Vad är egentligen våldtäkt?

En tjej i övre tonåren har sex med en 14-årig pojke. Hon åtalas "av lagtekniska skäl" (åtalas man inte alltid utifrån en lag?) för våldtäkt mot barn men frias eftersom det inte förelåg något hot, våld eller tvång.

Lite förbryllande är det allt. Det utvidgade våldtäktsbegreppet innebär att det inte krävs våld eller hot om våld för att någon ska kunna dömas för våldtäkt och särskilt sträng är synen när en part är minderårig. Sex med underåriga brukar mer eller mindre automatiskt klassas som våldtäkt i Sverige. Uppenbarligen inte i detta fall. Vilket säkert var helt rätt. Om sex sker under samtycke är det inte fråga om något övergrepp, även om en av personerna råkar vara under 15 år (en magisk gräns som verkligen kan diskuteras när allt fler har sex tidigare). Men lagstiftaren har inte alltid varit så tydlig på den punkten.

Det är förstås att sparka in vidöppna dörrar, men det går inte att undvika att fundera över hur denna dom hade sett ut om det var en äldre pojke som haft sex med en yngre flicka.

Problem solved!

Vad tycker du om att det finns så många fattiga barn i Sverige?
– Man kanske skulle göra någon insamlingsgala eller något.

Aftonbladet tjoar på om "barnfattigdomen" igen. Denna gång via Barnfattigbloggen, där ungdomar "som inte har lika mycket pengar som kompisarna", ges plats.

Vad göra åt detta problem? Markoolio, han har lösningen klar.

Att vända blad - igen

Kungen gjorde inte direkt något övertygande framträdande inför TT i går när han förnekade att han varit på så kallade porrklubbar. Eller förnekade och förnekade... Han sade faktiskt inte bestämt nej. Han trodde sig bara inte minnas att något sådant inträffat. Och om det inte har inträffat är det förstås märkligt om kungens gode vän försöker förhöra sig om att få tillgång till bilder på det som inte ska ha inträffat.

Nåväl. Kanske var han bara tagen på sängen och obekväm i situationen. Det sägs ju att det inte alls behöver vara ett tecken på skuld när personer slingrar sig, säger fel och är osammanhängande i ett förhör. När vi hävdar att kungens dementi kändes halvdan och att han framför kamerorna såg skyldig ut utgår vi från att monarken med kraft och verbal styrka skulle dementera uppgifterna. Nu har han inte den verbala förmågan, som bekant. Han har aldrig njutit av att stå i rampljuset. Han har egentligen alltid sett lite förtappad ut framför kamerorna.

Skulle det komma fram bevis för att kungen haft kontakter med kriminella och/eller varit på lättklädda fester och strippklubbar, förlorar han förstås sin trovärdighet helt och hållet. Frågan är om han överlever en sådan situation som statschef. Kontakter med kriminella är en sak. Men som republikan måste jag säga att det vore endast fånigt om kungen tvingades abdikera på grund av moralpanik kring något jäkla strippklubbsbesök. Monarkin kommer ju att finnas kvar i vilket fall. Det är däri problemet ligger, inte huruvida kungen tittat på lättklädda damer eller inte. Har inte kungar alltid gjort det?

KD tänker på barnen

Att Kristdemokraterna fick ta hand om socialpolitiken i regeringen var illa. De senaste åren har vi sett folkhälsominister Maria Larsson resa land och rike runt för att sjunga folkhälsopolitikens lov och propagera för fler regleringar och inskränkningar i folks vardag.

Nu vill partiet, som slåss för sin överlevnad, profilera sig som partiet som fokuserar på barns och ungdomars uppväxtvillkor. Det låter illavarslande och det är inte särskilt svårt att gissa vilka slags förslag som kommer att driva politiken. Förutom bidrag kommer de att handla om förbud, moralism och förmynderi. Kanske vill partiet haka på Håkan Juholts korståg mot "barnfattigdomen", men KD lär även gå till storms mot ungdomars tidiga sexdebut, mot ungdomsfyllor, utseendefixering, pornografi på nätet och mycket annat. Göran Hägglunds tafatta försök att tvätta bort stämpeln av KD som ett förbudsparti har misslyckats. Partiets strävan efter valfrihet för människor inskränks till att välja barnpassning.

Hela den kristdemokratiska riksdagsgruppen borde läsa Mattias Svenssons bok Glädjedödarna - En bok om förmynderi. Om de nu ens begriper problemet.

En narkotikapolitik byggd på myter

Aftonbladet berättar att nederländska myndigheter planerar att förbjuda turister att besöka coffee shops i Amsterdam för att röka på. Detta för att, som tidningen skriver, "göra Holland till ett hälsosammare och lagligare land". Prosit. Det fria Amsterdam med både coffee shops och bordeller är på väg att stegvis utplånas.

Enligt Aftonbladet är Nederländerna känt för att ha Europas mest liberala syn på droger. Detta är förvisso sant, landet är känt som det i Sverige. Men det betyder inte att det är sant. Det är förbluffande hur lite som nämns om Portugal när drogpolitik i Europa diskuteras. Landet avkriminaliserade bruk och innehav av all narkotika 2001. Orsaken till den radikala åtgärden var eskalerande problem med missbruk, drogrelaterade sjukdomar, dödsfall och kriminalitet. Den utvärdering som gjorts visar att politiken överlag varit lyckad. Bland annat framgår att:

- Användning av droger bland högstadieelever minskade från 14,1 till 10,6 procent.
- Användning av heroin bland tonåringar sjönk.
- Personer som går på substitutionsbehandling ökade.
- Marijuanabruk bland personer över 15 i Portugal är lägst i hela EU med 10 procent. I USA är siffran för personer över 12 nästan 40 procent och den stiger i Sverige.
- HIV/aids har minskat bland narkotikaanvändare.

Att en avkriminalisering skulle medföra något slags missbruksepidemi stämmer helt enkelt inte. När folkhälsominister Maria Larsson (KD) argumenterar mot en liberalisering av den svenska narkotikapolitiken gör hon det således mot bättre vetande. Hon gör det enbart av prestigeskäl och för att upprätthålla myten om svensk narkotikapolitik som den enda vägens politik. Det är ynkligt att se hur ledande politiker i Sverige fullständigt kan ignorera all forskning som pekar på fördelarna med en avkriminalisering.

Många länder håller på att tänka om. Det så kallade kriget mot narkotikan kan inte vinnas, förbudspolitiken har nått vägs ände. Frågan är när denna insikt ska nå även svenska beslutsfattare.

Se och ladda ned PDF av Cato institutes rapport om Portugals narkotikapolitik, Drug Decriminalization in Portugal. Lessons for creating fair and successful drug policies.

Svensk logik...

"Jag är emot förbud. Det måste vara vuxna människor som fattar beslut om man ska bruka en produkt eller inte."

Handelsminister Ewa Björling har så rätt. Men hennes uttalande gäller förstås bara snuset, som Sverige slåss i EU för att bevara. När det gäller andra droger upphör plötsligt vår rätt att som vuxna människor fatta beslut om man ska bruka eller produkt eller inte...

En farlig politiker

Folkpartisten Johan Pehrson har gjort sig känd som riksdagens mest rabiate företrädare för utökad övervakning och hårda tag i Sverige (givetvis försvarade han aktivt datalagringsdirektivet i riksdagsdebatten). Det finns inget problem som inte kan lösas med större polisiära befogenheter, hårdare straff, mer övervakning och inskränkt personlig integritet om Pehrson får råda.

När problematiken med fotbollshuliganism diskuteras har Pehrson föga förvånande en lösning: inför personliga biljetter och obligatoriska fingeravtryck för risksektionerna på läktarna! Åter igen vill Johan Pehrson skjuta mygg med luftvärnsmissiler, åter igen görs ingen som helst analys av de långsiktiga konsekvenserna med långtgående inskränkning i den personliga integriteten.

Johan Pehrson är en jävligt farlig politiker och, tyvärr, en typisk företrädare för Folkpartiet av i dag. Han måste bekämpas.

Mot strömmen

Den som kritiserar den svenska jämställdhetsdiskursen får vara beredd på att ta emot mycket skit. Det har Pär Ström erfarit tidigare när han kritiserat feminismen i Sverige för att vara ensidigt på kvinnornas sida och inte alls för riktig jämställdhet. Med sin nya bok Sex feministiska myter (recenseras i kommande numret av Nyliberalen, som vi hoppas kunna skicka till tryckeriet snart) har Pär Ström fått motta den vanliga svadan av feministiska påhopp. Men också en hel del stöd.

Sossen Anna Ardin (ja, just den Ardin som anklagat Julian Assange för övergrepp) liknar Ström vid Hitler ("låter som Hitler men gör anspråk på att vara Gandhi"). Gudrun Schyman skriver ett förvånansvärt svagt inlägg om Ströms bok i SvD där hon hävdar att det är svårt att bemöta Ström på ett sakligt sätt eftersom han själv saknar sakliga argument. Det gör nu inte Pär Ström. Han har en rad referenser till forskning som stöder hans teser, och även om jag skulle ha föredragit ett upplägg som argumenterade för forskning vars resultat motsäger Ströms idéer, går det inte att använda osaklighetsargumentet. Schyman gör det ändå. Kanske av lathet, kanske för att hon skriver i affekt. Hon tycks ha lugnat ned sig i sin andra replik.

Det Ström vill visa är att den svenska statsfeminismens syn på samhället bygger på en rad myter, där det höga lönegapet mellan kvinnor och män är en. Feministerna har fått problemformuleringsinitiativet, deras verklighetsbeskrivning har blivit ett axiom. När någon tar sig tid att ifrågasätta det som inte får ifrågasättas, blir reaktionen våldsam.

Vi är många som har fått erfara vilken vrede många stats- och radikalfeminister bär på. Så länge de får hålla låda är allt frid och fröjd. Men när någon vädrar en annan uppfattning om patriarkatet, om synen på jämställdhet, om synen på könsroller - ja, då tar det ofta hus i helsike. Jag har hamnat i heta diskussioner som urartat helt utan saklig anledning. Motsidan har helt enkelt inte kunnat acceptera att någon har en annan övertygelse än de själva i dessa "kunskapsfrågor" (feminism är kunskap, hävdas det). Försök att diskutera prostitution med någon vars främsta inspirationskälla är filmen Lilja 4-ever och se hur bra det går.

Att ifrågasätta den svenska jämställdhetsdiskursen är lite som att betvivla den så kallade klimatkonsensusen. Debatten är ju slut, brukar det hävdas. Nu återstår bara att vidta åtgärder. Debatten har förhoppningsvis bara börjat. I Sverige är stödet för den sortens feminism som företräds av Schyman mycket litet. Ändå förverkligas idéerna i riksdagen. Skälet är att det sitter gott om statsfeminister på maktpositioner. Vi som tycker annorlunda måste dessutom bli mycket bättre på att höras.

Pär Ström har åter igen rört om i grytan. Han retar gallfeber på feministerna och sätter samtidigt frågan om verklig jämställdhet i blickfånget. Det är enbart positivt.

Mladić gripen

Ratko Mladić, åtalad i sin frånvaro för folkmord och krigsförbrytelser under kriget på Balkan, har äntligen gripits efter 16 år på flykt. Detta enligt ett uttalande från Serbiens president Boris Tadić. Mladić var överbefälhavare för de bosnienserbiska styrkorna när massakern i Srebrenica begicks 1995 då 8 000 män och pojkar avrättades.

Gripandet är förstås välkommet, även om vi nu åter igen lär få se en farsartad rättegång som brukligt när stora förbrytare, vars brott är svåra att överblicka, ska ställas till svars. Gripandet innebär emellertid också att ett stort hinder för Serbien att bli medlem i EU har undanröjts. Mina sympatier till Serbiens folk...

Fortfarande hittas nya massgravar med oidentifierade offer.

Öl ger dig vingar

Två pints är tydligen vad brittiska stridspiloter får dricka före ett anfall.

Om jag befann mig på marken i närheten av britternas utsedda mål skulle jag uppskatta om den informationen inte läckte ut.

Moralisterna ger sig aldrig

Unikt höga alkoholskatter räcker tydligen inte. Den ökande konsumtionen av lådviner (ni vet, "kvinnofällan" lådvinet) har fått Systembolaget att kräva kraftigt höjda skatter på denna praktiska berusningsbox. Monopolisten vill se en prishöjning på upp till 30 procent för ett vanligt lådvin. Folkhälsominister Maria Larssons sakkunige Ulrik Lindgren tycker att förslaget låter intressant.

En gång i tiden (innan Alliansen) var Moderaterna fräna kritiker av Systembolaget. Det skulle avskaffas. Väl vid makten har partiet tvärtom stärkt dess ställning. En del partiets förnyelse, såklart. Alkoholskatterna har höjts. Finansminister Anders Borg tycker att folk ska jobba, inte supa. Vad vi gör på vår fritid ska politikerna förstås vara med och bestämma.

Alliansen är lika stora moralister som någonsin vänsteroppositionen.

Lag ska på moralism byggas...

En man som har hyrt ut en lägenhet till kvinnor och filmat när de haft sex mot betalning döms för koppleri. Hm. Att smygfilma när någon har sex - är inte det snarare att skapa amatörpornografi...?

Kopplerilagstiftningen medför att den som hyr ut en lägenhet blir ansvarig för om någon säljer sexuella tjänster där. Så har skett i det aktuella Uppsalafallet. Mannen påstås dock även ha hjälpt kvinnorna att annonsera. Det mesta är som vanligt. Sexsäljarna själva säger att ingen har tvingat dem att sälja sex. En kvinna berättar att hon sålt sex någon gång i månaden (hon är således en av alla de som säljer sex på deltid).

Den som kanske får en och annan att reagera är att till och med åklagaren konstaterar att sexförsäljningen skett under frivillighet. Han svär därmed i den radikalfeministiska kyrkan. Enligt den svenska riksdagen finns det ju ingen som säljer sex frivilligt.

I det aktuella fallet, precis som i de flesta fall, finns inget offer. Säljarna har inte tvingats till någonting, de har som vuxna människor fattat ett eget beslut. Kvinnorna, som tjänat pengarna, går fria. Mannen däremot döms sannolikt för koppleri. Om det är någon som ska betraktas som ett offer i det här, är det i så fall mannen.

Att sexköpslagen enbart handlar om moralism och inskränkthet har åter igen blivit uppenbart.

Advokat, författare, pratkvarn

Ingen verka tycka att Thomas Bodströms bok är särskilt bra eller välskriven. Men alla vill läsa den. Onekligen har advokaten, före detta justitieministern och tredje rangens deckarförfattaren, lyckats i sitt uppsåt att skapa hype för sin bok.

Nu när Bodström är fri som en fågel och inte behöver svara till någon socialdemokratisk partiordförande för sina utspel, kan han säga vad han egentligen tycker. Och det är uppenbarligen rätt mycket. Han föreslår att Socialdemokraterna tar efter Miljöpartiet vad öppenhet i partiet valprocess beträffar. Han tycker att partiet borde appellera till alla löntagare och således stryka "arbetarepartiet" ur namnet (endast 22 procent av den arbetande befolkningen röstade på partiet 2010, så det finns väl fler skäl till ett namnbyte). S borde klippa de nära banden till LO, föreslår Bodström, och parties riksdagsledamöter borde inte sitta längre än två mandatperioder. Att vara riksdagsledamot ska inte vara något livslångt arbete.

Inget av detta kommer att hända under traditionalisten Juholts ledning. Förslagen möttes närmast med ett hånleende. Men hur många i partiet håller med? Det är svårt att veta eftersom folk inte säger något. Thomas Bodströms alla förslag är bra och rimliga. Men han var själv lika tyst och medgörlig som alla andra under den tid han var höjdare i partiet och faktiskt hade makten att påverka. Väl på insidan tänkte Bodström på sin karriär, inte på partiets bästa. Att han begär något annat av alla andra gör honom inte särskilt trovärdig.

Onekligen tillåter det traditionsbundna partiet inga stora förändringar. Mona Sahlin försökte men stoppades. I linjetalet i december 2010 framgick hur pass stora förändringar hon egentligen hade velat genomföra. Precis som Bodström föreföll Sahlin befriad att få säga de där förbjudna orden om partiets nödvändiga förnyelse. Men hon gjorde det först när makten över partiet glidit ur hennes händer.

Det är som om Partiet är en egen levande organism som socialdemokrater anpassar sig till och inte vågar ifrågasätta. Uppenbarligen var två raka valnederlag inte tillräckligt för att förmå dem att tänka om. S får helt enkelt invänta ett tredje. Då blir det fart, ska ni se...

SAP.

En farlig lag

Om du vill uppmärksamma människor på något eller få dem att ändra åsikt, sikta på att träffa maggropen. Rädda Barnen visste vad de gjorde när de visade (riktig) barnpornografi för politiker i början av 1990-talet. Det var rena rama Autobahn mot lagstiftning just eftersom de som såg materialet blev så illa berörda. ECPAT har alltid propagerat högljutt för kriminalisering av barnpornografiskt material och de har sin egen agenda: att moralisera över ungdomars sexualitet och över all sexualitet som inte följer en väldigt strikt moral. I denna kamp drar sig organisationen inte för att ljuga och överdriva. ECPAT har vunnit betydande segrar sedan de bildades för drygt 20 år sedan.

Carl-Michael Edenborg skriver informativt i Aftonbladet om barnporrlagstiftningens historia. Han illustrerar tydligt hur vi tidigare lyckats avstyra dumheter som att dra konst och litteratur inför domstol och hur absurd situationen nu har blivit när mangaöversättare döms och Kungliga biblioteket anmäls för innehav och spridning (!) av barnporr. Moral- och sedlighetspolisen är här för att stanna. Det fula och orena ska rensas bort. Därmed ska även en del av konst- och litteraturarvet förseglas och förvägras framtida generationer.

Givetvis är Rädda Barnen, ECPAT och alla politiska snorkfröknar väl medvetna om att barnporren är den perfekta murbräckan (att "snyftmöjligheterna är störst" för att använda Olof Lagercrantz' ord). Vem kan se övergreppsbilder på barn utan att påverkas emotionellt? Ingen ansvarig politiker kan med bibehållen anständighet inför sina väljare rycka på axlarna när någon visar grova barnpornografiska bilder. Folk kräver handling och politikerna är mer än villiga att bistå. Problemet är förstås att det hela är ett trick för att öppna upp för mer omfattande lagstiftning som politiserar sexualiteten.

En märklig parallell, möjligen, men Sjöfartsverket använde samma metod för att avstyra en bärgning av omkomna på Estonia genom att visa bilder av döda människor från den norska oljeplattformen Alexander Kielland, som slog runt 1980 med 123 döda sjömän som följd. När frågan om bärgning av omkomna på Estonia sedan diskuterades av politiker och det så kallade etiska rådet såg de ansvariga bara bilderna på drunknade norska sjömän framför sig. För de som inte sett bilderna från den norska oljeplattformen var en detaljerad beskrivning av materialet nog för att få dem att bestämt hävda att någon bärgning av Estoniaoffer inte var aktuell. Offren såg helt enkelt för hemska ut.

På samma sätt har filmen Lilja 4-ever fått många människor att engagera sig mot prostitution - de berördes så starkt av karaktärens öde. Att filmen i själva verket skildrar den värsta sortens människohandel och inte är representativ för prostitution som företeelse spelar ingen roll när känslan har satt sig där i magen och säger att prostitution är när kvinnor och barn blir inlåsta i lägenheter och utnyttjade mot sin vilja. Seger. Att ECPAT genomgående använder orden "flickor" och "barn" i stället för "kvinnor" när de beskriver prostitution i Thailand är naturligtvis ingen slump. Ord är viktiga. Dessutom ser ju thailändska kvinnor unga ut för sin ålder.

Den svenska barnpornografilagstiftningen skärptes 2010. Då infördes även ett förbud mot "systematiskt tittande". Människor förbjöds att titta på materialet, vilket ansågs täppa till möjligheten att titta på bilder på nätet utan att ladda ned dem. Lagar finns som bekant till för att skärpas.

Lagen i sin nuvarande utformning får dock en rad bisarra konsekvenser. Mangaöversättare döms, TV-spel dras in, konst censureras, tillgång till vissa böcker och tidningar förbjuds för allmänheten. Det är en oerhört farlig utveckling vi ser. Föga förvånande har konstnärer, Seriefrämjandet, Journalistförbundet och en mängd debattörer reagerat. Till och med Madeleine Leijonhufvud inser att något är på tok. Justitieminister Beatrice Ask har emellertid förklarat att detta inte är en prioriterad fråga. Politikers prestige tillåter förmodligen heller inga justeringar och att släppa på denna lagstiftning är naturligtvis ingen valvinnare. Vem i riksdagen vill riskera hela sin politiska existens på denna fråga när en enda ledamot vågade stå upp mot skärpningen av sexköpslagen?

Vi kommer att få se fler absurda fall framöver, allt fler områden kommer att beröras. ECPAT:s inskränkta sexualmoral har vunnit. Det kan tyckas som en paradox, men den kristna synen på sex som något syndigt och direkt skadligt har segrat i vårt sekulära land. I SVT:s utbildningsprogram för unga lärs den rätta sexualiteten ut. Som följd har också den konstnärliga friheten gått förlorad och japansk kultur till delar blivit helt förbjuden i Sverige. Alla som tror på ett samhälle som inte skuldbelägger ungas sexualitet och framtvingar känslor av skam har förlorat. Det är en förlust som det lär bli svårt att hämta sig från.

Läs även Per Hagwall och Sydsvenskans intervju med mangakännaren Simon Lundström, som har fått känna på kalla handen efter domen.

"Urartad konst."

Bodström inifrån

Avdankade svenska politikers böcker brukar ofta inte vara så mycket att hänga i julgranen. Göran Perssons bok var OK, Nuders frånsett ett par anekdoter bara politiskt korrekt. Mona Sahlins har jag inte ens vågat läsa.

Men Thomas Bodströms nya bok Inifrån - Makten, myglet, politiken (onekligen en träffande titel) tycks bli läsvärd. Bland annat avslöjas maktspelet i Socialdemokraterna som ledde fram till Mona Sahlins fall, men Bodström gör också en del utrikespolitiska avslöjanden. Som att justitieminister John Ashcroft ska ha försökt övertala Sverige att införa dödsstraff samt att FBI-chefen Robert Mueller erkänt att de rigorösa säkerhetskontrollerna vid landets gränser i själva verket mest är där för att lugna allmänheten, inte stoppa terrorister.

Frågan är om det får Bodström att själv börja tänka till när det gäller övervakning och kontroll i terrorkrigets namn.

En vänster i otakt med tiden

Medan Alliansen lugnt regerar vidare, Miljöpartiet stolt blickar framåt och Socialdemokraterna försöker hitta sig själva sitter Vänsterpartiet på kanten och surar. Samhällsutvecklingen går dem emot på alla tänkbara håll och kanter. 95 procent av väljarna vill inte ha dem. Ända sedan 1998 har partiet backat i allmänna val.

De är visserligen synbart lättade över att slippa ingå i ett samarbete som kräver kompromisser. Nu har de åter frihet att sätta i strömmen till sedelpressen, kräva höjd skatt för alla och fritt flumma ut i exempelvis skolfrågor. Men det finns en tydlig frustration över att Alliansens politik inte bara vunnit överklass- och medelklassväljare utan faktiskt också i allt högre grad arbetarklassen. Jobbskatteavdraget har gett människor mer frihet - vilket gör Vänsterpartiets skattehöjningar föga attraktiva.

Lars Ohly vill att Vänsterpartiets feministiska ådra ska stärkas. Ett nätverk enbart öppet för kvinnor ska ta fram feministiska förslag. Män anses tydligen inte tillräckligt radikala i statsfeministiska frågor. Detta visar åter igen att det inte finns någonting alls som är sympatiskt med Lars Ohly vänsterparti. Personer som velat föra en reformistisk linje har rensats ut. Nu går partiet samma väg genom att utesluta män från möjligheten att formulera de feministiska förslagen.

I Almedalen förra året döptes Vänsterpartiet för en dag om till Välfärdspartiet. Nu ska de bli Välfärdsfeministerna. Åtminstone ska begreppet som sådant hamras in. Avgående ordföranden för Ung vänster, Ida Gabrielsson, föreslog tidigare att vänstern borde sluta demonstrera och skrika ut sina uttjänta slagord och i stället göra något mer konkret. Som att hjälpa till med läxor. Partistyrelsen verkar ha tagit henne på orden, ty nu föreslås just sådana aktiva insatser. Att möta folk i folks vardag, skulle Reinfeldt kanske ha sagt.

Så länge Ohly rattar Vänsterpartiet har verkliga demokrater och personer som tror på frihet inget som helst i partiet att göra. Det är tveksamt om nya begrepp och feministiska kvinnonätverk räcker för att locka väljarna till ett parti vars ideologi fortfarande lever kvar bakom gamla östtyska murar.

Konsten att bli arg på en byggnad

En nybyggd moské ska invigas i Göteborg. Nazisterna har länge skrivit om detta på sina hemsidor och i går genomfördes demonstrationer både för och emot bygget. I vanlig ordning var det vänsteraktivisterna som stod för stöket.

Att en byggnad kan orsaka sådant rabalder! Det bor runt 50 000 muslimer i Göteborg. En byggnad för de praktiserande muslimerna, runt en femtedel, är ingen utländsk invasion. Men för nationaldemokrater och sverigedemokrater är en moské förstås ett "osvenskt inslag" i samhället.

Det är känsligt med religion. I Fisksätra finns planer på att bygga en kyrka och en moské sida vid sida, förenade av en gemensam foajé. Det skulle bli ett Guds hus dit både kristna och muslimer kunde gå, en världsunik händelse. Det låter som en förträfflig tanke byggd på tolerans och förbrödring och imamen i Muslimernas förening i Nacka, Awad Olwan, har propagerat för projektet i media. Men hot har inkommit och kyrkan i Fisksätra har vandaliserats med slagord mot ett moskébygge. Om projektet verkligen drivs i hamn återstår att se.

Det tycks vara hopplöst svårt att förena religion och tolerans.

Glädjedödarna

Miljöpartiet har kongress. Inte bara ska nya språkrör väljas, det ska klubbas nya förslag till lagstiftning också. Partikongressen har beslutat om rökförbud på allmän plats. Om Miljöpartiet får bestämma ska ingen få röka vid busshållplatser, entréer och dylikt. Dock ska förbudet inte omfatta uteserveringar (ännu).

Argumentet för det utökade rökförbudet är att många upplever rökning på allmänna platser som ett besvär. Huruvida MP vill lagstifta mot illaluktande människor eller personer som dränkt sig själva i parfym är oklart. Miljöpartiet vill även förbjuda gårdsförsäljning av alkohol.

De som hoppats på att få se ett MP som går åt mitten under Gustav Fridolins ledning fick sig plötsligt ett litet bryskt uppvaknande. Å andra sidan är de borgerliga partierna nog så stora folkhälsokramare så Fridolins pysslingar kanske kan få samsas med dem ändå.

Kvinnor som begår brott

En man och 23 kvinnor åtalas för barnpornografibrott. En av kvinnorna är, för att ge historien ännu mer spets, ledare inom Svenska kyrkans barnverksamhet. Mannen misstänks för att ha skickat bilder till kvinnorna och åklagare hävdar att kvinnorna inte bara tagit emot dem utan också efterfrågat fler.

Ändå beskrivs de som offer i medierna, förmodligen manipulerade eller utsatt för tvång av huvudmannen. Detta avslöjar hur osannolikt vi anser det vara att kvinnor kan vara inblandade i sådana här sorters brott. Just därför är det här rättsfallet intressant. Åklagaren gör ingen skillnad på kvinnor och män - kommer tingsrätten att göra det? Kommer kvinnorna i allmänhetens ögon att bära ansvaret för sina handlingar?

Målet är unikt, förmodligen världsunikt, just på grund av det stora antalet kvinnor som åkt fast samtidigt. Sexuella övergrepp på barn och barnpornografibrott är ju normalt väldigt manliga brott. Eller är de verkligen det? Jag gillar egentligen inte att diskutera mörkertal eftersom begreppet ofta används för att hävda att ett fenomen är mer omfattande än vad som går att bevisa (läs trafficking). Men vi måste ändå fråga oss om det inte finns ett mörkertal när det gäller kvinnors sexuella övergrepp på barn, kopplat till vår kulturellt färgade syn på hur kvinnor är och ska vara. De är beskyddare, inte förövare.

Niklas Långström, forskare vid Karolinska institutet, hävdar att sett till anmälningar och åtal begås sexuella övergrepp mot barn till 98 procent av män. Även Långström tror dock att det förmodligen finns ett mörkertal, att kvinnor anmäls mer sällan, just därför att det inte går ihop med vår bild av hur kvinnan är och ska vara. Kvinnor förväntas skydda barn, inte förgripa sig på dem. Detta skulle kunna få utsatta att dra slutsatsen att ingen kommer att tro på dem om de berättar vad som hänt dem. Det går också att spekulera i om kvinnors övergrepp är mer subtila än mäns.

Vi vet att män misshandlas av kvinnor i parrelationer. Även detta är ett brott som anses väldigt manligt och därför orsakar skam hos mannen som drabbats. Vilken mes blir slagen av sin fru? Högst sannolikt är benägenheten att anmäla tämligen låg bland männen. Detsamma kan gälla sexuella övergrepp, både begångna mot vuxna och mot barn. En kvinna på dagis som pussar och kramar ett barn skulle aldrig komma under misstanke på samma sätt som en man. Möjligheten att komma undan med övergrepp är således bättre.

Det aktuella rättsfallet kan således föra det goda med sig att vi yrvaket börjar inse att sexualbrott inte är knutet till kön utan begås av både kvinnor och män.

TV-spel stoppas av rädsla för barnporråtal

Nu har den svenska barnpornografilagen skördat ett nytt offer. Det är inte bara serietidningsbranschen som måste passa sig, även TV-spelsbranschen måste hålla ögonen öppna när tecknade och animerade karaktärer synas av lagen.

Nintendo har beslutat att inte släppa spelet Dead or Alive: Dimensions i Norden på grund av hot om åtal för barnpornografibrott. Se spelbloggen för mer information om ännu ett tecken på att lagen verkligen behöver skrivas om.

Säg det med en sko

En kinesisk student uppges ha kastat en sko på Fāng Bīnxīng (方滨兴), en av upphovsmakarna till den kinesiska muren på internet, när denne besökte ett universitet nyligen.

Myndigheterna tiger om händelsen och inlägg på internet som berör incidenten har förstås raderats. Det är därför oklart om Fāng var lika reaktionssnabb som George W Bush.

Att visa skon är ett sätt att visa avsky i vissa delar av världen.
Efter skoincidenten är frågan om nervösa kinesiska myndigheter
även kommer leta efter minsta tecken på skoprotester.

Färre räds klimatförändringar

Den värsta klimatfebern tycks ha lagt sig något. Medias intresse har svalnat. Klimatalarmisterna får inte riktigt samma utrymme att sprida domedagsprofetior längre. Detta har också en påverkan på människors attityder. Färre larmreportage i TV och tidningar gör att färre känner oro för jordens undergång eller storslagna naturkatastrofer till följd av ett varmare klimat.

Andelen svenskar som tror att klimatförändringar kommer att påverka oss i Sverige i framtiden har de senaste två åren sjunkit från 84 till 72 procent.

Jag hoppas att vi framöver slipper läsa om mellanstadiebarn som har ont i magen och känner oro över att världen ska drabbas av katastrofer på grund av koldioxidutsläpp. Jag minns väl hur vi i mellanstadiet fick lära oss att svenska skogar skulle dö ut (och att allt var Polens fel) och kan föreställa mig hur lärarna "informerar" eleverna om klimathotet i dagens skola...

Föregångslandet Tyskland

Den sexuella friheten (eller frånvaron därav) har jag berört många gånger här på bloggen. Min uppfattning skiljer sig nämligen från den politiska majoritetens. Medan den gängse uppfattningen är att denna frihet sträcker sig till att få komma ut som bög utan att bli nedslagen menar jag att sexuell frihet är ett betydligt bredare begrepp än så och att diskussionen därför måste föras ut ett bredare perspektiv.

Ofta brukar Nederländerna nämnas som det land i vår närhet som är något av Sveriges motpol i dessa frågor, just på grund av prostitutionen. Men medan det rensas upp i Red Light District i Amsterdam har Tyskland blivit det land som har gått längst i acceptansen av sexhandel. Inte bara tillåts sexarbetare strida för sina rättigheter i fackföreningar, det betalar även skatt och avgifter och blir därmed välkomnade in i det sociala trygghetssystemet. På många sätt är därför Tyskland det land som sexmoralister borde måla upp som huvudfienden (vilket förvisso gjordes inför fotbolls-VM 2006 då det - felaktigt - hävdades att det skulle sättas upp prostitutionsbås som skulle locka hundratusentals sexköpare till Tyskland, vilket ledde till högljudda protester från svenska feminister).

I ett sådant tolerant tyskt klimat blir försäljning av sexuella tjänster till äldre och funktionshindrade inget konstigt. Det är klart att även äldre och personer med funktionshinder ska få möjlighet till sexuell njutning. Denna liberala inställning medför att sexarbetare snarare betraktas som sexuella konsulter än horor. Det är så många sexsäljare beskriver sig. Arbetet handlar i minst lika hög grad om närhet som om sex. Varken säljarna eller köparna utsätts för samma stigma i Tyskland som i intoleransens Sverige. Rimligtvis betyder detta att de också mår bättre som människor.

I Sverige är sexköp förbjudet sedan 1999. Från den 1 juli i år skärps dessutom straffet. Det finns emellertid en spricka i den svenska konsensusfasaden eftersom Kammarrätten i Stockholm har fastslagit att sexarbete är att betrakta som vilket arbete som helst (Skatteverket vann en tvist med en sexarbetare beträffande om inkomsten skulle beskattas eller ej) medan riksdagen anser att all prostitution är en form av våld och att något frivilligt sexarbete ej existerar. Denna spricka vittnar en del om den förvirrade syn på sexhandel som råder i Sverige.

Fredrik Reinfeldt talar gärna om "föregångslandet Sverige". På vissa områden är vi det kanske. Men på det sexualpolitiska området har vi snarare tagit steg bakåt. Där heter snarare föregångslandet i dag Tyskland.

Rosenbergs öststatssocialism

"Det senaste tillskottet av myndighetsuppgifter som utarrenderats till affärsdrivande bolag är den statliga bilprovningen. Bilprovningen är en klockren myndighetsuppgift. Bilprovningen får inte misstänkas ha något annat intresse än att hålla trafik- och miljöfarliga bilar från våra vägar. Hos en affärsdrivande bilprovning däremot kan jag lätt föreställa mig en rad konkurrerande intressen, exempelvis intresset att locka till sig så många kunder som möjligt, förslagsvis med erbjudanden om bättre och snabbare och rentav billigare bilprovning, vilket inte nödvändigtvis är ett myndighetsintresse. Myndighetsintresset i bilprovningen kräver likformighet och likabehandling, inte konkurrens och valfrihet."

Socialisten Göran Rosenberg går till angrepp mot det han betraktar som en privatiseringsvåg i Sverige. Hans öststatssocialistiska inställning att bilprovning av nödvändighet måste bedrivas i ett statligt monopol för att säkerhet och kvalitet ska kunna garanteras får mig att undra hur Rosenberg ser på övrig affärsverksamhet i det moderna Sverige.

Visst är det viktigt med en bra bilprovning. Men är det inte lika viktigt med kvalitetssäkrade verkstäder? Det är ju trots allt till dem vi lämnar bilen om det är något fel på den. Bilprovningen besöker vi bara en gång per år. Vill då inte Rosenberg förstatliga landets alla verkstäder för att säkerställa att kvaliteten inte tummas på till följd av "en rad konkurrerande intressen". En privatägd verkstad vill ju gå med vinst. Vad säger Rosenberg om landets skolor och dagis? Barnen är ju som bekant det viktigaste vi har. För att inte tala om matbutikerna! Hur kan vi egentligen tillåta att privata näringsidkare säljer mat till oss i syfte att göra vinst på något så livsnödvändigt som föda?

Exemplen kan göras otaliga. När jag kom hem efter att ha köpt lösgodis i en kiosk häromveckan fann jag till min förskräckelse att godiset var alldeles hårt. Det skulle aldrig ha inträffat i ett statligt godismonopol där det saknas vinstintresse.

Det är underhållande att följa den nostalgiska vänsterns kval över ett samhälle som förändrats och blivit något helt annat än vad den socialistiska utopin lovade. Det roliga är att de alltid har fel men inget lär. Ingen förutom ett halvdussin inom sektvänstern vill i dag återreglera televisionen och förbjuda allt TV-utbud frånsett en eller två statliga kanaler. Ingen ifrågasätter i dag beslutet att låta föräldrar välja skola åt sina barn. Och jag gissar att motståndet mot avregleringen av apoteksmarknaden redan har börjat avta. Men vänstern var emot allt detta (och mycket mer) när besluten fattades. Alltid med argumentet att marknaden måste hållas borta från sådant som är viktigt. Att politiken måste ta ansvaret och garantera medborgarna den trygghet som marknaden aldrig kan lova. Dit hör även Bilprovningen i Göran Rosenbergs värld. Redan om några år kommer de flesta att tycka att han är en stolle. Vissa av oss tycker det redan nu.

Lyxfällan

I EU pågår febril aktivitet för att rädda krisande ekonomier. På måndagskvällen fattade EU:s finansministrar beslutet att låta Portugal få låna 700 miljarder kronor. Grekland är i en liknande knipa. Landets statsskuld väntas uppgå till 166 procent av BNP nästa år. De (högst nödvändiga) nedskärningarna i offentlig sektor har fått många att demonstrera på Atens gator.

Helst vill grekerna "omstrukturera", det vill säga slippa, delar av sina lån. Långivarna är inte särskilt glada över den inställningen. Det spekuleras rent av om att Grekland vill lämna euron. Euron framstår allt tydligare som en idiotisk idé. Men den kan förstås inte beskyllas för alla problem som drabbat Portugal, Grekland och Irland. Även USA har enorma finansiella bekymmer. De har slut på pengar helt enkelt och måste nu börja norpa av pensionerna. Härnäst väntas den amerikanska posten behöva nödhjälp.

Plötsligt framstår Saabs ekonomiska problem som småpotatis. Hur svårt ska det egentligen vara att hålla en budget...? De flesta av oss gör det varje månad. Man spenderar mindre när inkomsten är lägre. Man sparar för sämre tider när det går bra. Amerikanska, irländska, portugisiska, spanska och grekiska politiker (för att nämna några) verkar dock inte har förstått detta enkla förhållande. Någon anhörig borde ringa Lyxfällan.

Och stödet för EU ökar...

Svenskarnas stöd för EU ökar. Mellan 2005 och 2010 har stödet ökat från 39 till 53 procent, enligt siffror från SOM-institutet. En anmärkningsvärd uppgång.

Det vore intressant att veta dels hur frågorna ställdes, dels hur pass informerade om vad EU egentligen är och hur unionen fungerar de tillfrågade var. Om du ska ha en uppfattning om huruvida något är bra eller dåligt är det en bra utgångspunkt attveta hur det du förväntas recensera fungerar (eller inte fungerar). En inte alltför vild gissning är att om gemene man bara tog en titt på den granskning av EU som sker i bloggosfären och på Open Europe, skulle stödet för medlemskap i unionen inte vara fullt lika starkt.

Från de vanliga svenska medierna hörs som bekant inte mycket. EU har blivit den heliga ko som inte får granskas.

I en ding-ding värld

När barn tillåts leka för sig själva utan vuxnas inblandning hemfaller de åt könsstereotypa lekar, klagar "jämställdhetsexperten" Ingemar Gens vid Länsstyrelsen i Gävleborg. Flickor leker med dockor och i pojkarnas lek kan förtryckarstrukturer skönjas, anser han.

Vuxna ska alltså styra barns lek i en viss godkänd riktning. Det är utifrån idén att barn inte ska pådyvlas samhällets normer som genusprojekten i förskolan har vuxit fram. Det blir lärarnas, eller pedagogernas, ansvar att vaka över barnen och se till att de är med och leker på rätt sätt. Pojkar som faktiskt inte är ett dugg intresserade av dockor och barnvagnar får skylla sig själva när vuxensamhället driver jämställdhetspolitik med små barn som verktyg.

Alla småbarnsföräldrar som inte är överförtjusta i den svenska jämställdhetsdogmen har all anledning att hålla ögonen öppna innan de placerar sina barn på dagis framöver. Väljarna har inte attraherats särskilt av feministerna - de vinner inga framgångar i valen och har ett betydligt bredare stöd inom myndigheter och departement än hos gemene man.

Nu letar sig genusidiotin in till de mest påverkbara: barnen. Det är så urbota dumt. Eller för att citera en gammal Sällskapsresan-film: "Va'fan, är det dolda kameran?"

Varning för könsstereotypa lekar!

Halva inne

Victor Muller har gjort det igen - slutit ett avtal med en kinesisk partner. Än så länge rör det sig endast om en avsiktsförklaring, men de första pengarna kan rulla in ganska omgående eftersom köp av Saabbilar för 45 miljoner euro inte behöver något godkännande från utomstående parter som kinesiska myndigheter, EIB, GM eller Riksgälden. För att hela planen ska gå i lås krävs dock ett sådant godkännande från de fyra parterna. Innan det är löst är ingenting klart. Svårast väntas det bli att få den kinesiska regeringens godkännande.

Den här gången handlar det om Páng Dà (庞大, jättestor), en stor privat bildistributör i Kina. Enligt företagets VD Páng Qìnghuá är tajmingen perfekt för samarbetet med Saab eftersom företaget just registrerats på Shànghǎibörsen. Saab och Páng Dà ska båda äga 50 procent vardera av det företag som ska distribuera bilar i Kina.

Det vore skönt att få den här situationen löst så att Saab kan börja tillverka och sälja bilar igen. En följd av de finansiella bekymren är inte bara att Saabs existens hotats - även om Saab överlever kortsiktigt har de senaste veckornas problem skjutit upp utvecklingen av nya Saab 9-3, den modell som väntas sälja allra bäst. Om affären går i lås har Muller således köpt Saab mer tid på bekostnad av att företagets mest lovande produkt skjuts på framtiden.

Den akuta penningkrisen och distributionsfrågan i Kina kan alltså eventuellt vara löst. Ännu saknas dock en partner som kan tillverka de Saabbilar som ska säljas på den kinesiska marknaden. Victor Muller har alltså kommit halvvägs.

Konceptbilen Phoenix, som ska peka ut vägen för nya 9-3.
Även om Saab överlever är det oklart när Saab 9-3 kan tillverkas.

Lågt valdeltagande gynnar S

En vanlig uppfattning bland folk på vänstersidan är att lågt valdeltagande "gynnar borgarna" och missgynnar i synnerhet Socialdemokraterna. Därför skulle det ligga i borgerlighetens intresse att hålla nere valdeltagandet. De senaste två riksdagsvalen motsäger denna tes. Men inför omvalet i Västra Götaland och Örebro fick den nytt liv igen.

Resultatet av gårdagens omval ger dock tesen ännu mer stryk. Trots att endast 43 procent av de röstberättigade valde att gå till valurnorna i Västra Götaland (jämfört med runt 80 procent i valet 2010) backade samtliga allianspartier utom Centerpartiet (som ökade med försumbara 0,1 procentenheter). Socialdemokraterna, däremot, gick tydligt framåt i båda omvalen. Detsamma gäller för Sverigedemokraterna i Västra Götaland.

Så. Gå och rösta. Lågt valdeltagande gynnar nämligen bara Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Rättssäkerhetens egen Nemesis

Vad är egentligen fri sexualitet? Den frågan kan man ställa sig efter att SvD berättat om hur eländigt det var att vara homosexuell i Sverige på 1960-talet - som en illustration av hur mycket bättre situationen har blivit sedan dess. Och det har den ju, om vi avser homo-, bi- och transpersoner har Sverige blivit friare. Men begreppet fri sexualitet måste vara större än så. Ty samtidigt som det har blivit lättare att vara homosexuell i Sverige har toleransen för andra sexuella avvikelser knappast ökat. Snarare tvärtom.

Sverige har under de senaste decennierna blivit allt mer sekulärt. I takt med att kyrkans roll i samhället har minskat, och därmed också dess möjlighet att kasta bannor över syndigt leverne, har en nypuritanism sprungen ur vänsterfeministiska idéer tagit dess plats. Jämställdhetsdiskursen handlar retoriskt om lika villkor för kvinnor och män, men den går i praktiken längre än så. Den ser pornografi som omoralisk, den ser all sorts sexhandel som en form av våld mot kvinnor, den kräver jämställdhetsplaner och genuscertifiering i arbetslivet och den vill mer än gärna att politiken ska bestämma hur vi uppfostrar våra barn och hur vi fördelar tiden med dem. Den verkar kort sagt medelst tvång.

Jämställdhetsdiskursen har fått en rad konkreta effekter i form av lagstiftning. Sexköpslagen är den kanske mest uppenbara, men det sker positionsförflyttningar även på annat håll. Sexualbrottslagstiftningen har kommit att justeras så att våldtäktsbegreppet blivit bredare. Det krävs inte längre våld eller hot om våld för att ett samlag ska klassas som våldtäkt. Vilket fått många att undra över var sexuellt utnyttjande och andra mindre grova former av övergrepp passar in. Därutöver finns sedan en tid tillbaka ett lagförslag om en samtyckesparagraf för sex - ofta med hänvisning till den späda flickan som utnyttjas i berusat tillstånd (lagar tycks alltid finnas till för att skydda unga flickor). Tunga remissinstanser har avstyrkt förslaget. Madeleine Leijonhufvud, rättssäkerhetens Nemesis, fortsätter dock att driva frågan med stor envishet.

Bakgrunden är att det från vänsterfeministiskt håll anses att det döms för få i våldtäktsfall. Detta har fått många att öppet kräva en uppluckring av rättssäkerheten och en omvänd bevisbörda. Den tilltalade ska bevisa att målsäganden var med på noterna. Vilket förstås är väldigt svårt. Våldtäktsfall är besvärliga. Vittnen saknas oftast och ord står mot ord. Det är svårt att styrka brott. Inte ens skador i underlivet behöver nödvändigtvis betyda att det har skett ett övergrepp. Det är helt enkelt väldigt knepiga fall att bedöma och det får vi tyvärr leva med om vi inte vill att oskyldiga systematiskt ska kastas i fängelse.

Brottsoffermyndigheten hävdar att det så kallade samlagskontraktet, som alltså kräver informerat samtycke, skulle kunna hjälpa särskilt ungdomar att avvisa ovälkomna sexuella handlingar. Det är ett märkligt resonemang. Det är redan olagligt att ha sex med någon mot dennes vilja. Det som krävs i dag är att personen förstår att den andre inte ville ha sex, rimligen genom att personen med en aktiv handling bekräftar detta. Brottsoffermyndigheten gör det oerhört enkelt för sig när den påstår att en lagskärpning skulle ha en normerande verkan och hjälpa unga att säga nej till sex. Vem tänker allvarligt talat på utformningen av sexualbrottslagstiftningen när man raggar på en fest...?

För att återknyta till inledningen: Utvecklingen har måhända gått framåt på vissa områden - visst är det trevligare att vara bög i Sverige än i Litauen - men på det stora hela går det inte att prata om någon fri sexualitet i Sverige. Vår rätt till vår egen sexualitet utsätts ständigt för attacker från politiskt håll. Ur nypuritanisternas och moralisternas synvinkel handlar det i lika hög grad i dag som tidigare decennier om att möjliggöra för politiken att värna det som anses vara den goda sexualiteten. Så länge politiker lägger sig i vårt sexliv kan sexualiteten aldrig bli fri.

Sista chansen

Medan krisen fortsätter för Saab och Victor Muller jagar nya investerare i Kina lanserar företaget nya suven 9-4X i USA. Den har kallats "ödesbilen", men det har å andra sidan de flesta bilar Saab lanserat. Företaget har ju i princip aldrig gått med vinst. Egentligen är det ett smärre mirakel att Saab fortfarande finns kvar.

Både svenska och amerikanska motorjournalister förefaller överlag väldigt positiva till den nya suven. Jag provsatt den på vårsalongen i Nacka i april. 9-4X överraskade mer positivt än både 9-5 Sedan och 9-5 SportCombi (som dock båda är gedigna bilar). Nackdelen är förstås priset (minst 400 000 kr) och det faktum att bilen drar (minst) 1,2 l/mil. När bensinen nosar på 15 kr/l är det inte så roligt. Och bilen kommer inte att rädda företaget. Saab hoppas kunna sälja runt 12 000 9-4X i år. Vilket förstås inte räcker på långa vägar för att ge någon ekonomisk trygghet.

Designen slår de flesta om inte alla suvar på marknaden. Designa bilar har Saab alltid kunnat. Att sälja dem har inte gått fullt lika bra. Och där står vi nu. Med en tom plånbok. Med en ordförande som hellre drömmer om en storslagen framtid än skapar förutsättningar för att företaget över huvud taget ska kunna uppleva en morgondag. Med kunder som flyr den osäkerhet som tycks fastklistrad vid Saabs varumärke. Och med en aldrig sinande ström av dåliga nyheter för tusentals anställda, återförsäljare och underleverantörer.

Oddsen för att Saab ska överleva har nog aldrig varit så höga.

Saab 9-4X vid Saabs vårsalong i april.

Den goda sexualiteten

Med en utredning med på förhand beställda slutsatser som stöd lyckades regeringen som väntat få skärpningen av sexköpslagen genomröstad i riksdagen. Från den 1 juli är det i lagstiftarens ögon lika allvarligt att betala för en sexuell handling som att misshandla någon grovt. Inte så ologiskt, kanske, givet att lagen kom ur en kvinnofridspropositionen i vilken hävdades att sexköp är ett uttryck för våld mot kvinnor. Cirkeln sluts.

Fredrick Federley röstade som enda ledamot nej till straffskärpningen och redovisade också sina argument. Högst sannolikt satt det en hel del ledamöter i flera borgerliga partier och höll med honom. Men de höll tyst. Omröstningen om sexköpslagen 1998 föregicks av livlig debatt, men när lagen skärps tretton år senare vågar nästan ingen uttrycka minsta tvivel om dess förträfflighet. De så kallade liberaler som befolkar delar av riksdagens kammare fegar ur.

När Gudrun Schyman, Claes Borgström med flera nu har fått sin vilja igenom och straffet för sexköp har skärpts, torde nästa steg vara att utvidga lagen till att gälla även svenskar i andra länder. Detta efter norsk modell. Sådana förslag har redan lagts fram. Låter det osannolikt? Efter de vändningar som den sexualpolitiska debatten har tagit det senaste decenniet förvånar ingenting längre. Den svenska självbilden (ett land med stor tolerans för sexuella olikheter) står i bjärt kontrast till verkligheten (repression mot sexuella olikheter och lagstiftning för att värna den goda sexualiteten). Moralisterna har konstant vunnit mark de senaste åren, men deras kamp är knappast över.

Att Sverige är ett sexualpolitikens u-land kan vi med lätthet slå fast. Hur ser det då ut i övriga EU? Tja, i Irland höjs röster för att införa ett förbud mot sexköp. Eva-Britt Svensson lyckades i april få Europaparlamentet att rösta för hennes rapport som föreskriver hur våld mot kvinnor ska förhindras och i vilken prostitution beskrivs som våld mot kvinnor. Detta till trots är dock inställningen till prostitution annorlunda i de flesta EU-länder. Sverige är fortfarande ganska unikt i sin radikalfeministiska syn på sexualiteten. De flesta betraktar inte sexhandel som ett uttryck för våld mot kvinnor. Detta gör förstås inte situationen i Sverige mer uthärdlig. Att Gudrun Schymans extrema syn på sexualitet har blivit mainstream i Sverige stämmer till eftertanke. Hur kunde det gå så förfärligt fel?

Det var den socialdemokratiska regeringen som 1998 med stöd från Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet såg till att det blev förbjudet att betala för sexuella tjänster i Sverige. Tretton är senare är det en borgerlig fyrpartiregering som med stöd från oppositionen ser till att straffet för sexköp skärps till upp till ett års fängelse. Det råder således total enighet om att din sexualitet inte tillhör dig. Vad som är rätt och fel sex beslutas om i god demokratisk ordning i Sveriges parlament och den som avviker har både ett hårt straff och skam att vänta. Det mest personliga har blivit politiskt. Och det sker under en borgerlig regering.

Ask vill utbilda rättsväsendet

Personer som utsatts för sexbrott kränks i det svenska rättsväsendet. Detta har vi hört länge och senast i raden att stämma in i kören är Beatrice Ask och Nyamko Sabuni. De vill utbilda poliser, åklagare, domare och advokater i gott bemötande.

Frågan är vad det betyder i praktiken. Mycket av kritiken har handlat om att advokater kränker målsäganden med obekväma frågor. Ask och Sabuni vill nu låta genomföra ett utbildningsprogram för bättre bemötande av sexualbrottsoffer i rättsväsendet. Men vad är ett "bättre bemötande"? Ska en advokat inte få ställa de frågor som anses relevanta i försvaret av sin klient? Och ingår även god feministisk upplysning i utbildningen?

Dessutom kan man tycka att ett gott bemötande är lika viktigt oavsett vad brottsoffret påstår sig vara utsatt för och vilket brott gärningsmannen anklagas för. På något sätt lyckas dock politiker alltid göra just sexbrott till något unikt och väsensskilt från allt annat. I värsta fall är Asks och Sabunis förslag ett försök att påtvinga rättsväsendet radikalfeministiska glasögon i syfte att i slutändan få fler sexbrottsåtalade dömda. Oavsett avsikt skulle det onekligen ses som en stor framgång. Rättssäkerhet har ju aldrig varit alliansregeringens signum.

Error

Som flera läsare säkert har märkt har Blogger krånglat betänkligt under gårdagen. Problemen började redan under torsdagen, då det efter långt strul dock gick att leverera bloggposter. Under fredagen, den 13:e till råga på allt, var det dock omöjligt att få något gjort.

Så jag gav upp och åkte och firade Mattias Svenssons bokrelease i stället. Det blev som väntat både blött och trevligt.

Releasefest på Skogskyrkogården fredag den trettonde.

Hela fem chipspåsar blir det faktiskt...

SL planerar att (åter igen) höja priset på månadskortet (det kommer förstås att gälla alla rabatterade kort samt remsorna också). Hundra kronor i höjning betyder att ett 30-dagarskort från den 1 september kommer att kosta 790 kronor. Plötsligt längtar jag starkt till tunnelbanan i Guǎng​zhōu igen...

Problemet är att ju dyrare det blir att resa med SL, desto större krav kommer vi resenärer att ställa. Och det har inte hänt mycket de senaste tio åren som fått SL att erbjuda mer för pengarna. Kanske snarare tvärtom.

Finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl (M) tycker inte att det är så farligt och jämför höjningen med vad tre chipspåsar kostar. Ursäkta, Rosdahl, men köper du dina chips på 7-Eleven, eller?

På ICA Supermarket eller Prisxtra kostar en 300 grams chipspåse minsann runt 20 kronor. Ostbågar är lite mer glamour och kostar därför runt 22 kronor medan pommes pinnes är mer överklass och kostar lika mycket för en klart mindre påse.

Lite ordning får det allt vara på ett finanslandstingsråd.

En tidlös favorit. Runt 20 kronor på ICA.
Vid festliga tillfällen två för 35 kr.

Byt ut din PC

En undersökning bland fackförbundet Unionens medlemmar visar att nästan en tredjedel av de tillfrågade anser att de skulle kunna spara en timmes arbetstid per dag om bara datorerna fungerade som de borde. Inte bara kraschar de - de är "dåligt utformade" och stjäl därigenom tid och skapar stress.

Mycket av problematiken kan säkert tillskrivas bristfälligt kunnande hos de tillfrågade. Det brukar vara så när vi ger datorn skulden. Men en stor förklaring är med största säkerhet PC-formatet. Om bara fler företag gav tusan i att köpa Dell-datorer och i stället satsade på Mac skulle krascher, säkerhetsproblem och seghet snart vara ett minne blott. Inte för att Dell gör dåliga datorer - de anses tvärtom driftsäkra - utan för att problemet stavas PC och det förbannade Windows.

Jag bytte från PC till Mac för några år sedan. I åratal hade jag hört Mac-ägare skryta om hur deras datorer var befriade från virus och i allmänhet snabbare och smidigare än PC. Till slut föll jag till föga. Jag trodde dock aldrig att skillnaden skulle vara så stor. Efter flera år är min MacBook fortfarande snabb. Jag har aldrig haft några problem med virus - jag har inte ens brytt mig om att köpa ett antivirusprogram. Jämförelsen med en anhörigs PC-laptop inköpt något år efter min, och dessutom inte alls använd lika mycket, blir nästan pinsam. Den är redan segare och slöare (det ska dock påpekas att Vista sannolikt är en förklaring i sammanhanget...). Varför ska det behöva ta evigheter att starta upp en dator, liksom?

Mac kostar, det ska medges. Även om jag köpte den billigaste jag kunde hitta, vars prestanda matchas av PC-datorer med halva prislappen, gick den loss på 9 000 kronor. Men när datorn är igång upp till 12 timmar vissa dagar är det värt det. Jag är säker på att många företag skulle tjäna tid och pengar på att byta ut sina PC-datorer. I offentlig verksamhet lär det bli svårt om de ska följa reglerna kring offentlig upphandling. Men för privata företag borde valet inte vara så svårt, egentligen.

Till skillnad från vissa andra av Apples produkter är MacBook faktiskt värd priset.

Skendränka änkor?

Tortyrförespråkare i USA och på andra håll har hävdat att Usama bin Ladins gömställe avslöjades tack vare att fångar på Guantánamobasen utsattes för "särskilda förhörsmetoder", det vill säga tortyr. Alltså var det rätt.

Logiken tycks densamma som i de flesta krig: extraordinära situationer (vilket krig alltid är för de inblandade) kräver extraordinära åtgärder. Kort sagt kan man legitimera vilken skit som helst när stora värden som "frihet", "demokrati" eller "den kristna civilisationen" anses stå på spel.

bin Ladin är död. Nu får USA av pakistanska myndigheter rätt att förhöra bin Ladins fruar. Eftersom högt uppsatta al-Qaidaledare fortfarande är på fri fot måste frågan ställas om USA planerar att skendränka även bin Ladins änkor för att få ut viktig information?

I frihetens tjänst.

Det känns bra att inte vara moderat

"Vi ska sticka hål på ballongen Persson", sade moderatledaren Bo Lundgren inför jublande partikamrater när valrörelsen 2002 skulle dra igång. Stor och uppblåst - det var så Göran Persson uppfattades. Socialdemokraterna var ett betongparti, självgott och uppfyllt av sig självt. Till synes omöjligt att besegra. Därför kändes regeringsskiftet 2006 så oerhört viktigt och befriande.

Sedan dess har det hänt en del. Det är förbluffande hur snabbt Moderaterna har tagit över den socialdemokratiska förträfflighetsmanteln. Dels gäller det i högsta grad Reinfeldt själv, men en snabb titt i den moderata bloggosfären ger oss många ballonger att sticka hål på.

Det visar också att det enda som driver dagens moderater är opinionssiffror. Inte att faktiskt göra något av makten, att förändra samhället, att driva borgerlig politik när chansen äntligen ges. En smula tragiskt. Moderaterna har redan blivit feta, mätta och belåtna.

Det är bara synd att det inte finns någon vettig opposition att rösta på.

Det är inkomstskillnaderna S vill åt

Tidigare drev våra båda kvällsblaskor frågan om "det nya Fattigsverige" och exemplifierade det med barn vars föräldrar inte hade råd att köpa märkeskläder eller långväga semesterresor till dem. Rädda barnen har lobbat på samma tema. Nu har turen kommit till Socialdemokraternas ledning.

Jag har bloggat om känslan av fattigdom tidigare (exempelvis här och här) samt skrivit på samma tema på Newsmill. Det som har hänt sedan dess är att Socialdemokraternas Håkan Juholt har gjort barnfattigdomen till en prioriterad fråga för partiet. Det handlar naturligtvis i första hand om populism. Ingen är positiv till att barn har det knapert. Det är lätt att vinna politiska poänger på utspel om att "inte svika en enda knatte" - ett fluffigt utspel vars konkreta betydelse är högst oklar.

Tapio Salonen, som tidigare varit ute i frågan och kritiserat regeringen, hävdar att det skulle kosta 15 miljarder att "avskaffa barnfattigdomen". Detta ställs förstås mot regeringens femte jobbskatteavdrag som kostar statskassan lika mycket. Det gamla motsatsförhållandet mellan skattesänkningar och välfärd återupplivas med ett ryck. Frågan är om folk är lika benägna att falla för det den här gången.

I grunden handlar nämligen barnfattigdomsdebatten inte om barns väl utan om inkomstskillnader. Om att inte ha det andra har. Också känt som avundsjuka. En fullt mänsklig upplevelse men knappast något att bygga en politisk debatt på. Det är dock detta perspektiv intervjuerna med så kallade fattiga familjer utgår från. Barn uppmanas i princip att jämföra sig själva med sina kompisar. Vem får vad av sina föräldrar? På detta sätt blir orättvisorna tydliga. Men är det verkligen orättvist att familjer med två heltidsinkomster har mer pengar över än en person som är sjukskriven? Är det fel att vissa har råd att åka till Thailand medan andra får nöja sig med att semestra hemma i all enkelhet? Och viktigast av allt: lider barnen av det?

Regeringen kan förstås inte blunda för frågan om barnfattigdom, ens i ett av världens rikaste länder. Det skulle få den att framstå som hjärtlös. Men förhoppningsvis faller den inte till föga för den juholtska populismen. Inkomstskillnaders vara eller icke vara är en diskussion som hör förra seklet till. Låt oss gå vidare.

Fascistpolitiken

Så ser vi då ännu ett offer för den svenska nolltoleranspolitiken. Har han misshandlat någon? Nej. Antastat någon? Nix. Stulit? Nej. Över huvud taget skadat någon annan människa? Inte alls. Men han uppges ha haft kokaaiiiin i kroppen. Och då är man ute ur leken. Slut som artist. Borta med vinden.

Den fascistoida svenska synen på narkotika har krävt ännu ett offer. Ola Lindholm har en tuff tid framför sig.

Jaså, det säger du...

Om man inte har något som helst vettigt för sig och dessutom får betalt för att inte ha det, kan man ju alltid skriva en krönika om det hemska i könsstereotypa tidningar för barn och slå fast att det förmodligen är på grund av sådana alster som killar är bättre på fotboll än tjejer...

Allt-i-ett-partiet

Nya Moderaterna vill vara ett parti för alla. Det är därför partiet har gått från tydligt ideologiskt borgerligt parti till "det nya arbetarpartiet", som kramar facket, pratar om kollektiva värden och nu även vill erövra begreppet "rättvisa".

Nu ska Moderaterna blir ett miljöparti också. Partisekreterare Arkelsten brinner för miljöfrågor och gör säkert sitt för att få upp frågorna i partiet. Men det finns en mer långsiktigt taktisk förklaring. Två av allianspartierna hänger på en skör tråd, i synnerhet Kristdemokraterna som har kanske 2-3 procent kärnväljare som de kan räkna med stödjer partiet i vått och torrt. Moderaterna är inte redo att offra egen tid i rampljuset för att hjälpa sina allianskamrater. Således är de medvetna om att valet 2014 kan resultera i att en av deras alliansbröder faller ur riksdagen. Då är det viktigt att ha nära band till Miljöpartiet.

Just nu är det svårt att se hur Håkan Juholt ska lyckas formera en enad front mot Alliansen. Socialdemokraterna kommer inte att bilda något valtekniskt samarbete inför nästa val. Vänsterpartiet har redan återfallit i gamla synder, synbart lättade av att inte längre vara begränsade av verklighetens bojor. Miljöpartiet, å andra sidan, kan gå åt mitten under Gustav Fridolins ledning. Vilket gör ett samarbete med Lars Ohly allt mer otänkbart. Samtidigt kämpar Socialdemokraterna med att hitta sig själva under sin nye ledare, mellan alla tal om regn, pingviner och social demokrati. Det är svårt att över huvud taget se en aktiv opposition.

När Mona Sahlin tog över partiet red Socialdemokraterna länge på dopade opinionssiffror. De rödgröna ledde ett tag med 19 procentenheter mot Alliansen. Det räckte ändå inte för att vinna valet. Om opinionseffekten av Sahlins tillträde som partiledare var en 6:a på Richterskalan har Juholt endast lyckats åstadkomma en vibration värdig en medelmåttig smartmobil på samma skala. Sahlin tjänade på att inte konkretisera politiken, för Juholt verkar inte ens de stora visionerna, som folk själva kan tolka, vinna röster. Ska denne man verkligen lyckas utmana regeringen?

Effekten av jovialiske Juholt kan bli att Alliansen åter igen vinner ett val utan att få majoritet och denna gång regerar vidare med stöd av Miljöpartiet.

Ingen comeback

Det blev ingen upprepning av fjolårets makalösa upphämtning i Stanley Cup. Philadelphia Flyers förlorade fjärde raka kvartsfinalen mot Boston Bruins och kan plocka fram golfklubborna.

Vid samma tid i fjol hade Philadelphia inlett operation upphämtning från 0-3 i matcher till seger 4-3. Inget tycktes kunna stoppa laget som inte bara hämtade in 0-3 i matcher utan även 0-3 i mål i den sjunde matchen. Boston fick skämmas. I år var de tillbaka, starkare, tyngre, bättre. I semifinalen kommer Tampa Bay, som orsakade ännu ett slutspelsfiasko för Washington, att få det tufft.

Flyers var långa stunder ligans bästa lag i år och toppade länge Eastern Conference. Från februari började dock laget att dala och även om det lyckades knipa andraplatsen i konferensen och vinna sin division för första gången sedan 2004 var det ett annat lag som gick in i slutspelet. Då inleddes också målvaktscirkusen. Killen som stått i 54 matcher i grundserien, rookien Sergej Bobrovskij, bänkades redan efter första matchen. In klev veteranen Brian Boucher och gjorde knappast någon människa glad. Under den värsta tiden spelade Flyers' coach Laviolette tre målvakter på fem matcher. Knappast något som ger laget trygghet. Samtidigt hade motståndaren Buffalo sin Ryan Miller och Boston sin Tim Thomas, som slog ett karriärrekord med 52 räddningar i kvartsfinal 2. Den enda matchen som Flyers verkligen borde ha vunnit mot Bruins, men som avgjordes i förlängningen till Bostons fördel.

Efter fjolårets succé med första finalen sedan 1998 tog det alltså slut redan i andra rundan i år. För alla som sett laget under våren var det ingen stor överraskning. Något har saknats, främst defensivt. När lagets kanske viktigaste tillgång, jätten Chris Pronger, skadades igen mot Boston
förstod de flesta att det skulle bli tufft. En illustration av problemet är att Flyers inte vann en enda slutspelsmatch utan att göra minst fyra mål. På totalt 93 matcher i år lyckades lagets målvakter inte hålla nollan en enda gång.

Allt kan inte skyllas på målvakterna - försvarsspelet lämnade dem ofta utan chans - men Flyers behöver en målvakt som, likt Ryan Miller i första rundan och Tim Thomas i den andra, kan stjäla matcher åt sitt lag, göra de omöjliga räddningarna. Michael Leighton var bra i fjol, men släppte å andra sidan in just ett sådant lätt mål vi inte vill se - vilket avgjorde finalserien. Han lär knappast komma tillbaka nästa år. En liknande cirkus såg vi i fjol, men då var skälet skador. I år var bytena relaterade till prestation.

Efter vad som bara kan betraktas som ett fiasko måste de tuffa frågorna ställas. Många har varit kritiska mot de två unga spelare som Flyers byggt laget kring de senaste fem åren - Mike Richards och Jeff Carter. Ledningen måste våga röra sina "untouchables" i jakten på en bra målvakt. Lönetaket gör att dyra spelare som inte producerar tillräckligt eller vars bästa tid finns bakom dem, måste säljas. Hit räknas enligt många fans Scott Hartnell, Kimmo Timonen (som jag dock gillar skarpt), nyförvärvet Kris Versteeg och dyre men i slutspel alltid lika osynlige Jeff Carter.

Det enda positiva med året är rookiemålvakten Sergej Bobrovskij, som inte fanns på kartan inför säsongen, och att James van Riemsdyk äntligen fått sitt stora genombrott (liknande det Claude Giroux fick i fjol). En kort men intensiv slutspelsresa är slut. Tråkigt. Å andra sidan betyder det bättre nattsömn för undertecknad.

Fängelsestaten

Amnesty höll härom dagen en pressbriefing om hur det nordkoreanska fånglägersystemet har expanderat de senaste tio åren och nu håller uppskattningsvis 200 000 människor i ett förtryckarsystem som närmast liknar det nazisterna skapade för sina mest hatade fiender under andra världskriget.

Det finns sex politiska arbetsläger i Nordkorea bekräftade. Regimen förnekar förstås lägrens existens, trots att det finns bildbevis och vittnesmål från fångar som lyckats rymma. Lägren uppges ha två säkerhetsindelningar: den "revolutionära zonen" och "totalsäkerhetszonen". I den förstnämnda kan människor fängslas i upp till tio år. Från den sistnämnda finns ingen utväg. Svält, fysisk misshandel, tortyr och offentliga avrättningar är kutym. Många fångar tros vara fängslade genom association, det vill säga för att de känner eller är släkt med personer som regimen inte gillar. Pennalism från lägervakterna tycks systematisk och beskrivningen av boendeförhållanden liknar dem i de nazistiska koncentrationslägren.

Den humanitära situationen beskrivs som avskyvärd med fångar som äter råttor, maskar och majskorn ur djurspillning för att hålla sig vid liv. De har inte tillgång till hälsovård och lider under enormt långa arbetsdagar. I Amnestys korta rapport finns fler uppgifter, men tyvärr inga detaljerade bilder av förhållandena på marken. Det finns ett antal satellitbilder över vad som påstås vara Yodoklägret.

Man kan också skriva på en petition hos Amnesty som kräver att Yodok och andra läger stängs samt att alla samvetsfångar friges (Kim Jong-Il lyssnar säkert ivrigt). Samtidigt fortsätter omvärlden att intressera sig för helt andra frågor i helt andra länder.

Det finns många skäl till att USA, EU och/eller Nato inte intresserar sig mer för den fruktansvärda humanitära situationen i Nordkorea. Men rent krasst kan omvärldens inställning just nu sammanfattas som: Mänskliga rättigheter i Libyen = viktiga. Mänskliga rättigheter i Syrien = inte lika viktiga. Mänskliga rättigheter i Nordkorea = vem bryr sig? Världspolitiken är således som den alltid har varit: inkonsekvent men någonstans logisk. Men om EU och USA ägnat hälften så mycket tid, pengar och kraft åt att befria det nordkoreanska folket som de har ägnat åt krig i Afghanistan och Irak, hade kanske 24 miljoner nordkoreaner kunnat se fram emot en ljusare framtid i stället för ett fortsatt helvete i världens största fängelsestat.

Nej, det enda egentliga hopp som finns är förmodligen att Kim Jong-Un ska börja lätta upp det värsta förtrycket när pappa Kim dör. Sådant har hänt tidigare i andra diktaturer. Men Nordkorea är å andra sidan inte som andra stater.

Självmordsfabriken

Taiwanesiska Foxconn (富士康, Fù​shì​kāng), som tillverkar elektronik till jättar som Apple och Nokia, har haft problem med självmord bland sina anställda. De arbetar 80-100 timmars övertid varje månad, får inte prata med sina kollegor och förnedras offentligt om de begår misstag. Kanske var det just rädslan för detta som fick en 25-årig anställd att ta sitt liv 2009 efter att en prototyp av iPhone 4 försvunnit. Självmorden tvingade Foxconn att agera. Höjda löner? Nix. Förbättrade arbetsvillkor? Nope. De installerade säkerhetsnät.

Under de senaste 16 månaderna har minst 14 personer tagit sina liv. Problemen är dock inte över i Foxconns fabriker på Kinas fastland. Nu kräver nämligen Foxconn att den som är anställd i företaget skriver på ett anti-självmordskontrakt där de förbinder sig att inte ta sina liv. Kontraktet uppges innebära att de efterlevande får en väldigt liten ersättning om den anställda begår självmord.

Det vore skönt att kunna säga att vi inte vill ha något att göra med de produkter som tillverkas under sådana svåra förhållanden att anställda tar sina liv. Problemet är att Foxconn anlitas av så många multinationella företag. De kontraktstillverkar din iPhone och din iPod. Din Nokiatelefon likaså. De anlitas av HP, Samsung, Dell, Intel, Sony Ericsson och Microsoft, för att nämna några. En titt runt i lägenheten visar att jag har stött detta företag ett otal gånger genom att handla välkända elektronikprodukter. Även Nintendos kommande spelkonsol ska tillverkas hos Foxconn. Vart vi än vänder oss kommer vi oundvikligen att stödja företaget och därmed också dess metoder.

De enda som rent realistiskt kan påverka företaget mer konkret är således storföretagen som anlitar det. Frågan är varför de skulle vilja göra det. Apple uppges tjäna minst 800 kronor på varje såld iPod Nano och flera tusen kronor på varje såld iPhone. Dessa vinster är i grunden möjliga tack vare att Foxconn kan utföra arbetet så billigt. Vi västerlänningar betalar överpriser för att få ha halvätna äpplen på våra produkter. Några kinesiska liv kan det ju vara värt.