestämma över hur andra ska leva medan personen själv försöker slippa undan samma krav (exempelvis den som vill förbjuda privata vårdgivare men själv går till sådana för att slippa den offentliga vårdens köer).

Listan med sådana exempel kan göras rätt lång bland svenska politiker. Extra känsligt blir det förstås när någon har haft en särskilt hög svansföring i moralfrågor och sedan blir påkommen med ett "omoraliskt" leverne. En kristdemokrat som köper sex eller en sosse som fuskar med skatten är något ytterst smaskigt för medierna.

[J]ag tror att hatet vore mindre hätskt om samvetet inte samtidigt kände att kulturvänsterns och feminismens samhällsanalys i sina förnuftiga delar är relevant, nödvändig och moraliskt oavvislig; att själva basen i dem är ofrånkomlig.

Som vi såg bara för några dagar sedan hatas det minst lika mycket bland dessa, enligt Lena Andersson, "goda" krafter som bland de som av folk med vänstersympatier betraktas som onda ("högern", "antifeministerna", "rasisterna"). Tron på att inte bara ha rätt utan också vara företrädare för den goda saken ger dessutom hatet legitimitet. Man kan klampa folk på tårna, kalla dem "extremister" och klumpa ihop dem med alltifrån folkmördare till terrorister.

Det är denna övertygelse om att inte bara ha rätt utan också stå för det goda i samhället som vissa på vänsterkanten och inom den radikala djurrättsrörelsen anser ger grönt ljus för övergrepp och påhopp på enskilda människor. Då har hatet fått just de konsekvenser den "goda saken" skulle motverka.

Det sprider sig...

Kan Kina, kan vi! Det tycks vara många makthavares devis när de ser hur den kinesiska regimen lyckas kväsa oppositionella krafter genom censur och blockeringar på Internet. Ett aktuellt exempel är Indien, vars domstol inte ens drar sig för att varna för nedslag "som i Kina".

Google har på inrådan från indiska myndigheter tagit bort material som ansetts stötande. Detta har bland annat drabbat Facebook som tillsammans med Google och ett 20-tal andra sajter har fått två veckor på sig att komma med åtgärdsförslag på hur filmer, bilder och text som är "antireligiösa" eller "antisociala" ska bekämpas.

I Indien är det religiösa föreställningar som är hotet mot Internets frihet. I väst är det upphovsrättsindustrins fanatiska kamp för en föråldrad affärsmodell som driver blockeringsivern. Inget är egentligen värre än det andra och konsekvenserna för användaren av nätet är desamma.

Tyvärr är Sverige långt ifrån något undantag i dessa sammanhang. Tvärtom för även Sveriges riksdag en enveten kamp mot piratkopieringen och i praktiken mot friheten på Internet. Historiens dom kommer att bli hård.

via InBeijing

Maria Svelands hat mot världen

Radikalfeministen Maria Sveland skriver en lång, arg drapa i DN Kultur som riktar sig mot det hon uppfattar som politiskt hat mot bland annat feminismen. Det är präktiga överdrifter - och felslut - Sveland ägnar sig åt.

Att Jimmie Åkesson och Annie Lööf står i SVT:s Aktuellt och diskuterar utifrån temat "Har invandringen gått för långt?" betraktar Sveland med förfäran. Det är oklart hur hon vill ha det i stället. Ska Sverigedmeokraterna, ett parti som fick fler röster än Vänsterpartiet och Kristdemokraterna i förra valet, ignoreras av riksmedierna? Ska frågor som i kritiska ordalag rör invandring inte få dryftas? Åkesson har självfallet rätt till sina åsikter och som partiledare för ett av riksdagens partier är det svårt att förstå varför han ska förvägras att yttra dem i TV. Hade vi inte redan konstaterat att det inte fungerade så bra att försöka tiga ihjäl SD?

Folk på vänsterkanten vägrar att acceptera att Anders Behring Breivik var en ensam galning. De vill se sammanhang och drar därför paralleller till Geert Wilders, Sannfinländarna och Dansk Folkeparti och kopplar samman dessa med "högern" i allmänhet. Timbro, bloggare och debattörer på högerkanten - alla får sig en släng av den svelandska sleven.

Från vänsterhåll går det ständigt igen; den som tycker annorlunda "hatar". Samtidigt som Sveland anklagar åsiktsmotståndare för att hata går hon själv till attack mot Bengt Ohlsson, som kallas "antiintellektuell" och Karl Ove Knausgård, som kort och gott är "en skäggig norrman" (och därför inte alls värd den uppmärksamhet han fått).

Självfallet befinner sig även Pär Ström och Pelle Belling i skottgluggen, som de "antifeminister" de är. De är "extremister" och borde inte bjudas in till TV:s diskussionssoffor, enligt Sveland. Vi får ingen förklaring till varför det är just Svelands åsikter som är normala medan alla som avviker från hennes världsbild, och de är många, är extrema. Men klart är i alla fall att hon är väldigt, väldigt arg.

Maria Svelands största problem är att det finns människor som inte tycker likadant. Det gör henne "politiskt deprimerad". Hon behöver nog inte bekymra sig så mycket för sina känslor av hopplöshet. Det tycks nämligen vara vänstermänniskors lott, vilket Kajsa Ekis Ekmans dystopiska artikel i gårdagens DN Kultur är ett typexempel på. Allt är skit och det enda socialisterna, kommunisterna och feministerna kan göra är att klaga och kasta glåpord omkring sig.

Om Anders Behring Breivik hade varit en islamist hade hans dåd exploaterats av islamfientliga krafter. Många andades ut när det framkom att attentatsmannen var en etnisk norrmann. Det dröjde dock inte många ögonblick innan vänstern i stället såg sin chans att sätta hans verk i ett större sammanhang och göra alla till höger om Lenin och Ebba Witt-Brattström till "extremister" som är om inte skyldiga så åtminstone indirekt ansvariga för Breiviks brott. Vi bör fråga oss vem som egentligen är extremisten här.

Funderingar...

SVT-serien 30 grader i februari började bra. Den kan bli en oväntat trevlig bekantskap på måndagskvällar nio veckor framöver, om manusförfattarna nu lyckats hålla sig borta från moralkakor och pekpinnar.

Jag går i funderingar om att skriva en bok om sexhandeln i Thailand med utgångspunkt i både sexköparnas och sexsäljarnas berättelser. En liten försmak fick jag när jag skrev C-uppsatsen Sex på deltid om ett antal sexsäljares upplevelser av sitt arbete i Sverige. Dessförinnan intervjuade jag, ovetenskapligt, både sexköpare och sexsäljare i Thailand och fick upp ögonen för hur affärsverksamheten fungerar.

Den ursprungliga tanken var att skriva en komparativ studie om förhållandena i Sverige och Thailand, men det visade sig vara ett för stort åtagande med den begränsade tid som fanns. Dessutom är det väldigt mycket som förenar sexsäljare världen över, åtminstone om man undersöker motiven, vilket gör värdet av en komparativ studie begränsat.

En intervjubaserad studie skulle dock kräva vissa ekonomiska insatser, en tids ledighet från jobbet och så vidare. Detta är således ett projekt som inte kan förverkligas i år. Men lusten att driva igenom detta projekt växer ju mer jag tänker på det...

Folk och folk

Fredrik Reinfeldt tycker att svenskarna ska jobba längre. På framtidens arbetsmarknad ser han fler 75-åringar som arbetar.

Undrar om denna framtidsvision även omfattar politiker? Riksdagsledamöter kan som bekant sitta i några mandatperioder och sedan leva gott på riksdagspensionen under många år eller rent av resten av sina liv.

Reinfeldt tycker också att människor måste vara beredda på att byta karriär mitt i livet. Vill han månne föregå med gott exempel?

Hamilton trampar över

Folkpartisten Carl B Hamilton har varit ute och tyckt till om en svensk anslutning till eurosamarbetet tidigare. Det är således inte första gången han gör bort sig offentligt. Han har exempelvis, i gott sällskap av andra folkpartister, varnat för ett "riskfyllt utanförskap" om Sverige inte lägger sig platt för EU.

Denna gång står han dock utan tvivel för det värsta övertrampet hittills. Sverige - eller snarare: regeringen och Socaldemokraterna - säger ja till att ingå i den så kallade europakten. Några krav ställdes, däribland att Sverige självt ska bestämma om vi vill införa euron eller ej samt att deltagandet inte medför några rättsliga förpliktelser. Detta anser Hamilton vara själviskt och osolidariskt.

Hamilton jämför, tydligen på fullt allvar, en svensk anslutning till europakten med att Raoul Wallenberg "tog ansvar inte bara för Sverige utan även för Europa" när han hjälpte ungerska judar undan den tyska förintelsemaskinen. Jag häpnar över denna hårresande jämförelse som, även med Carl B Hamilton-mått mätt, är anmärkningsvärt idiotisk.

"Ser ni inte parallellerna och paradoxen?" frågar sig Carl B Hamilton. Nej, han är nog tämligen ensam om det. Däremot ser vi en svårt förvirrad person som drabbats av värsta tänkbara EU-hybris, så till den milda grad att all kritik mot EU eller eurosamarbetet av Hamilton jämställs med stöd till folkmord.

Hamilton har redan fått kritik av sina egna. LUF-ordföranden Adam Cwejman tycker att det är "intellektuellt ohederligt" att använda Wallenberg på detta sätt. Det är dock mer än så. Det Hamilton i praktiken gör, och det är i sig inget nytt även om det blev särskilt smaklöst denna gång, är att jämställa EU- och eurokritiker med de mörkaste krafter som härskat på vår kontinent i modern tid. Samtidigt som han själv ger blanka tusan i vad svenska folket tycker. Det är talande att Hamilton inte använder ordet "demokrati" en enda gång i sin text. Folkviljan har sedan länge kommit att betraktas som ett hinder för EU:s makt.

Alla som har mage att kritisera EU:s demokratiska underskott, eller själva idén med en gemensam valuta i Europa, kopplas plötsligt samman med antidemokrater, mördare och förtryckarregimer. Det är ett djupt ohederligt sätt att argumentera på. Och det är svårt att se hur Carl B Hamilton ska kunna vinna någon till den EU-vänliga sidan med ett utspel som detta. Han fortsätter att personifiera allt det som vi EU-kritiker tycker är fel med EU. I så motto är han en ganska tacksam filur.

Veckan som gick #13

# Assadregimen fortsätter dödandet. Efter att både Ryssland och Kina lagt in sina veton blir det inget FN-krav på avgång för Bashar al-Assad. Ryssland ansåg att säkerhetsrådet inte bör "välja sida i ett inbördeskrig" och Kina vill som vanligt inte lägga sig i andra länders inre angelägenheter. Därmed kan övriga länder inte göra så mycket annat än att titta på när massdödandet av civila fortsätter i Assads förtryckarstat. Efter den framgångsrika insatsen i Libyen kan konstateras att FN åter är sig likt och gör - ingenting.

# Demonstration mot ACTA. Under lördagen den 4 februari hölls demonstrationer mot ATCA-avtalet i en rad svenska städer. Ilskan är stor över hemlighetsmakeriet, men som medlemmar i det allt annat än transparenta EU är detta något vi lär få vänja oss vid. Och än är frågor om integritet, frihet på nätet och rättssäkerhet inte något som engagerar de breda folklagren - och ännu mindre politikerna.

# Forskning läggs ned. Efter Saabs konkurs, då flera tusen personer blev arbetslösa i Västra Götalandsregionen, kommer nästa dråpslag: läkemedelsbolaget AstraZeneca lägger ned sin forskningsavdelning i Södertälje och en tusental personer blir utan jobb. Detta är långt allvarligare än att en liten biltillverkare i ständig pengakris försvinner. Tiden då läkemedel utvecklades i Sverige tycks förbi. Detta i ett land vars utbildningsminister anser att Sverige borde vinna Nobelpris, inte dela ut dem.

# Svenskt ja till europakten. Så fort Stefan Löfven tog över Socialdemokraterna vände partiet i frågan om europakten. S stöder nu regeringen i frågan och därmed är det i praktiken klart att Sverige går med tillsammans med 24 andra EU-stater. Det är svårt att skaka av sig känslan att detta är ett sätt att kratta gången för ett framtida svenskt eurointräde. För en regering som tidigare har ljugit svenska folket rätt i ansiktet vore detta inte särskilt konstigt.

ACTA, FRA, IPRED - finns någon väg tillbaka?

Under lördagen hölls demonstrationer mot ACTA i en rad svenska städer, störst var uppslutningen i Stockholm och Malmö. Demonstrationerna fick faktiskt viss täckning i medierna, men deltagarna var långt färre än i Polen.

Tyvärr verkar ACTA-frågan, precis som de om FRA och IPRED, vara en generationsfråga. Det var få äldre personer som deltog i demonstrationerna och det är framför allt på bloggar på nätet som frågorna uppmärksammas. Detta gör mig bekymrad. Även om medierna pliktskyldigast har rapporterat om demonstrationerna är det tydligt att det inte finns något större intresse för dessa frågor från landets större nyhetsredaktioner. Kanske anses de för otillgängliga, för svårbegripliga. Men även komplicerade nyheter går att göra lättillgängliga - om bara viljan finns. Och det gör den uppenbarligen inte.

Huvudproblemet med ACTA är sättet på vilken det har kommit till: bakom stängda dörrar. FRA-lagen klubbades igenom med knapp marginal, men trots att regeringen svikit löfte på löfte om vad lagen inte skulle handla om har Socialdemokraterna nu ställt sig bakom den. Vilket gör frågan död. Intresset för "internetfrågor" från politiker och allmänhet är litet. Frågan är vad som krävs ör att det ska öka.

FRA, IPRED, ACTA, PIPA, SOPA - bokstavskombinationer som har gemensamt att de stryper vår frihet på olika sätt. Kommer det att fortsätta så här? Finns det ens någon väg tillbaka?

Hjälplösa FN

Det som händer i Syrien just nu trotsar allt beskrivning. Regeringens styrkor beskjuter bostadsområden med raketer, soldater fortsätter att skjuta civila helt skoningslöst. Över 400 personer uppges ha dödats bara under gårdagen. Liken grävs fortfarande fram. Assadregimen måste bort, det är de flesta överens om, inklusive Arabförbundet. Men inte Ryssland och Kina.

Ryssland har affärsintressen i Syrien - och för all del, genom åren har såväl USA som en rad europeiska stater hållit tyranner om ryggen för att skydda sina egna ekonomiska intressen - och Kina vill i vanlig ordning inte lägga sig i länders "inre angelägenheter". Susan Rice kallar det "avskyvärt".

Nu står vi inför den märkliga situationen att Muammar Gadaffis krig mot sitt folk ledde till omvärldens ingripande medan Bashar al-Assad kan få härja fritt. Att det blev ett ja till insatsen i Libyen var mer tur än något annat. Den gången beslöt Kina och Ryssland att lägga ned sina röster i stället för att använda vetot.

Eftersom säkerhetsrådet bygger på en handlingsförlamande struktur där ett lands egna intressen kan blockera alla andras kan det syriska folket inte vänta sig någon hjälp utifrån. De är utlämnade åt en slaktare som utlovat reformer men som varje dag visar vad han egentligen går för.

Frågan är varför vi över huvud taget bemödar oss med att agera i FN längre när det är så uppenbart att något konkret nästan aldrig kan göras. Det har sagts många gånger förr, men FN tillhör historien. Om vi alls ska bry oss om när civila slaktas av sina makthavare behöver vi ett annat forum.

Tyskland är ett föredöme

I Sverige har vissa föreningar och förbund uppnått något slags objektivt hög status. Dit hör nykterhetsorganisationer som IOGT-NTO och ungdomsnykteristerna UNF men också Naturskyddsföreningen, som när de tillfrågas betraktas som någon sorts objektiv part.

Detta är inte ovanligt. Föreställ dig att du ska skriva en artikel om prostitution och det svenska sexköpsförbudet. Du vill ha någons åsikt om företeelsen och frågar därför - polisens prostitutionsgrupp. Därefter kanske du ringer till några kvinnojourer som anser att all sexhandel är likställt med övergrepp på kvinnor och barn och vips har du en artikel till vilken du kan sätta rubriken att sexköpslagen fungerar men att den behöver skärpas. De som berörs av lagen, nämligen sexsäljarna, har förstås inte fått komma till tals. Svenska Dagbladet vill inte vara sämre.

Enligt SvD har "forskning som offentliggjordes i slutet av förra året" (rapporten var EU-finansierad, men vilket som var dess syfte framgår inte i texten) visat att antalet sexköp har ökat markant sedan det blev legalt i Tyskland 2002. Sexköpen är 60 gånger fler i Tyskland än i Sverige, sägs det, och även fallen med människohandel för sexuella ändamål uppges vara i samma storleksordning. Inte så märkvärdigt, kan man tycka. Tyskland är Europas största land befolkningsmässigt, det ligger därtill mitt på kontinenten. Att jämföra med Sverige som är ett litet avlägset land i norr.

Självfallet tillfrågas även personer vars uppfattning om prostitution torde stå klar redan innan de öppnar munnen. Att fråga "kristkonservativa" politiker om vad de tycker om legal sexhandel är ju lite som att, ja just det, fråga IOGT-NTO om de tycker att det är en bra idé att tillåts gårdsförsäljning av alkohol.

Enligt en undersökning på order av regeringen var det endast en procent av sexsäljarna som hade ett arbetskontrakt och bara "ett fåtal" som var sjukförsäkrade 2007. Detta kan dock inte ses som ett argument emot lika rättigheter. Även sexsäljare har rätt att ta del av sjukförsäkringssystemet. Den rätten får inte ifrågasättas, ty den handlar om likabehandling och icke-diskriminering. Varför så gör det kan vi självklart diskutera, i samma veva som vi även lyfter frågan om hur sexsäljarnas situation ytterligare kan förbättras. Men det förutsätter att vi faktiskt frågar dem.

I Sverige lär det dröja innan vi ens kan föra diskussionen om lika rättigheter på politisk nivå. Tyskland ligger således långt före oss, inte efter.

Nedläggningstider

Efter Saabs konkurs, med tusentals arbetslösa som följd, kom nästa dråpslag. Läkemedelsbolaget AstraZeneca lägger ned en forskningsavdelning och 1 200 personer får gå. Denna gång är det Södertälje som drabbas. Men nedläggningen riskerar att drabba hela Sverige, i synnerhet om den är ett tecken på nedtrappad verksamhet i landet. AstraZeneca står för 80 procent av all svensk läkemedelsexport och fem procent av totalt exportvärde.

Kinesiska Youngman (Qīngnián, 青年) har som bekant länge varit intresserat av att köpa Saab Automobile. Saabs förre ägare General Motors, GM, satte stopp för alla affärer genom att vägra låta sina tekniklicenser ingå i en sådan affär, vilket betyder att Youngman i praktiken skulle köpa en biltillverkare utan bilar att tillgå. Kineserna har emellertid redan lagt ned så mycket pengar och arbetstid på affären att de inte vill ge upp chansen om att ta över Saab. Efter konkursen har Youngman sålunda återigen visar intresse och, sägs det, lagt ett bud på konkursboet värt runt tre miljarder kronor.
Vi har sett henne skymta förbi i många nyhetsinslag om Saabs kris, Rachel Pang (eller Páng Cǎipíng, 庞彩萍, som hon egentligen heter), VD i det kinesiska bilföretaget. Hon har nu åter kommit till Stockholm och på måndag ska budet offentliggöras. Men mycket tyder på att Youngmans ansträngningar är förgäves.

"Källor med insyn" hävdar att de amatörmässiga konkursförvaltarna inte alls vill sälja hela Saab utan i stället stycka upp företaget och sälja det styckevis. Fler intressenter finns. Turkiska Brightwell håller enligt egen uppgift på att förhandla med GM och förbereda ett bud på Saab. För turkarna skulle ett köp av Saab betyda att de tar igen decennier av teknikutveckling. Kanske skulle GM också vara villigt att släppa tekniklicenser till ett turkiskt företag som fokuserar på den europeiska marknaden och inte på Kina. Så tolkar åtminstone Brightwell själva förhandlingssituationen. Det återstår väl att se om det är en realistisk inställning.

Vi lär få vänja oss vid nedläggningar i Sverige framöver - och att kinesiska intressenter dyker upp med pengar i bakfickan. Saabs öde kunde regeringen inte göra så mycket åt givet utgångspunkten att svenska staten inte ska äga bilfabriker. Men frågan är hur den svenska regeringen reagerar på att läkemedelsutvecklingen börjar flytta utomlands. Har näringsministern tid för en kommentar, tro?

Ånger på dödsbädden

Kommer man på sin dödsbädd att ångra att man inte jobbade mer? Det förväntade svaret på den frågan är nej och det får nu också empiriskt stöd.

En sjuksköterska inom den palliativa vården, Bronnie Ware, har skrivit en bok om sina erfarenheter med människor som genomlever sin sista tid i livet. Hon listar de fem vanligaste skälen till ånger hos folk på dödsbädden.

Något många ångrar är att de jobbat för mycket. Jag gillar att jobba. Jag blir rastlös efter två veckors semester och behöver stimulans. Men jobbet är bara en del av livet och inte den allra viktigaste. Jag känner därför väldigt liten tillhörighet med personer vars enda, eller viktigaste, mål i livet är att tjäna pengar.

Många ångrar också att de inte tog vara på sin egen potential, att de lät andra diktera villkoren. Här handlar det dels om att inte låta sig utnyttjas, att leva för andras skull, dels om att faktiskt ta chansen och pröva saker i sitt liv. Våga misslyckas. Mitt livs största chansning blev min största framgång. Vissa säger att de aldrig hade vågat. Jag är ingen våghalsig person, men ibland måste vi våga misslyckas för att kunna lyckas.

Det är förstås helt poänglöst att ångra något som man inte kan ändra på. min filosofi är att alltid se framåt, inte blicka bakåt. Men är man döende har man förstås inte så många andra alternativ än att summera sitt liv.

Så. Se till att leva ditt liv så att du slipper ångra saker när det är dags för dig att lämna in.

Demonstrationer mot ACTA 4 februari!

På lördag den 4 februari äger det rum demonstrationer mot ACTA runt om i Sverige. Det sägs att det kommer att bli kallt så säkrast är nog att klä sig varmt och värma sig med en glögg, om den inte är urdrucken, eller lite te.

Viktigast är att du dyker upp!

Stockholm: Sergels Torg kl 12.
Bland andra talar MEP Christian Engström (PP), partiledare Anna Troberg (PP), MEP Carl Schlyter (MP) och MEP Mikael Gustafsson (V). [Facebook]

Göteborg: Götaplatsen kl 12. [Facebook]

Malmö: Stortorget, vid Karl X Gustavs stay kl 12. [Facebook]

Helsingborg: Magnus Stenbocks-statyn kl 13. [Facebook]

Umeå: Apberget kl 12. [Facebook]

Kalmar: Giraffens Köpcentrum kl 12. [Facebook]

Sundsvall: Torget kl 12. [Facebook]

Karlstad: Stora Torget kl 12. [Facebook]

Borlänge: Jussi Björlings torg kl 12. [Facebook]

Dags att sänka byxmyndighetsåldern?

I senaste numret av Nyliberalen argumenterade tre centerpartister utifrån ett frihets- och rättighetsperspektiv för att åldersgränser bör avskaffas. En replik kommer att finnas med i nästa nummer, men jag vill redan nu lyfta frågan en aning.

Frågan om åldersgränser är intressant. Dels för vad den betyder i social kontroll över befolkningen - politikerna har exempelvis bestämt att den som är under 20 inte ska få köpa starköl, vin eller sprit och dricka den hemma medan det är helt OK att dricka den på krogen - men också vad den signalerar i former av moraliska pekpinnar. Här kommer vi in på sex.

Ett exempel är åldern för sexuellt samtycke, den så kallade byxmyndighetsåldern. "Byxmyndig" blir man vid 15 år i Sverige. Förenklat kan sägas att i Malta, Turkiet och vissa amerikanska delstater gäller 18 år, i Österrike, Tyskland och Italien 14, i Spanien 13. Många länder har satt gränsen vid 15 eller 16. Alla gränser är förstås godtyckliga. Sett ur ett globalt perspektiv är Sverige således varken mest liberalt eller mest tillknäppt.

Klart är i alla fall att 15-årsgränsen bygger på en förlegad syn då den inte speglar ungdomars sexuella verklighet. Därtill får den stora konsekvenser i fall som till följd av anmälningar får rättsliga följder. Vi har sett fall när ungdomar haft sex under frivilliga former men där ena parten (oftast en flicka) varit under 14 och någon utomstående anmält pojken för våldtäkt.

Det är rimligt med en lagstadgad gräns. Men samhället behöver samtidigt acceptera att dagens sexualnormer kanske inte är som de var för 50 eller 100 år sedan och att 15-årsgränsen måste diskuteras - och sänkas.