måndag 13 februari 2012

Inget lyft med Lööf

Att byta partiledare kan ge ett lyft i väljaropinionen. Men det kan lika gärna befästa status quo om den nya ledaren inte får ett förändringsmandat eller bara misslyckas med att nå ut till väljarna. Det kan vara svårt att ersätta en person som varit partiledare under väldigt lång tid, vilket Göran Hägglund fått erfara. Frågan är nu om inte Annie Lööf erfar samma sak.

För Vänsterpartiet gav partiledarbytet genast resultat. Jonas Sjöstedt, som alltid har varit populär bland vänsterväljare, har gett sitt parti ett rejält lyft i opinionen. Vänsterpartiet når plötsligt upp till över 7 procent i mätningarna. I den senaste mätningen ligger partiet på 9,2, vilket är en fördubbling jämfört med de lägsta siffrorna under Lars Ohlys ledning. För Socialdemokraterna har reaktionen på den nye ledaren varit svalare, men ett visst ökat stöd noteras ändå.

Centerpartiet har det kämpigare. Många hoppades på en Annie Lööf-effekt, men den har helt uteblivit. I senaste United Minds-mätningen hamnar C till och med under 4 procent. Lööf har en arbetssam tillvaro som både näringsminister och partiledare och har i ärlighetens namn varit rätt osynlig i båda rollerna. Samtidigt har hon problemet att stå i skuggan av Moderaterna gemensamt med övriga borgerliga småpartier.

Till Lööfs försvar ska sägas att förändringarna av partiet bara har börjat. Nu ska ett nytt partiprogram tas fram. Först därefter kan vi se om C tar den liberala vägen eller blir kvar i mittenträsket. Lööf må ha varit nyliberal, eller placerat sig någonstans där i närheten, tidigare. Men som partiledare för Centerpartiet tvingas hon balansera storstadsliberalism med landsbygdsfrågor, en inte helt lätt balansgång.

Utrymmet för verkligt liberala idéer i Sverige är begränsat. Däremot kan Lööf, om hon är skicklig, börja väcka folks intresse för dessa och därmed lägga grunden för ett slags liberal väckelse i framtiden. Samtidigt ska hon dock försöka få Centern att överleva som riksdagsparti. Jag är inte direkt avundsjuk på hennes uppdrag.

7 kommentarer:

  1. Vad gäller balanserandet mellan storstadsliberalism och landsbygdsfrågor, borde det väl vara läge att damma av kravet på federalism inom Sverige, långtgående subsidiaritet och en liberalism i Wilhelm Röpkes anda som skrevs in i partiprogrammet i början av 2000-talet?
    http://archive.frontpagemag.com/readArticle.aspx?ARTID=21563
    Efter valet av Maud Olofsson som partiledare dog den diskussionen ut helt. Men den långa intervjun i Magasinet Neo med Lööf gav inte precis hopp om förnyelse :-(

    SvaraRadera
  2. Ur liberal synvinkel: en partiledare som vek sig i sitt livs viktigaste fråga ska leda ett parti fyllt med maktkåta hycklare som Johan Linander et al. Vad är oddsen för att det kommer att gå väl? Rättvisa skipas när partiet är borta ur riksdagen. De hade sin chans att skapa sin egen nisch men kastade bort den för att det var enklare och bekvämare att springa andras ärenden.

    SvaraRadera
  3. Det verkligt onda partiet i riksdagen heter emellertid Folkpartiet. Jag skulle mycket hellre se att FP föll ur.

    SvaraRadera
  4. Det säger sig självt att om ett parti unikt ska driva frågor åt särintressen så måste det finnas en väljarunderlag som är tillräckligt stor för att bära detta parti och när Centern togs över av Svenskt näringsliv slängde man ut dom rester av väljarunderlag partiet hade och förtjänar därför att tyna bort.

    SvaraRadera
  5. Hans,

    Skillnaden är att från Folkpartiet finns det ingen liberal som förväntat sig något åtminstone på den här sidan sekelskiftet. Centern hade däremot en vision inför valet 2006 som, om inte hela partiledningen och riksdagsgruppen stått och pissat på den, kanske hade kunnat bära ganska långt.

    SvaraRadera
  6. Den enda chansen för centern är förmodligen att attackera kristdemokraterna. Det är deras huvudmotståndare, deras konkurrenter om moderata stödröster. Ett av de partierna kommer med mycket stor sannolikhet att försvinna i nästa val.

    Det finns knappt några av centerns potentiella väljare som väntar sig en liberal politik numera, så att försöka lura åt sig sådana röster (igen!) vore rätt meningslöst.

    SvaraRadera
  7. Bristen på självinsikt är graverande hos Lööf. Hur trovärdig är man som näringsminister om man inte arbetat i privat sektor och än mindre varit egenföretagare? Lööf är icke unik i att vara helt malplacerad - en av de mest felplacerade måste vara sossarnas tidigare ekonomiske talesperson, Thomas Eneroth, som suttit riksdagen i 18 år. Gjort innan dess? Knappast jobbat i privat sektor i alla fall...

    SvaraRadera

Håll en saklig ton. Personangrepp och inlägg ej relevanta för ämnet godkänns ej.