Det legitima hatet

Jag prövar tanken att hatet mot kulturvänstern och feminismen (samt djurrättsrörelsen och miljörörelsen när de hörs) kommer av att de besitter indignationsprivilegiet, det moraliska imperativet, makten över samvetet. Att ha indignationsprivilegiet är att identifiera och ständigt påtala det som var och en innerst inne vet är rättfärdigt.

Lena Andersson skriver om indignationsprivilegiet och vad som avgör vad som gör oss upprörda och inte. Hon har vissa poänger, men går för långt i sina slutsatser.

Jag vänder mig emot tanken att en person som inte är feminist innerst inne skulle anse att feministen sitter på indignationsprivilegiet för att hon egentligen har rätt. Det är inte därför liberaler går i polemik mot feministerna, socialisterna och kommunisterna. Det är därför att de, enligt vårt sätt att se det, har fel. Vi gör olika analyser och vi vill ofta olika saker. Att tycka olika är inte att hata, märk väl.

Jag har skrivit om det tidigare. Vissa rörelser, som miljörörelsen, tillfrågas som vore de oberoende parter i frågor som de är högst partiska i. Naturskyddsföreningen får ofta uttala sig som om deras åsikt var något slags allmängiltig sådan och inte en del av en vänster- eller extrem miljörörelse. Detsamma gäller nykterhetsorganisationerna. Man kan ibland fråga sig vilken poängen är. Någon som tror att IOGT-NTO kommer att uttala sig positivt om längre öppettider på Systembolaget? Varför ens fråga dem?

Ingen skulle till uppräkningen över hyckleri lägga en invandringsmotståndare som gömmer flyktingar. Inte heller betraktas Oskar Schindler som hycklare för att han var nazist och räddade judar. Hyckleritanken infinner sig först när man bedömt anspråken som riktiga – och irriterar sig på det uppfordrande i dem.

Här har Lena Andersson fel. Hyckleritanken infinner sig när någon ställer särskilda skötsamhetskrav på andra men i handling inte på sig själv (exempelvis att alla ska betala hög skatt för att inkomsterna behövs till välfärdssatsningar medan personen själv skatteplanerar och gör allt inom lagens riktmärken för att minimera sin egen skatt) eller vill bestämma över hur andra ska leva medan personen själv försöker slippa undan samma krav (exempelvis den som vill förbjuda privata vårdgivare men själv går till sådana för att slippa den offentliga vårdens köer).

Listan med sådana exempel kan göras rätt lång bland svenska politiker. Extra känsligt blir det förstås när någon har haft en särskilt hög svansföring i moralfrågor och sedan blir påkommen med ett "omoraliskt" leverne. En kristdemokrat som köper sex eller en sosse som fuskar med skatten är något ytterst smaskigt för medierna.

[J]ag tror att hatet vore mindre hätskt om samvetet inte samtidigt kände att kulturvänsterns och feminismens samhällsanalys i sina förnuftiga delar är relevant, nödvändig och moraliskt oavvislig; att själva basen i dem är ofrånkomlig.

Som vi såg bara för några dagar sedan hatas det minst lika mycket bland dessa, enligt Lena Andersson, "goda" krafter som bland de som av folk med vänstersympatier betraktas som onda ("högern", "antifeministerna", "rasisterna"). Tron på att inte bara ha rätt utan också vara företrädare för den goda saken ger dessutom hatet legitimitet. Man kan klampa folk på tårna, kalla dem "extremister" och klumpa ihop dem med alltifrån folkmördare till terrorister.

Det är denna övertygelse om att inte bara ha rätt utan också stå för det goda i samhället som vissa på vänsterkanten och inom den radikala djurrättsrörelsen anser ger grönt ljus för övergrepp och påhopp på enskilda människor. Då har hatet fått just de konsekvenser den "goda saken" skulle motverka.