Käbblarnas afton

En sak kunde jag bistert konstatera efter gårdagens partiledardebatt i SVT:s Agenda, och det är att jag helt saknar förtroende för hela landets politiska ledarskikt.

Asylpolitiken borde ha varit kvällens stora diskussionsämne. Nu, när det kommer tvåtusen asylsökande per dag till Sverige (och ungefär lika många enligt polisen invandrar utan att söka asyl), och regeringen har aviserat att gymnastiksalar, idrottshallar och tält kommer att användas, kan man tycka att tillfället att visa på konkreta lösningar på denna ohållbara situation var kommen.

Men icke. Hela flyktingdebatten slutade i ett käbbel om RUT- och ROT-avdragen. Det var hårresande att se, och det är symptomatiskt för hur handfallen såväl regeringen som Alliansen står inför det som nu sker.

Ingen kom med konkreta förslag på hur hela situationen ska hanteras nu och på sikt.
Regeringen vill skicka nyanlända ut på skattefinansierade beredskapsarbeten. TUT i stället för PUT är en förändring på marginalen. Stärkta gränskontroller behövs men syftar inte till att minska inflödet i sig, bara hålla bättre koll på vilka som kommer. Och Stefan Löfven kan prata hur mycket han vill om att andra EU-länder måste ta emot fler asylsökande - trycket på Sverige kommer inte att minska av detta skäl. Det vi nu ser är en folkvandring av människor som söker ett bättre liv i en rikare del av världen. Även om det blir fred i Syrien i morgon kommer denna migration att fortsätta.

Statsministern har kallat situationen för en nationell kris. Men i handling finns det inget som tyder på att regeringen faktiskt ser så på saken. I dag samlas delar av den rödgröna regeringen under rubriken "Sverige tillsammans". Deltar gör även Forum för levande historia, LO:s ordförande, en företrädare för Swedbank, ärkebiskopen, ordföranden för Sveriges kommuner och landsting, generalsekreteraren för Svenska Basketbollförbundet och ordföranden för Rättviseförmedlingen. Jo, här kommer det hända saker, kan man ana sig till.

Gissningsvis kommer LO propagera mot låglönejobb, ärkebiskopen prata om allas lika värde, Rättviseförmedlingen berätta om hur viktigt det är att vita människor inte anställs och Svenska Basketbollförbundet förmodligen prata om vikten av integration.

En snackverkstad, således. Detta mitt under brinnande kris när skolor ute i landet varnar för att undervisning snart kan komma att ske utomhus på grund av lokalbrist.

Det är i sanning ett politiskt ledarskap helt frikopplat från verkligheten som Sverige har just nu.

And the band played on

Vi lever i ett förbryllande tidevarv. Gamla sanningar gäller inte längre. Sällan har det talats så mycket om "ansvar" och samtidigt agerats så ansvarslöst från landets politiska ledning. Frågan är inte om regering och riksdag har förlorat kontrollen utan hur det kunde ske.

Samtidigt som asyltrycket pressar kommuner och myndigheter till bristningsgränsen, fortsätter vissa att leva i sina alldeles egna alternativa världar där varningar för en annalkande systeminfarkt är "överreaktioner" och främlingsfientlighet.

På DN överträffar man sig själva i dag med ett riktigt mysreportage om Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson. Danielsson citerar Churchill (uppenbarligen utan att förstå innebörden i premiärministern tal), talar om "onda krafter" och leker med tanken om inte Globen kan göras om till asylboende.

Jag fastnade för en passage i det långa reportaget:

Jag är inte dum. Jag förstår väl också att detta får konsekvenser. Men då får vi väl ändra våra system då! Jag talade med Skolverkets generaldirektör Anna Ekström om lärarlegitimationen. Det är väl jättebra med legitimerade lärare men just nu passar det kanske inte. Ta Suad Ali här: talar tre språk flytande. Skulle inte hon kunna utbilda människor grundläggande kunskaper om svenska samhället?

Risken är att Anders Danielsson nog är lite dum. Tänk efter lite. Varför lades ens förslaget om lärarlegitimationer? Var det för att jävlas med lärarkollektivet? För att göra det svårare och besvärligare att bli lärare? Nej, det var för att höja läraryrkets status och kvaliteten i undervisningen. Satsningen har fått kritik för att dra ut på tiden, men syftet var alltså att stärka kvaliteten på sikt. Det är något svensk skola behöver, och det har varit tämligen bred enighet i denna fråga.

Detta ska vi enligt Migrationsverkets generaldirektör, som plötsligt och lustigt uttalar sig i skolfrågor, kasta överbord. Han gör alltså prioriteringen att det är viktigare att invandrare kan bli lärare än att lärarna är bra.

Mona Sahlin lade ett liknande förslag för att möta bristen på förskolepersonal i ett land där barnkullarna kommer växa lavinartat under de kommande åren till följd av asylinvandringen. I en diskussion i Sveriges Radios Studio Ett i våras föreslog Sahlin att kvinnor från Somalia som uppfostrat många barn borde kunna anställas i förskolan och barnomsorgen. De vet ju hur man tar hand om barn, tyckte den före detta partiledaren.

Även här måste vi ställa oss frågan varför vi ens har förskolepedagogiska lärarutbildningar om det nu bara är att hoppa in i yrket med erfarenhet från egen barnuppfostran som enda merit? Sahlin problematiserade inte frågan.

Jag är inte alls främmande för att underlätta för människor att komma i arbete genom att förenkla en rad processer. I Sverige stirrar vi oss lite väl blinda på formell kompetens ibland, och det finns många som skulle kunna göra ett gott arbete inom en rad sektorer utan att ha en examen att visa upp. Men vi måste samtidigt beakta konsekvenserna om vi löper denna lina ända ut. I praktiken får vi då en nedvärdering av formella utbildningar. Det är en panikåtgärd som jag inte önskar se.

Tätt kopplad till diskussionen om att få folk i arbete är frågan om integration i samhället. Just nu handlar den dagliga debatten om den panikartade jakten efter tak över huvudet åt uppåt tvåtusen människor varje dag. Den stora och riktigt svåra utmaningen kommer emellertid senare. Det är när alla dessa människor ska vandra rakt in i socialstaten med alla dess förmåner i form av skola, vård, äldrevård och psykiatri som svenska folket kommer få se de långtgående konsekvenserna i sin vardag.

Förutsättningarna för att integrera utomeuropeiska invandrare från sönderfallande samhällen kunde knappast vara sämre. Tre faktorer kommer bli avgörande: bostadsfrågan, arbetsmarknaden och de offentliga trygghetssystemens kapacitet. Jag är inte särskilt hoppfull i någotdera fall. Regeringens svar är att placera asylsökande i tältläger och satsa på Komvux. Det hade varit skrattretande om situationen inte vore så pass allvarligt.

Det talas mycket om ansvar. Att fortsätta som nu är möjligen att ta ansvar för människor från andra länder. Men det är inte att agera med det bästa för Sverige som land för ögonen. Sveriges politiska ledning lägger just nu grunden för något väldigt obehagligt: en systemkollaps. 

Läs även:
Anna Dahlberg, Dick Erixon, Lars J Eriksson

Detta bådar illa. Väldigt illa.

Regeringen skiter i svenska folket

Jag skrev inför riksdagsvalet att jag inte var särskilt rädd för ett Sverige med Stefan Löfven som statsminister. Han har inte framstått som en extremist utan tvärtom en politiker med fötterna på jorden. Socialdemokrat, ja, men det finns bättre och sämre sossar. Jag fick intrycket av att Löfven tillhörde den första kategorin.

I dag har jag en mindre smickrande bild av honom, både som politiker och statsminister. Det är sant att han kom till makten i ett allt annat än gynnsamt läge. Både parlamentariskt och ekonomiskt. Hans regeringspartner, det tillväxtfientliga och utopiska Miljöpartiet, är inte direkt ett drömsällskap för en person med bakgrund i den svenska industrin. Men Löfven gjorde inga seriösa försök att skapa en annan regeringskonstellation, och som statsminister för han nu en politik som riskerar att skada Sverige för decennier framöver.

Redan efter ett års rödgrönt maktinnehav ser vi hur allt håller på att rämna. Asyltrycket på Sverige är nu så massivt att statsministern kallar situationen för "exceptionell", SKL varnar för att det behövs stora skattehöjningar för att klara välfärden framöver och Migrationsverket förbereder tältläger för asylsökande. Det mest alarmerande med hela situationen är att ingen kan slå fast att den är tillfällig. Det exceptionella riskerar att bli ett normalläge ganska snart.

I Löfvens Sverige har äganderätten upphört att existera när migranter kan flytta in på tomter och i sommarstugor utan att myndigheterna förmår agera. I Löfvens Sverige får vi vänja oss vid tanken på att offentliga lokaler förvandlas till asylboenden och att tältläger för asylsökande slås upp på fält och i skogar.

Mycket av det vi nu upplever är ett arv från Fredrik Reinfeldt. Grunden för dagens situation lades av alliansregeringarna. Löfven ärvde denna politik och har på ett ynka år lyckats förvärra situationen så dramatiskt att han vid en presskonferens hävdar att Sverige befinner sig i en krissituation. Någon omprövning av migrationspolitiken står däremot inte på agendan.

Detta betyder att regeringen just nu gör en väldigt tydlig prioritering: asylpolitiken går före allting annat. I klarspråk betyder det att regeringen, faktiskt, ger blanka fan i svenska folket. Svenska skattebetalare är inte vatten värda.

Vi vet vad det betyder. Sjuk- och äldrevården kommer gå på knäna. Resultaten i skolan kommer att försämras. Situationen på bostadsmarknaden kommer att allvarligt förvärras, inte minst för låginkomsttagare och unga. Kostnaderna ute i kommunerna kommer att skena när tiotusentals människor fastnar i ekonomiskt utanförskap. Vi vet allt detta. Och som tack kommer svenska folket tvingas betala högre skatter för att försörja en rekordstor del av befolkningen som inte är och aldrig kommer att bli självförsörjande.

Situationen är ohållbar. Men just nu finns inget samlat alternativ till denna politik. Även om DÖ tack och lov har fallit, saknas en gemensam alliansbudget att fälla regeringens budget med. På det migrationspolitiska området har dessutom Centerpartiet betydligt mer gemensamt med regeringen och utopisterna i MP än med övriga allianskollegor. Det är därför inte självklart vilken migrationspolitik som en ny alliansregering skulle föra.

Vi kan därför sluta oss till att eländet kommer att fortsätta. Precis som tidigare skulle jag därför uppmana alla att se om sitt hus. Det kommer att bli värre. Mycket värre.

Läs även:
Fnordspotting

DÖ är död - Sverige har en opposition igen

Oväntat men väldigt glädjande. Så kan beslutet på Kristdemokraternas riksting att KD ska utträda ur Decemberöverenskommelsen beskrivas.

Ebba Busch Thor utmålas som en förlorare i medierna, men hon såg inte alls särskilt nedstämd ut efteråt. Hennes försvar av DÖ var hela tiden ljummet och hon öppnade faktiskt upp för ett nederlag i frågan i förväg. Anna Kinberg Batra såg snarast lättad ut när hon leende berättade att hon och partistyrelsen konstaterar att DÖ är upphävd även för Moderaterna (det ska bli intressant att se de ivrigaste DÖ-försvararna från moderat håll nu).

Nu under kvällen har även övriga borgerliga partiledare konstaterat att överenskommelsen är död. Den deal mellan regeringen och Alliansen som skulle hålla till 2022 höll alltså i ungefär 10 månader. Jag undrar om inte alliansledarna egentligen tycker att det är rätt skönt att kunna ta av sig tvångströjan.

Nu varnas för "kaos". Men på kort sikt lär ingenting hända. Allianspartierna kommer lägga varsin budgetmotion och rösta för den. Regeringens budgetproposition kommer därför röstas igenom. Däremot kan det hända saker redan under 2016 förutsatt att Alliansen vill stärka sitt ekonomiska samarbete igen. Eller så väntar de borgerliga till nästa val.

Bara att de nu åter blir en opposition med reell makt kommer att ha en viktig psykologisk effekt både på dem själva och på den regering som åter får känna osäkerhet inför varje budgetomröstning.

Det antidemokratiska påfundet DÖ är skjutet i sank. Det kristdemokratiska fotfolket öppnade för detta genom sitt beslut. Det ska de ha all cred för. Övriga allianspartiers snabba reaktion att följa efter kan däremot göra opinionsvinsten för KD närmast obefintlig.

Regeringens tält- och madrasspolitik

För andra gången på en vecka kallade regeringens företrädare i dag till presskonferens. Så sent som i lördags stod Morgan Johansson tillsammans med Migrationsverkets generaldirektör i Malmö och öppnade för att börja placera asylsökande på madrasser i gymnastiksalar. I dag, efter ännu en rekordvecka med närmare 9 000 asylsökande, tas nästa steg: tält.

Vissa hade säkert hoppats på besked om att regeringen vill införa tillfälliga gränskontroller. Moderatledaren Anna Kinberg Batra föreslog detta i dag. Men när det kort före presskonferensen framkom att inte bara statsministern och migrationsministern skulle närvara utan även utbildningsministern och barn- och äldreministern, stod det klart att det inte skulle bli någon skärpt gränskontroll. Nej, regeringens huvudsakliga budskap var egentligen ett enda: allt kommer att fortsätta eskalera och därför skjuts det till mer pengar.

Pengar räddar möjligen kommunala budgetar från att fullständigt haverera kortsiktigt. Men pengar ger inga nya lärare och sjuksköterskor över en natt och bygger heller inga nya skolor och vårdcentraler. En panikartad och desperat situation i många kommuner riskerar nu att helt hamna utom kontroll.

"Det kommer fresta på, det kommer tvinga oss till tuffa prioriteringar", sa Stefan Löfven. Dessa prioriteringar kommer vanligt folk märka av framöver när alla asylsökande ska ha läkartider och tid hos tandläkaren, när deras barn ska börja skolan. Men framför allt måste frågan ställas hur alla människor som nu kommer till Sverige ska kunna integreras i det svenska samhället. Hur personer boende i tältläger och sedan i bästa fall modulhus på landsbygden ska kunna bli självförsörjande.

Ta en titt på nedanstående diagram. Sverige har det största sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda. Arbetslösheten är avsevärt högre för dem födda i länder utanför EU - vilket händelsevis är just därifrån asylsökande till Sverige kommer. Hur ska denna trend vändas när människor inte ens har riktiga lägenheter att bo i?

Regeringen säger att fokus ligger på "ordnat mottagande". Att det ska vara "ordning och reda" i asylmottagandet har statsministern upprepat så många gånger att jag tappat räkningen. Men det blir inte mer sant för att har gjort det till ett mantra. Ingenting sker just nu ordnat. Det sker improviserat. Det sker panikartat.

En annan aspekt som hamnat lite i skymundan så långt är att regeringen även vill inventera vilka privata lokaler och bostäder runt om i landet som kan användas för att inhysa asylsökande. Effekterna skulle kunna bli långtgående. MSB ska även få uppdrag att förvalta asylboenden.

Således: människor som lämnat flyktingläger i närområdet för att situationen blivit ohållbar på grund av resursbrist hos UNHCR ska alltså erbjudas att bo i tältläger i Sverige.

Regeringen ger sken av att tältläger endast är en tillfällig åtgärd. Men eftersom det saknas lägenheter och många sedan länge fastnar på asylboenden, kommer tältlägren när de väl upprättas sannolikt att bli en långsiktig boendeform. Ty vart ska människorna annars ta vägen? Regeringens mål om hur många bostäder som ska byggas fram till 2020 täcker som bekant bara halva behovet - och det var innan det kom upp till tvåtusen asylsökande om dagen till Sverige.

En annan tolkning är att tältlägren är ett sätt för regeringen att sända ut signalen till världen att Sverige har nått gränsen för vad vi klarar av. Om asylsökande hungerstrejkar och vänder om när de får se nedgångna asylboenden i svensk glesbygd kan tanken på att bo i tält mitt i vintern få dem att söka sig till andra länder. Detta skulle alltså kunna minska strömmen av asylsökande till Sverige samtidigt som regeringen lyckas leva upp till sina vackra ord om att "värna asylrätten".

Dagens presskonferens kan bara tolkas på ett sätt: regeringen har fullständigt tappat greppet om situationen. Den hoppar från tuva till tuva och ber samtidigt till högre makter om att flyktingströmmen ska avta.

Så här går det när man ger Miljöpartiet inflytande över politiken.

Läs även:
Patrik Kronqvist

Sverige går mot krisläge

Ibland måste man kalla en spade för en spade. Det var vad Årjängs kommunalråd Daniel Schützer gjorde när han kallade migrationsminister Morgan Johansson för "helt jävla dum i huvudet" och "dum så att klockorna stannar och blommorna vissnar". Det säger en del om frustrationen och desperationen att ett socialdemokratiskt kommunalråd uttrycker sig så starkt om en minister.

Bakgrunden var migrationsministerns torra uttalande att de kommuner som klagar över bristen på skolplatser och annat helt enkelt får "bygga ut servicen". Tidigare gjorde sig bostadsminister Mehmet Kaplan till samma idiot när han skyllde bostadsbristen på kommunerna och anklagade dem för att bygga för lite. Som om kommunerna kan knäppa med fingrarna och få fram både bostäder, skolor och personal för att lösa de problem som regering och riksdag har skapat.

Sveriges kommuner har naturligtvis inte bett om den här situationen. De har inte bett om att få ta emot hundratals ensamkommande ungdomar varje dag. Det är riksdagsmajoritetens migrationspolitik som är orsaken till den okontrollerbara inströmningen av människor till Sverige just nu. Svenska politiker har gjort Sverige till ett av Europas mest attraktiva och (dess geografiska läge till trots) lättillgängliga länder att komma till. Därför väljer så många Sverige. Därför har vi nu en situation som fått Malmö stad att gå in i krisläge 2.

Samtidigt som krisen sprids och växer, blir de ekonomiska effekterna på kommunerna, och i slutändan medborgarna, allt tydligare. SKL räknar med att det behövs skattehöjningar på runt två kronor. "Ett mycket svårt läge" hotar och SKL spår att regioner, landsting och kommuner har ett otillräckligt skatteunderlag för att möta de ökade kraven på framför allt vård, skola och omsorg.

Kort sagt: svenska folket får helt enkelt vänja sig vid tanken på att betala mer för sämre service framöver. Partierna på vänsterkanten i svensk politik har förstås inget som helst emot högre skatter. Men inom borgerligheten borde alltfler ta sig en funderare vartåt det barkar. Höga skatter och sämre samhällsservice kan inte vara ett borgerligt projekt.

I dag håller regeringen ett extra insatt regeringssammanträde. Gissningsvis blir krisen i asylmottagandet en viktig punkt på mötet. Delar av Sverige befinner sig i krisläge. Det är dags för regeringen att få ett krismedvetande nu. 

Läs även:
Johan Westerholm, Fnordspotting

Några ord på vägen

Sverige...

Sverige.

Inga gränskontroller. Men gärna en ordentlig oskuldskontroll.

M och gökungen

På pressträffen när Moderaterna presenterade sin skuggbudget tog partiets ekonomiskpolitiske talesperson Ulf Kristersson bladet från munnen på ett överraskande sätt. Han konstaterade att dagens rekordstora inflöde av asylsökande till Sverige "riskerar att bli gökungen som tränger ut allt annat ur välfärdsboet".

Därmed gjorde Kristersson det mest förbjudna: ställde välfärd mot invandring. Just det Sverigedemokraterna har gjort i alla år och som varit förbjudet och tabu bland andra partier. Situationen i det svenska asylmottagandet har förstås satt sina spår, även hos Moderaterna. Enligt Migrationsverket sökte 7 980 personer asyl i Sverige under den senaste veckan.

Den 22 oktober väntas Migrationsverket skriva upp sin prognos rejält, uppgifter talar om en uppskrivning från 73 000 till 150 000 asylsökande. En fördubbling, alltså. Myndigheten förbereder sig nu för att Sverige kan komma att ta emot 100 000 asylsökande bara under årets tre sista månader, vilket vore exceptionellt på alla sätt. Ingen har berättat vart dessa människor ska ta vägen.

Det mest anmärkningsvärda är emellertid inte att Ulf Kristersson sade det som blivit uppenbart för allt fler utan att partiet inte samtidigt proklamerade att det nu omprövar sin migrationspolitik. Den enda rimliga slutsatsen att dra av detta är att M prioriterar asylinvandring före välfärd. I praktiken var detta resultatet även under Fredrik Reinfeldts ledning, men nu kan denna prioritering även sägas vara uttalad av partitoppen.

Kostnaderna för migration och integration väntas enligt regeringens budget uppgå till 40 miljarder kronor för 2016. Den beräkningen var passé redan när den presenterades, och om antalet asylsökande blir det dubbla mot Migrationsverkets sommarprognos kan vi sannolikt räkna med ökade kostnader på tiotals miljarder. Den enskilt största kostnaden är den för boende, och här synes som bekant ingen som helst ljusning. Tvärtom blir paniklösningarna fler, vilket oundvikligen betyder högre kostnader.

Landets största borgerliga parti har alltså talat klarspråk. Valet står mellan å ena sidan fortsatt asylinvandring till ett land med kollapsat mottagande, urspårad bostadsmarknad (kanske på väg mot en bubbla och krasch) och en högspecialiserad arbetsmarknad som knappast är välkomnande för lågutbildade och å andra fortsatt generös välfärd.

Moderaterna har valt det förstnämnda. Då får de faktiskt också föreslå skattesänkningar. Inte på 25 miljarder utan på 250 miljarder eller mer. För ingen kan väl förväntas betala så mycket i skatt för en välfärd som inte längre finns?

Läs även:
Peter Santesson

DÖ under press

Kristdemokraterna håller riksting med början i morgon. Decemberöverenskommelsen är en av frågorna som kommer att diskuteras. Förmodligen i heta replikväxlingar. Det finns nämligen ett växande missnöje inom KD med DÖ.

Ett flertal KD-distrikt kräver att partiet lämnar DÖ. Det skulle betyda att KD som enda alliansparti står utanför överenskommelsen. I praktiken är det inte säkert att det betyder så mycket eftersom allianspartierna nu och fram till valåret kommer lägga separata budgetar. Däremot skulle KD, kalkylerar säkert vissa kritiker, kunna tjäna på att inte endast Sverigedemokraterna är det enda oppositionspartiet. Om man ska gå efter reaktionerna i sociala medier är många borgerliga beredda att proteströsta på KD om partiet lämnar DÖ.

Jag är tveksam till hur stor effekt det skulle få - både i realpolitiken fram till valet och för KD i nästa val, när det än blir. Ändå är det synnerligen hälsosamt att diskussionen förs, att fotfolket är upprörda och att det finns partister som är beredda att trotsa partilinjen så här öppet. Detta motstånd lär inte räcka - men det är sunt.

Om KD lämnar DÖ hotar nyval, menar Jan Björklund. Jag tror inte att vare sig KD eller FP önskar ett nyval. Jag tror inte någon i Alliansen önskar det. Inte just nu. Det skulle betyda att Anna Kinberg Batra blir statsministerkandidat. Hon är den ende partiledaren vid sidan om Åsa Romson som får Stefan Löfven att framstå i god dager.

Framför allt tror jag att allianspartierna är måttligt intresserade av att ta över landet i ett läge när asyltrycket håller på att spränga alla vallar, när Migrationsverket sägs skriva upp årsprognosen till 150 000 asylsökande (vilket innebär en fördubbling) och när sjukskrivningarna ökar lavinartat.

Någon som är avundsjuk på Löfvens jobb just nu? Skulle inte tro det.

Vad trodde ni skulle hända?

Flyktingkrisen i och runt Europa har dominerat svensk nyhetsbevakning i månader nu. Paniken i asylmottagandet i Sverige är ännu inte tillräckligt intressant för att medierna ska slå på stora trumman och ställa politiker till svars á la Janne Josefsson. Den dagen kanske kommer när det även har tagit slut på fängelser, kursgårdar, äldreboenden och idrottshallar.

Även om jag får tillstå att kollapsen kommit lite plötsligare än jag väntat mig, har jag under de senaste två åren egentligen aldrig tvivlat på slutresultatet. Det har aldrig rått någon större tvekan om var vi kommer hamna. Bara om när. Detta eftersom en rekordstor asylinvandring av lågutbildad arbetskraft till ett land med en socialistisk bostadspolitik, en högspecialiserad arbetsmarknad och en universell välfärdsmodell helt enkelt bara kan leda till en sak: haveri.

Nu när vi snart har nått det Migrationsverkets generaldirektör kallar "vägs ände" för vilka åtgärder som kan vidtas, slås jag av hur vissa fortfarande vägrar ta in vad som faktiskt sker. Det är ett närmast sektliknande beteende som skådas på sina håll just nu. Även inom borgerligheten.

Landets kanske mest besynnerliga tillhåll kallas Aftonbladet. Denna tidning vistas i något slags parallellt universum - eller kanske snarare i ett svart hål till vilket ljuset aldrig når. Tidningens ledarredaktion har över huvud taget inte tagit intryck av de påfrestningar som just nu plågar kommuner, socialtjänst och polis runt om i landet.

För en knapp månad sedan twittrade exempelvis ledarskribenten Anders Lindberg ut: "Varför är de borgerliga ledarsidorna så besatta av invandring? Det finns ju så många andra frågor." Ja, det finns många andra frågor. Men ganska få som är systemhotande. Och ganska få för vilka utgiftsposten ökar i den här omfattningen (den enda konkurrenten är sjukskrivningarna, men den frågan har inte samma påverkan på samhällets institutioner som asylinvandringen).

Den 4 oktober, så sent som i förrgår, skrev Ingvar Persson en ledartext (lugn, via Unvisit) i Aftonbladet med rubriken "Efter flyktingkrisen kommer utmaningen". En kunde ju förledas att tro att det var en insiktsfull och bitvis självkritisk text om de stora påfrestningar som väntar det svenska samhället nu och i många år framöver.

Men icke. Persson konstaterar att "[d]et är ett allvarligt läge, men det kommer att fungera. Vi befinner oss trots allt i Sverige." Även de mest envisa försvararna av dagens haveripolitik har alltså gett upp försöken att argumentera. Nu förlitar de sig på fromma förhoppningar. Att det ska gå eftersom Sverige är Sverige (?). Vid sidan om alla stödgalor görs antaganden om att det bara måste gå bra. Att vi ska klara det. Ingen kan emellertid svara på hur. Den frågan är kanske rent av rasistisk.

Tolle Furegård, boendeplanerare vid Migrationsverket, är orolig. Om inflödet fortsätter att vara på dagens nivåer med 7 000 asylsökande i veckan, då "tvivlar jag på vår uthållighet", säger han. Många arbetar nu sjudagarsveckor på myndigheten. Men det räcker inte.

Framför allt efterlyser Furegård en mer långsiktig plan. En som sträcker sig bortom nästa veckoslut. En sådan finns inte. Den frågan ställs över huvud taget inte till ansvariga politiker (vilket är ett tecken på svenska mediers rädsla).

Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson gick så sent som den 12 september ut och hävdade att det vi nu ser är en kris - men inte för Sverige. "Någon hård press på Sverige är det inte tal om", konkluderade Danielsson.

De runt 90 000 som beräknas söka asyl i Sverige i år är, konstaterade SVT, "inte avsevärt mer än de 81 000 asylsökande under fjolåret". Det är ju sant. Men det måste också tas med i beräkningen att Sverige hade lika många färre boendeplatser vid början av detta år än ett år tidigare (många ordnar boende på egen hand, men dessa lösningar är inte sällan väldigt kortsiktiga vilket gör att många landar i kommunens knä förr eller senare i alla fall). Det har inte blivit lättare efter att landet tagit emot 81 000 asylsökande under 2014. Att det gick bra (nåja) i fjol betyder inte att det måste gå bra även i år. Vi ser en ackumulation som hittills ignorerats.

Blott tre veckor efter Anders Danielssons anmärkningsvärda påstående höll han tillsammans med migrationsministern en presskonferens och hävdade att myndigheten börjar nå vägs ände. Totalt 10 000 evakueringsplatser har hittats runt om i landet, men envar kan räkna ut att dessa endast täcker behovet för ungefär en vecka. Spelade Danielsson teater tre veckor tidigare? Han kan som generaldirektör inte rimligen ha varit ovetande om asyltrycket. Räknade han kallt med att allt bara skulle lösa sig?

Månne instämde Anders Danielsson i Morgan Johanssons påstående att "ingen hade kunnat förutse detta". Att det skulle komma över tusen asylsökande per dag är visserligen inget som prognostiserats i detalj av någon. Men säg inte att ingen har varnat för dagens situation.

Problemet är att alla varningar viftats bort som ett sätt att "fiska i grumliga vatten", som rasism och främlingsfientlighet. Det har rått ett slags hallelujastämning i asylpolitiken som motverkat alla försök till seriös och problemfokuserad diskussion. Vi har kort sagt förlorat väldigt mycket tid som hade kunnat ägnas åt att konstruktivt hitta lösningar men som i stället ägnades åt att kleta etiketter på alla som inte fallit in i ledet för "öppenheten".

Försvararna av dagens politik har effektivt täckt sina öron för alla varningsklockor. Nu är de yrvaket förvånade över situationen. Det är pinsamt att se. Vad trodde de egentligen att politiken skulle leda till i slutändan?

Läs även:
HAX, Fredrik Johansson, Fnordspotting

Full panik

Som tidigare berättats har regeringen gett bland andra Kriminalvården och Försvarsmakten i uppdrag att leta efter lokaler som kan omställas till akut asylboende för att lyckas ge de runt 7 000 asylsökande varje vecka tak över huvudet.

Två nedlagda fängelser står redo att användas och nu har även fattats beslut om att den aktiva Bergaanstalten i Helsingborg ska bli asylboende. Anstalten används i dag som häkte.

Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg säger att hans myndighet har möjlighet att bistå med många platser på ett och samma ställe. När häktet på Bergaanstalten töms på intagna kommer det frigöras platser - 50 stycken, närmare bestämt.

Med det inflöde av asylsökande som Sverige nu har, runt 1 200 om dagen, räcker denna anstalt för att täcka behovet i en timme.

En timme.

Placeboliberalerna

Dagens stora snackis i sociala medier är förstås att Folkpartiets ledning föreslår ett namnbyte. Varken till Moralisterna, Feministerna eller Förbudsivrarna utan till Liberalerna.

Det blir förstås lite fånigt. Folkpartiet är inte mer liberalt än Centerpartiet, Moderaterna eller Socialdemokraterna. Det är ett feministiskt och moralistiskt förbudsparti som ligger närmare partierna på vänsterkanten i många frågor. Ändå har FP kallat sig liberaler och haft "liberalerna" inskrivet i partinamnet länge.

Hur vore det om Folkpartiet tog ett namn som speglade både dess ideologi och praktiska politik? Då skulle "Liberalerna" nog vara ett sistahandsalternativ.

Vid vägs ände

Migrationsminister Morgan Johansson och Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson gjorde något ovanligt och kallade till presskonferens i all hast på lördagen. Syftet enligt ministern var att ge en lägesbeskrivning (det kunde alltså inte vänta till måndag?).

Bilden är dyster. Migrationsverket har haft bekymmer med att hitta boenden ända sedan 2011, då myndigheten fick slut på lägenheter. Sedan dess har problemet lösts med att upphandla nya dyra asylboenden och förtäta de redan existerande. Följden av bostadsbristen har blivit att även människor som redan beviljats uppehållstillstånd sitter kvar i Migrationsverkets förläggningar. Samtidigt fylls dessa boenden på hela tiden, och kostnaderna skenar vid nya upphandlingar.

Nu har vi hamnat i en tredje fas där inte heller nya asylboenden och fler sängplatser per kvadratmeter räcker. Med ett inflöde av uppemot 1 500 asylsökande per dag räknar Migrationsverket med att tvingas ta så kallade evakueringsplatser i anspråk.

Migrationsverket har inventerat hur många platser som skulle kunna skakas fram på detta sätt. Det handlar om ungefär 10 000 platser i hela landet. Vi talar då om madrasser på golvet i gymnastiksalar och liknande anläggningar till vilka människor kan föras vid större katastrofer, som översvämningar, bränder och så vidare (vi får således hoppas att Sverige inte drabbas av en stor katastrof någonstans i närtid). Utöver detta kommer Kriminalvården kunna inhysa möjligen något tusental och ytterligare några tusen kan förpassas till militärförläggningar.

Men även om alla dessa platser tas i anspråk räcker de med dagens inflödestakt i en till två veckor. Sedan då? Modulbostäder, säger Danielsson. Sådana ska byggas för runt 70 000 människor. Men de kan inte sättas upp utan grundliga förberedelser, så vi ska inte räkna med att se något mirakel ske på denna sida nyåret.

Om vi leker med tanken att antalet asylsökande som kommer till Sverige ligger kvar på den senaste veckans nivåer året ut, kommer vi under årets sista kvartal ta emot mellan 92 000 och 138 000 asylsökande. Regeringen och Migrationsverket kan egentligen bara be till vädergudarna om att det blir en svinkall och besvärlig vinter i Europa som minskar flyktingströmmarna drastiskt.

Det borde framgå för de flesta att dagens asyltryck inte är hållbart. Att gränsen för vad det svenska samhället klarar av har passerats. Det handlar ju inte bara om sängplatser. De flesta kommer få stanna varför det även handlar om vård, skola, SFI-lärare, kontakter med Arbetsförmedlingen och mycket annat.

Dock sänds ingen signal från regeringen om att den lägger om migrationspolitiken. Detta är egentligen det mest häpnadsväckande i hela situationen. Regeringen drar inga slutsatser av sin egen politik, och den har över huvud taget inte planerat för dess konsekvenser. Morgan Johansson säger att ingen kunnat förutse dagens situation. Ursäkta, men vi har sett en stadig ökning av asylsökande till Sverige i fyra års tid. Vilken sten har regeringspartierna sovit under?

Alla som fått avslag ska avvisas, är budskapet. Detta för att frigöra de platser de i dag ockuperar. Men det handlar enligt migrationsministern om 6 000 människor, alltså platser som täcker behovet i tre till sex dagar (och frågan är om polisen ens har resurser att sköta utvisningarna).

"Vi har nått vägs ände", sa Migrationsverkets generaldirektör. "Vi kan klara det här som land", sa migrationsministern hoppfullt och vädjade till "alla som redan gör ett fantastiskt jobb att göra ytterligare en kraftansträngning för att vi ska klara den här uppgiften." Regeringen vill alltså att kommuner som Trelleborg, vars kommunledning skrivit ett brev till både regeringen och Migrationsverket och bönat och bett om att få slippa ta emot fler ensamkommande, ska göra mer. Det är inte lite fräckt.

Vi ser pressade ministrar hålla stapplande presskonferenser. Vi ser paniken ute i kommunerna. Nu är tiden kommen för politiskt ledarskap. Det ser vi däremot ingenting av. 

Läs även:
Anna Dahlberg, Fnordspotting, Cornucopia

Grattis, Tyskland!

För 25 år sedan hände det fantastiska: Tyskland enades. Året innan hade Berlinmuren sensationellt fallit och euforiska människor strömmat över gränsen. DDR var historia.

Efter att landet slagits sönder i Hitlers krig, delats av ockupationsmakter och östra Tyskland blivit en del av det kommunistiska östblocket i över 40 långa år, var nu landet åter igen enat.

Då såg det ljusare ut än på länge. Kommunismen hade fallit. Demokratin och marknadsekonomin segrat. I dag krisar EU, euron är ett haveri utan dess like och hanteringen av migrantströmmarna visar på hur splittrad unionen i själva verket är.

Tyskland har gjort en fantastisk resa på bara ett kvartssekel. Från gruset och stenhögarna efter de allierades bombangrepp, genom diktatur och tyranni både före och efter kriget, har Tyskland rest sig och blivit en stabil liberal demokrati i hjärtat av Europa. Det är ett på många sätt oerhört sympatiskt land, även om vurmen för EU:s överstatlighet är svår att smälta.

Grattis, Tyskland.

Välfärdsstatens strupgrepp

Vem tjänar på välfärdsstaten? Tillräckligt många för att den ska bestå, är ett givet svar. Men sanningen är förstås inte så enkel. Många vet inte hur mycket skatt de betalar in (de ser kommunalskatten som dras på lönen varje månad och tror att det är allt) och det är inte lätt att räkna på hur mycket man får tillbaka i form av välfärdsförmåner varje månad.

Vi fortsätter i ren slentrian. Många ser inga alternativ till dagens universella välfärdsmodell. Samtidigt byggs en parallell modell med privata sjukförsäkringar upp, vilket blir lite ironiskt eftersom dessa försäkringar visar att vi de facto skulle klara oss utan att staten tar ut så här höga skatter.

Många är uppenbara förlorare på välfärdsmodellens konstruktion. Ensamstående vid god hälsa och utan barn har inte mycket att hämta här. De får bara betala.

Thomas Engström på Expressen Kultur skriver på temat när han förklarar varför han vill lämna Sverige:

Sverige är ett paradis, självfallet, för dem som redan har det stabilt. Mindre roligt är det för oss andra, för oss som frilansar och tvingas betala två tredjedelar av våra intjänade pengar i skatt till ett system som aldrig någonsin kommer oss till del. Är man dessutom barnfri och frisk framstår alltihop som rena rånet.

Det är både ovanligt och uppfriskande att läsa den här sortens kritik mot den universella välfärdsmodellen som inte kommer från välmående högborgerligt håll.

Engströms kritik träffar precis rätt. Det handlar inte om snålhet eller bristande solidaritet. De allra flesta är beredda att bidra till välfärdens kärna för att slippa ha hemlösa ute på gatorna eller att fattiga ska dö i onödan. Men det måste samtidigt finnas en mening i att bidra med en stor del av sina egen lön till andra människor. Vissa av oss är de facto stora nettoförlorare i det gigantiska transfereringssystemet. Detta talas det sällan om. Alla invändningar göms av utslitna mantran om "solidaritet".

Faktum är att vi nu börjat nå en nivå när inte ens världens högsta marginalskatter räcker för att erbjuda en snabb och effektiv vård, en bra skola och en värdig äldrevård åt våra föräldrar. Om den tiden någonsin fanns är den nu definitivt förbi. Därför skaffar alltfler egna försäkringar för att täcka upp de uppenbara brister som välfärdssystemet lider av i fråga om att leverera det vi betalat för.

Kruxet är att vi därmed betalar dubbelt. Välfärdsstaten håller oss i ett strupgrepp - vi kan inte välja.

Möjligheten att utträda ur Välfärdsstaten AB efterfrågas härmed. Vi som vill och kan klara oss själva. Vi som är friska, krya, har hyggliga inkomster och kan leva våra liv utan att belasta någon annan vill ha möjligheten att hoppa av. Endast ett statligt tvång hindrar oss.

Det är dags att börja diskutera en exit-strategi. En välfärdsstat som inte levererar men ändå vill ha våra pengar finns det ingen poäng med att omhulda.

Tidigare bloggat:
Striden för välfärdsstaten

Hela Sverige famlar

Det började med att det var en vinst för samhället (vilket skulle bevisas inte minst av den numera ökända Sandvikenrapporten). Sedan sades det att det var en vinst "på sikt". Snart omdöptes detta till en "investering" för framtiden och ett stort behov i ett land med en åldrande befolkning.

När regeringen i går höll presskonferens med anledning av den rekordstora asylinvandringen varnades för "enorma ekonomiska påfrestningar". Synen på asylinvandringen har onekligen förändrats, åtminstone retoriskt. Vissa, som Miljöpartiet, kommer aldrig vilja diskutera kostnader eller praktiska problem. Men Socialdemokraterna tar nu alltmer bladet från munnen. Politiken ligger däremot fast. S och MP regerar ju tillsammans.

Det var två avmätta och till synes trötta ministrar som mötte den samlade pressen i går. Man kunde ana att de förmodligen suttit i ganska många och långa möten på sistone. Det talades åter igen om "ordning och reda" i mottagandet. Ett mantra vi hört ganska länge nu, men hittills har regeringen inte vidtagit några åtgärder av vikt i den riktningen.

Enligt inrikesminister Anders Ygeman upprätthåller polisen "en hög nivå av ordning och säkerhet". En direkt lögn eftersom vi så sent som häromdagen fick veta att polisen tvärtom blivit beordrad att inte kontrollera de migranter som anländer till centralstationerna. Det vore intressant att veta vem som gett den ordern. Är det lokala befäl? I så fall måste de rimligen ha fått ordern uppifrån.

24 000 sökte asyl i Sverige bara i september.

Antalet ensamkommande till Sverige har ökat något i år.

Det var inte det här Stefan Löfven vann valet för att hantera. Han hade förstås hoppats på att tillväxten skulle fortsätta att erbjuda god avkastning till statskassan så att hans regering kunde pumpa in miljarder i skolan, vården och infrastrukturen. Sådant som märks. Nu tvingas hans finansminister tömma statliga bolag på pengar, ta pengar från biståndet och till och med ge sig på en privat biltillverkare i jakt på "kompensation" för att biljätten fuskat med utsläppen.

Statens resurser slukas av migrationspolitiken. Det ger regeringen små möjligheter att bedriva ett reformarbete som märks hos väljarna - och den kan inte chockhöja skatten för vanligt folk heller utan att tappa medelklassen inför valet 2018. Samtidigt märks de enorma ekonomiska påfrestningarna sedan länge ute i kommunerna, där Filipstad medgett att de inte klarar av att upprätthålla samhällsservicen längre.

Jag avundas inte Löfvens situation. Men han har själv valt att sätta sig i den. Kanske hade en förändring varit möjlig - men den förändringen skulle förutsätta att han sparkade ut Miljöpartiet. Och det lär inte hända.

Så räkna med att dagens situation kommer fortsätta att förvärras. Vi har fler presskonferenser att vänta. Regeringen kommer fortsätta att famla.

Läs även:
Fnordspotting

Flathetens rike

Varje dag anländer hundratals människor med tåg till Stockholms central. Polisen finns på plats - det är en prioriterad uppgift för polisen just nu, vilket är den officiella förklaringen till att de nedprioriterar alla de 17 000 utvisningsärenden som ligger och väntar på att verkställas.

Volontärer som ingen vet vilka de är tar emot anländande människor - som sedan försvinner. Det är inte klart om de vill söka asyl, vart de ska ta vägen eller vad planen är. Men att det finns pengar inblandade är knappast en vild gissning. Det är trots allt en viss skillnad mellan att dela ut mat och filtar och att fysiskt ta med folk till okänd plats.

Poliser på plats uppger att de är tillsagda att inte ingripa. De står alltså och tittar på när flyktingsmuggling och brott mot utlänningslagen pågår mitt framför deras ögon. Det är en häpnadsväckande flathet. Myndigheterna har alltså ingen som helst aning om vilka människor som kommer till Sverige just nu.

Detta är inte unikt för hur svensk polis arbetar. Under den senaste tiden har det växande antalet EU-migrantläger runt om i landet uppmärksammats i riksmedier. Det har visat sig att en kombination av svårtolkad lagstiftning och en ovilja hos ordningsmakten att kasta ut människor som olovligen befinner sig i sommarstugor och på privat mark skapat en situation där det i praktiken är fritt fram att slå sig ned var man vill.

I lokalpressen har dessa läger varit uppe för diskussion och debatt i flera år. Men nu har frågan nått riksnivå och regeringen. Det ska bli lättare att avhysa människor i olovliga bosättningar, föreslår regeringen. En tydligare lagstiftning kan dock inte komma på plats förrän 2017, vilket betyder att äganderätten är satt på undantag fram tills dess. Ingen ställde frågan till migrations- och justitieministern hur det kan komma sig att Sverige har ett så svagt stöd för äganderätten att denna situation över huvud taget kan uppstå.

Ett tredje aktuellt exempel på svensk ordningsmakts och rättsväsendes flathet är incidenten med den asylsökande som på ett boende angrep just migrations- och justitieministern med en brandsläckare. Efter två ministermord i Sverige kunde man ju tro att alla skulle se väldigt allvarligt på det inträffade. Inte då. Mannen häktades aldrig. Varför häktades inte mannen? Jo, han var asylsökande och inget tydde på att han skulle lämna landet, uppger kammaråklagaren.

Åtalet har nu lagts ned med motiveringen att påföljden för angreppet bara skulle bli böter. Dessutom, hävdas det nu plötsligt, har han lämnat landet. Det sistnämnda visade sig stämma, för i Danmark gjorde sig nämligen samme man skyldig till ett knivöverfall på en dansk polis. Han pekas ut som IS-sympatisör.

Gissningsvis hade Danmark i allmänhet, och den knivhuggne polisen i synnerhet, uppskattat om svenska myndigheter skött sitt jobb. Morgan Johansson själv kan vara tacksam för att mannen bara hade en brandsläckare till hands när han gick till angrepp mot honom.

Jag vill leva i ett land där lagar och regler respekteras, och där den som kränker andras rättigheter straffas. Ett land där polisen finns till för och skyddar oss om som bor här och rättsväsendet ger brottsoffer upprättelse, även om det onda inte kan göras ogjort.

Framför allt vill jag leva i ett land som tar sig självt på allvar. Just nu är Sverige ett flathetens rike. Och ett land som inte tar sig självt på allvar kan inte förvänta sig att någon annan ska göra det heller.

Spänn fast er - detta kommer att bli skakigt

Det är inte lätt att veta vad man ska tro på längre. Jag brukade blogga om socialdemokratiskt skattefnatt, om moralistiska skräplagar gällande sexhandel, om värdet av personlig integritet i en värld där vårt minsta steg följs dygnet runt, året om. (Det sistnämnda försöker jag återkomma till emellanåt, även om jag känner en allt större apati i takt med att den globala massövervakningen blir permanent.)

Men jag märker att mitt fokus har skiftat. Jag kan inte sitta still i båten längre och skriva om skatter, den uttjatade sexköpslagen eller varför detaljhandelsmonopolet på alkohol borde avskaffas när hela landet genomgår vad som mycket väl kan bli en systemkollaps. Därav mina många och långa bloggposter om migrationspolitiken.

Centerpartisten Staffan Danielsson uttryckte på Centerpartiets stämma förra helgen att han var rädd för att partiets migrationspolitik skulle leda till att Sverige "gick in i väggen". Det jag antar att han varnade för är i korthet detta: Om Sverige ensidigt erbjuder människor att söka asyl på ambassader, om Sverige beviljar 77 procent av asylansökningarna och Frankrike endast 22, om lilla Sverige tar emot överlägset flest asylsökande per capita i hela EU i en tid när staten har stora budgetunderskott, sjukkostnaderna skenar, skolan är i kris, äldrevården går på knäna och bostadsbristen är akut, kommer det sluta illa. Vi kommer inte att klara detta med bibehållet välstånd. Danielssons oro viftades förstås bort.

Efter drygt fyra års allt mer ansträngd situation ser vi nu resultatet av migrationspolitiken. Det kommer sedan någon vecka tillbaka tusen asylsökande om dagen till Sverige (de kallas slentrianmässigt "flyktingar" i svenska medier, men det handlar alltså om asylsökande från en mängd olika länder). Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson hävdar att "det finns ingenting som tyder på att det skulle avstanna". Detta är alltså det nya normalläget.

Regeringen går nu in i panikläge. Den ber bland andra Försvarsmakten och Kriminalvården att dammsuga sina fastigheter efter tomma rum som kan förvandlas till flyktingboende. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap hävdar att uppställda tält i Kramfors omgående kan förvandlas till flyktingläger för tvåtusen personer. I södra Sverige undersöker Migrationsverket möjligheten att använda ett gammalt skjutfält, Rinkabyfältet, för att bygga enklare bostäder av prefabmodell för tiotusen människor.

Med tusen asylsökande om dagen skulle MSB:s och Migrationsverkets planer tillsammans täcka boendebehovet i knappt två veckor. Sedan behövs nya fält att fylla. Är detta regeringens stora plan? Att fylla svenska åkrar och skjutfält med modulhus för asylsökande? Det kommer en morgondag också. Hur tänker sig regeringen att människor boende i modulhus på gamla skjutfält mitt ute i ingenstans ska kunna få jobb och bostad och bli självförsörjande?

I Värmland konstateras att asylsökande har stort vårdbehov. Många är multisjuka och har kroniska sjukdomar, vilket tär på landstingets resurser. Filipstads kommun medger öppet att den inte klarar samhällsservicen till följd av sitt asylmottagande (som uppgår till tio procent av befolkningen). Betänk två saker med detta: dels hur svenska familjer reagerar när de till följd av överbelastning inte får den vård de betalat för via skattsedeln, dels vilken start i livet de asylsökandes barn får i Sverige när de inte finns plats för dem i skolan.

Det som sker runt om i landet just nu är en accelererande kollaps av våra institutioner. Polisen har slutat utföra sitt uppdrag, vilket gjort att runt 50 000 människor som nekats uppehållstillstånd de senaste åren och vägrat åka hem helt sonika får stanna kvar och inkassera välfärd. Migrationsverket hinner å sin sida inte med, trots nyanställningar. Senast i går meddelades att 100 personer ska anställas i Stockholm - verket söker människor med "någon sorts högskoleutbildning".

Det som sker just nu är att samhällskontraktet rivs. Staten klarar inte av att hålla sin del av avtalet. Den enskilde borde då enligt all logik kunna avstå från att leva upp till sin, alltså sluta betala skatt.

Jag har skrivit det förr, men det förtjänar att upprepas: Sverige har inlett en resa som kommer att bli väldigt gropig och skumpig. Ingen kan i dag säga var den slutar.

Var och en gör bäst i att just nu se om sitt hus. Skaffa privata sjukförsäkringar. Se till att barnen kan gå i privata skolor. Och försöka undanhålla så mycket skatt man bara kan för att ge sig själv en buffert, och slippa betala för ett samhällskontrakt som har brutits av den andra parten. 

Tidigare bloggat:
Snällismen föder rättsosäkerhet
Migrationsvärken
Dags för krissamling

Läs även:
Johan Westerholm, Hans Bergström, PJ Anders Linder, Fnordspotting

Vem bryr sig om verkligheten när man kan fly den med privatjet?

Faktaresistenta politiker

DN fortsätter sin kampanjjournalistik (det känns väldigt bra att ha avslutat prenumerationen). I dag inleds en serie om extremhögerns "faktaresistens". Heléne Lööw skriver dagens artikel i DN Kultur.

Lööw är en respekterad forskare om svensk nazism sedan många år. Däremot är utgångspunkten i hennes text, att resistens mot (eller ointresse för) fakta skulle vara något unikt för just de nationalistiska och främlingsfientliga grupperna, lite underlig.

Lööw skriver apropå ett utspel från Jimmie Åkessons påstående att människor upplever en ökad brottslighet:

Det är en typ av uttalanden som allt som oftast förekommer, inte minst i debatter på nätsajter: vad vi känner och tycker, vilket inte nödvändigtvis är liktydigt med hur någonting faktiskt ser ut – en åsikt och ett faktum är inte samma sak.

Visst är det så. Människor känner och tycker väldigt mycket. Men detta är ju ingalunda unikt för ljusskygga sajter långt ut på högerkanten. Är det något personer på Aftonbladets ledarredaktion, krönikörer i Metro, forskare inom den så kallade genusvetenskapen och artister som görs till talespersoner för dagens flyktingpolitik gör snart sagt varje dag, är det att känna och tycka.

En av dessa "folkkära" artister, Henrik Schyffert, har själv medgett att han inte har någon koll på själva ämnet migrationspolitik. Han känner mest efter vad som är "rätt". Och för detta ges han ett enormt medieutrymme. Schyffert, av alla människor, har blivit en maktfaktor. Inte för att han kan någonting i sakfrågan, utan för  att han känner och tycker saker (Schyfferts påstående att "vi har råd" visar att han inte ens behärskar grundskolematematik).

Mot denna bakgrund måste det sägas vara minst sagt anmärkningsvärt att DN nu drar igång en artikelserie om extremhögerns resistens mot fakta när det i detta postmoderna tidevarv sedan länge pågår ett slags uppror mot fakta, rationalitet, upplysning och ekonomisk vetenskap – från vänster. Vi har ett medielandskap som i hög grad bygger sin journalistik på att känna och tycka. Inte granska, undersöka eller vetenskapligt vederlägga.

Fakta är intressant – så länge den säger det du vill höra. Så fungerar alla politiker, så fungerar företagsledare, opinionsbildare, journalister och (faktiskt) även vanliga väljare. I hög grad.

När Stefan Löfven hävdar att var tredje syrier som invandrar till Sverige är högutbildad påstår han något som inte stämmer. Men det spelar ingen roll, för han säger det många vill höra. Sedan Löfvens uttalande har Tino Sanandaji flertalet gånger visat, med hjälp av offentlig statistik, att statsministerns påstående är helt uppåt väggarna (siffran är tio procent, och då går vi endast på vad asylsökande syrier själva uppger).

Har någon hört statsministern komma med en rättelse? Självfallet inte. Dels gör politiker inte så för att slippa förlora ansiktet (hur förlorat det än är i Löfvens fall), men framför allt spelar fakta ingen roll för de politiska beslut som fattas. Innerst inne gör den faktiskt inte det.

Det finns mängder av fina utredningar som, vilande på solid vetenskaplig grund, motsäger den politik som förs i dag. Regeringarna har instinktivt stoppat dem i byrålådan. Om fakta spelade roll skulle Sverige ha en annan missbruksvård, en annan narkotikapolitik överlag, en annan skolpolitik, en annan skattepolitik, en politik som inte stigmatiserade och kränkte sexsäljare och så vidare.

Fakta spelar emellertid föga roll när politiska beslut ska fattas. Politikerna återkommer i stället till floskler om "värdegrund" och att "det handlar om vilket samhälle vi vill ha". Svensk politik är i dag i hög grad faktaresistent.

Jag gissar att vi inte kommer få se någon granskning av detta i DN.