Vår tids ödesfråga

När Reportrar utan gränser (RUG) redovisar 2014 års pressfrihetsindex konstateras att terroristjakten påverkar pressfriheten i världen (se hela pressfrihetskartan på RUG:s hemsida). USA faller därför med tio placeringar. Situationen för journalister i USA betecknas nu bara som "tillfredsställande"

Samma tendens ser vi i Storbritannien. Där tvingade regeringsrepresentanter ned The Guardians redaktion i källaren och övervakade destruktionen av ett antal laptops. Syftet var att förstöra det material som tidningen fått tillgång till av Edward Snowden.

Destruktionen var förstås poänglös eftersom kopior av materialet fanns annorstädes. Men själva sinnebilden av män i kostym som stormar en tidningsredaktion och kräver att material destrueras är inte vad vi vill förknippa västvärldens demokratier med. Men det är precis så långt det har gått.

Inte heller Sverige kan svära sig fritt från denna utveckling. Tillsammans med just Storbritannien är Sverige USA:s mest hängivna allierade. Från Rosenbad har inte ett uns av kritik riktats mot den amerikanska massövervakningen, alla avslöjanden till trots. Tvärtom har Carl Bildt, USA:s man i den svenska regeringen, i varje tänkbart ögonblick ömsom försvarat, ömsom förringat amerikanska övergrepp. Fienden heter Ryssland och Kina, vilket ger grönt ljus för USA att bete sig hur som helst.

Terrorattackerna den elfte september 2001 utgör inte en startpunkt för regeringars önskan att spionera på både utländska ledare och sin egen befolkning. En sådan önskan har alltid funnits. Men det var i och med terrorattackerna mot amerikanska mål som underrättelsetjänsterna fick fritt spelrum och den globala massövervakningen löpte fullständigt amok. Tack vare Edward Snowden vet vi i dag hur pass långt utvecklingen har gått. Det ger oss också möjligheten att reagera.

Massövervakningen och den gränslösa tillgången till all vår personliga information är vår tids stora ödesfråga. På spel står alla människors rätt till privat kommunikation och internet som vi känner det (med den sprängkraft som det bär).

Men det gäller även själva demokratins existens. Ty det vi har sett efter den elfte september är skapandet av ett slags stat i staten, fredad från insyn, skyddad av sekretesslagstiftning, utom demokratisk kontroll. Allmänheten har helt enkelt inte vetat vilka omfattande befogenheter som staten tagit sig under dessa år. Allt har gjorts i vårt och demokratins namn och har upprätthållits genom att politiska ledare ljugit väljarna rakt upp i ansiktet.

När vi om tjugo, trettio eller femtio år tittar tillbaka på tiden när Snowdens avslöjanden nådde allmänheten, kommer vi ställa en fråga: Vad gjorde vi för att vända utvecklingen? Jag tror att det är möjligt att stoppa detta. Jag är övertygad om att vi kan vända utvecklingen. Men det kan bara ske om fler reagerar och tänker igenom vilka långtgående konsekvenser för våra liv, våra barns liv och våra barnbarns liv detta övervakningssamhälle får. Vi har en viktig läxa att göra här.

För det är så, att ett samhälle som inte tillåter oss att ha ett privatliv, som inte garanterar medborgarna rätten till personlig integritet och dessutom jagar den som avslöjar missförhållanden, är ett fängelse. Det spelar ingen roll vad politikerna väljer att kalla det.