Migrationsspricka i Alliansen

Det har officiellt uppstått en spricka i Alliansen i migrations- och integrationsfrågorna. Samtidigt som Centerpartiet fortsätter att värna dagens flyktingpolitik, med "en förbjupad jobblinje", tycks flera andra allianspartier uppfatta Reinfeldts avgång som en chans att kunna andas lite lättare och tillåta sig att tänka högt. Då kommer också förslagen.

Kristdemokraterna var först ut (och fick genast SD-kortet fäst på kavajslaget av Aftonbladet). I dag var det Folkpartiets tur. På DN Debatt lägger Jan Björklund tillsammans med flera partivänner förslag på hur integrationen av nyanlända kan förbättras. De återanvänder delvis gamla idéer från Leijonborgs tid som partiledare. Språkkrav för medborgarskap är tillbaka.

Att just Folkpartiet tycks gå längst är förstås lite ironiskt eftersom partiet hade integrationsministerposten i åtta år, och Erik Ullenhag var den som gav den naiva och ansvarslösa miljöpartistiska migrationspolitiken ett förvirrat ansikte.

En självklar fråga uppstår: varför kunde inte FP driva på för försörjningskrav vid anhöriginvandring när partiet var i regeringsställning? Varför var det hårt och kallt att ställa krav då? Ett parti som endast lägger förslag i opposition, och i regeringsställning misstänkliggör alla som försöker vara konstruktiva, förtjänar inget förtroende.

FP:s utspel i dag är en veritabel u-sväng från den politik som partiet drev i regeringsställning. Då ifrågasatte FP alla förslag på skärpta krav och uppstramningar som innebar ett större personligt ansvar för den enskilde. Så sent som 2013 fastslog dåvarande integrationsminister Ullenhag att några skärpningar av flyktingpolitiken inte var aktuella. Sverige, hette det, skulle stå upp för en human flyktingpolitik. Uppgörelsen med MP skulle hålla SD ute i kylan. Sedan kom valresultatet.

Folkpartiet hoppas förmodligen, i likhet med Kristdemokraterna, att borgerliga väljare som gått till SD eller funderar på att göra det, ska glömma de senaste åtta årens haverier. Att de ska bortse från alla ställningstaganden för frihet utan ansvar, glömma hela migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet och blunda för vad den öppna hjärtans politik har lett till. Jag är inte så säker på att väljarna är fullt så dementa, även om man aldrig kan vara säker.

Flyktingmottagandet är på väg att haverera. På vissa håll har det redan gjort det. I gårdagens Rapport i SVT berättades att av 22 000 granskade asylplaceringar var hälften av dem på orter med mindre än 2 000 invånare. Vissa småorter har tvingats ta emot fler asylsökande än vad de har invånare.

Det säger sig självt att detta skapar stora bekymmer för tillhandahållandet av samhällsservice som vård och skola. Kort sagt kommer svenskar få vänta längre på vård och resurserna i skolorna att begränsas. Den som tror att detta leder till fler öppna hjärtan borde kanske ta sig en funderare.

Den sittande regeringen lär inte tillmötesgå några av de förslag som lagts av KD och FP. Och eftersom Sverige har en skola som fungerar allt sämre, en hyresmarknad som eldar på bostadsbristen och en ökande mediantid för utlandsfödda att få sitt första arbete, är det svårt att se hur situationen ska kunna förbättras inom överskådlig tid.

Vissa gläds säkert åt att både KD och FP nu i praktiken har dödförklarat migrationsöverenskommelsen med MP, och att det äntligen blir "mindre prat och mer verkstad". Vi andra, som är lite cyniskt lagda, är mer avvaktande. Vi har ju sett vad dessa partier går för när de sitter vid makten.

Ty sanningen är att det inte har varit för lite verkstad från allianspartierna. Det har tvärtom gjorts väldigt mycket. Men de har stått i fel verkstad och använt helt fel verktyg. Därför har vi de problem vi har i dag.