Vänsterns primalskrik

Debatten om hatdebatten fortsätter. Anna Ardin et al gör en Maria Sveland i Aftonbladet, det vill säga bort sig. I den artikel som skrevs för Göran Hägglunds räkning jämförs vänsterns ständiga liknelser mellan Breivik, nazismen och Sveriges politiska höger vid ett brandlarm som ingen till slut tar på allvar.

Debattörerna tar mordhotet mot Turteatern som satte upp pjäsen om SCUM som ett exempel på det "hat" som de upplever sprids i samhället. Ett hat riktat mot vänstern och feministerna i stort. Detta enskilda hot mot teatern - som väl ska tas för vad det är, det vill säga sannolikt inget reellt hot - räcker för att många på vänsterkanten ska gå över alla tänkbara gränser i försök att bygga monster av sina politiska motståndare.

"Hur många fler Breivik finns det i Norden? I Sverige?" undrar debattörerna. En intressant fråga. De frågade sig inte hur många fler Taimour Abdulwahab som finns i Sverige efter bombdådet i julhandeln 2010. En sådan fråga hade tolkats som på gränsen till hets mot muslimer. Men det går tydligen alldeles utmärkt att hänga Brevikporträtt på Göran Hägglund, Timbro, Axess och alla som inte delar de radikal- eller statsfeministiska övertygelserna, eller åsikten att andra än med vänsterns överensstämmande övertygelser är att likställa med hat. Denna hållning blir förstås lätt absurd. Jag tror att de flesta medborgare kan skilja mellan Anders Behring Breivik och Jimmie Åkesson. Jag tror att ytterst få ser några paralleller mellan Alliansens politik och massmord.

Erik Helmersson jämför i DN den nutida vänsterns frustration med 1970-talets höger. Jag tror att det ligger mycket i den jämförelsen. Då var Sverige i socialdemokratins grepp. Innan det borgerliga segervalet 1976 hade Socialdemokraterna styrt Sverige i 50 år, sannolikt ett rekord i den demokratiska världen. Undra på att Marita Ulvskog såg valförlusten som "en statskupp".

I dag ser Sverige annorlunda ut. Den socialdemokratiska hegemonin har brutits. En ordförande för arbetarepartiet har inte längre en rak väg till statsministerposten. Vänsterns kris började dock mycket tidigare än Alliansens valseger 2006. 1989 föll kommunismen slutligt i Europa. Hemmakommunisternas världsbild skakades i grunden. Sedan dess har de inte återhämtat sig. Och de socialdemokratiska partierna ute i Europa har krisat länge. I dag huserar sektvänstern i obetydliga ytterlighetspatrier - och på DN Kultur och Aftonbladet Kultur. De vinner inte längre något gehör för sina klasskampsideal - trots den potentiella grogrund för vänsteridéer som finanskrisen skapat. Undra på att de känner sig frustrerade och beter sig som småbarn.

Jag förstår således vänsterns frustration och behov av att skrika ut den i upprepade primalskrik. Men det vinner dem inga debatter, det vinner dem ingen respekt och det lockar framför allt inga nya sympatisörer till de röda sekterna. Extremvänstern är på utdöende. De desperata debattinläggen ska läsas i den kontexten. En primallåda vore kanske en bra present i all välmening.