Mot strömmen

Den som kritiserar den svenska jämställdhetsdiskursen får vara beredd på att ta emot mycket skit. Det har Pär Ström erfarit tidigare när han kritiserat feminismen i Sverige för att vara ensidigt på kvinnornas sida och inte alls för riktig jämställdhet. Med sin nya bok Sex feministiska myter (recenseras i kommande numret av Nyliberalen, som vi hoppas kunna skicka till tryckeriet snart) har Pär Ström fått motta den vanliga svadan av feministiska påhopp. Men också en hel del stöd.

Sossen Anna Ardin (ja, just den Ardin som anklagat Julian Assange för övergrepp) liknar Ström vid Hitler ("låter som Hitler men gör anspråk på att vara Gandhi"). Gudrun Schyman skriver ett förvånansvärt svagt inlägg om Ströms bok i SvD där hon hävdar att det är svårt att bemöta Ström på ett sakligt sätt eftersom han själv saknar sakliga argument. Det gör nu inte Pär Ström. Han har en rad referenser till forskning som stöder hans teser, och även om jag skulle ha föredragit ett upplägg som argumenterade för forskning vars resultat motsäger Ströms idéer, går det inte att använda osaklighetsargumentet. Schyman gör det ändå. Kanske av lathet, kanske för att hon skriver i affekt. Hon tycks ha lugnat ned sig i sin andra replik.

Det Ström vill visa är att den svenska statsfeminismens syn på samhället bygger på en rad myter, där det höga lönegapet mellan kvinnor och män är en. Feministerna har fått problemformuleringsinitiativet, deras verklighetsbeskrivning har blivit ett axiom. När någon tar sig tid att ifrågasätta det som inte får ifrågasättas, blir reaktionen våldsam.

Vi är många som har fått erfara vilken vrede många stats- och radikalfeminister bär på. Så länge de får hålla låda är allt frid och fröjd. Men när någon vädrar en annan uppfattning om patriarkatet, om synen på jämställdhet, om synen på könsroller - ja, då tar det ofta hus i helsike. Jag har hamnat i heta diskussioner som urartat helt utan saklig anledning. Motsidan har helt enkelt inte kunnat acceptera att någon har en annan övertygelse än de själva i dessa "kunskapsfrågor" (feminism är kunskap, hävdas det). Försök att diskutera prostitution med någon vars främsta inspirationskälla är filmen Lilja 4-ever och se hur bra det går.

Att ifrågasätta den svenska jämställdhetsdiskursen är lite som att betvivla den så kallade klimatkonsensusen. Debatten är ju slut, brukar det hävdas. Nu återstår bara att vidta åtgärder. Debatten har förhoppningsvis bara börjat. I Sverige är stödet för den sortens feminism som företräds av Schyman mycket litet. Ändå förverkligas idéerna i riksdagen. Skälet är att det sitter gott om statsfeminister på maktpositioner. Vi som tycker annorlunda måste dessutom bli mycket bättre på att höras.

Pär Ström har åter igen rört om i grytan. Han retar gallfeber på feministerna och sätter samtidigt frågan om verklig jämställdhet i blickfånget. Det är enbart positivt.