Rättssäkerhetens egen Nemesis

Vad är egentligen fri sexualitet? Den frågan kan man ställa sig efter att SvD berättat om hur eländigt det var att vara homosexuell i Sverige på 1960-talet - som en illustration av hur mycket bättre situationen har blivit sedan dess. Och det har den ju, om vi avser homo-, bi- och transpersoner har Sverige blivit friare. Men begreppet fri sexualitet måste vara större än så. Ty samtidigt som det har blivit lättare att vara homosexuell i Sverige har toleransen för andra sexuella avvikelser knappast ökat. Snarare tvärtom.

Sverige har under de senaste decennierna blivit allt mer sekulärt. I takt med att kyrkans roll i samhället har minskat, och därmed också dess möjlighet att kasta bannor över syndigt leverne, har en nypuritanism sprungen ur vänsterfeministiska idéer tagit dess plats. Jämställdhetsdiskursen handlar retoriskt om lika villkor för kvinnor och män, men den går i praktiken längre än så. Den ser pornografi som omoralisk, den ser all sorts sexhandel som en form av våld mot kvinnor, den kräver jämställdhetsplaner och genuscertifiering i arbetslivet och den vill mer än gärna att politiken ska bestämma hur vi uppfostrar våra barn och hur vi fördelar tiden med dem. Den verkar kort sagt medelst tvång.

Jämställdhetsdiskursen har fått en rad konkreta effekter i form av lagstiftning. Sexköpslagen är den kanske mest uppenbara, men det sker positionsförflyttningar även på annat håll. Sexualbrottslagstiftningen har kommit att justeras så att våldtäktsbegreppet blivit bredare. Det krävs inte längre våld eller hot om våld för att ett samlag ska klassas som våldtäkt. Vilket fått många att undra över var sexuellt utnyttjande och andra mindre grova former av övergrepp passar in. Därutöver finns sedan en tid tillbaka ett lagförslag om en samtyckesparagraf för sex - ofta med hänvisning till den späda flickan som utnyttjas i berusat tillstånd (lagar tycks alltid finnas till för att skydda unga flickor). Tunga remissinstanser har avstyrkt förslaget. Madeleine Leijonhufvud, rättssäkerhetens Nemesis, fortsätter dock att driva frågan med stor envishet.

Bakgrunden är att det från vänsterfeministiskt håll anses att det döms för få i våldtäktsfall. Detta har fått många att öppet kräva en uppluckring av rättssäkerheten och en omvänd bevisbörda. Den tilltalade ska bevisa att målsäganden var med på noterna. Vilket förstås är väldigt svårt. Våldtäktsfall är besvärliga. Vittnen saknas oftast och ord står mot ord. Det är svårt att styrka brott. Inte ens skador i underlivet behöver nödvändigtvis betyda att det har skett ett övergrepp. Det är helt enkelt väldigt knepiga fall att bedöma och det får vi tyvärr leva med om vi inte vill att oskyldiga systematiskt ska kastas i fängelse.

Brottsoffermyndigheten hävdar att det så kallade samlagskontraktet, som alltså kräver informerat samtycke, skulle kunna hjälpa särskilt ungdomar att avvisa ovälkomna sexuella handlingar. Det är ett märkligt resonemang. Det är redan olagligt att ha sex med någon mot dennes vilja. Det som krävs i dag är att personen förstår att den andre inte ville ha sex, rimligen genom att personen med en aktiv handling bekräftar detta. Brottsoffermyndigheten gör det oerhört enkelt för sig när den påstår att en lagskärpning skulle ha en normerande verkan och hjälpa unga att säga nej till sex. Vem tänker allvarligt talat på utformningen av sexualbrottslagstiftningen när man raggar på en fest...?

För att återknyta till inledningen: Utvecklingen har måhända gått framåt på vissa områden - visst är det trevligare att vara bög i Sverige än i Litauen - men på det stora hela går det inte att prata om någon fri sexualitet i Sverige. Vår rätt till vår egen sexualitet utsätts ständigt för attacker från politiskt håll. Ur nypuritanisternas och moralisternas synvinkel handlar det i lika hög grad i dag som tidigare decennier om att möjliggöra för politiken att värna det som anses vara den goda sexualiteten. Så länge politiker lägger sig i vårt sexliv kan sexualiteten aldrig bli fri.