Snart är det EU-val. Alla partier kommer prata om vad de vill göra med EU, hur Sveriges röst ska stärkas och så vidare.
Inget kommer emellertid att förändras på något avgörande sätt oavsett vilka partier som väljs in. Enda skälet att över huvud taget gå och rösta är att ge Piratpartiet chansen att fortsätta motarbeta de allra värsta dumheterna.
Den fria rörligheten står under angrepp från flera håll. Många ifrågasätter exempelvis det rimliga i EU-medborgare åker till Sverige enbart i syfte att tigga utanför våra matvarubutiker och tunnelbanestationer.
Centerpartiets kandidat till Europaparlamentet Fredrick Federley skriver i Aftonbladet att han vill se mer rörlighet i EU. Det ska bli enklare att arbetskraftsinvandra. "För vi vet i dag", skriver Federley, "att det är med öppenhet mot omvärlden och fler människor i arbete som vi bygger ett starkt Europa".
Men jag vill inte ha ett starkt Europa. Jag vill ha ett löst samarbete bestående av fria länder. Länder vars representanter väljs och avsätts i fria val. Länder som inte tvingas samman i den ena harmoniseringen efter den andra. Länder som tillåts vara olika.
Detta står på intet vis i motsättning till fri rörlighet. Men när liberala kandidater börjar prata om ett "starkt Europa" finns det skäl att bli skeptisk. Väldigt skeptisk.
7 kommentarer:
Men finns det verkligen en inbyggd motsättning mellan styrka och frihet? USA verkar tyda på motsatsen. Ett svagt, fattigt och utarmat Europa är väl betydligt ofriare än ett rikt sådant?
Peter: Det finns väl olika vägar för att uppnå styrka? EU av idag är inte rätt väg enligt många.
"Ett starkt Europa" är ju väldigt tolkningsbart.
För jag tror inte Federley vill ha ett starkt, centralstyrt Europa, utan snarare ett EU med en god ekonomi och bra förutsättningar för att möta framtiden. Något man får om det finns större intern rörlighet innanför "murarna"...
Det är mycket möjligt, kanske rent av troligt. Men EU består ju av 28 länder, så att önska ett "starkt Europa" är lite som att prata om ett "starkt Afrika" - där ryms många länder med väldigt olika förutsättningar. Det implicerar trots allt någon sorts gemensam styrning, om nu alla EU-länder som genom ett mirakel (euron?) ska gå i takt.
Amnexis: Det är möjligt, med vad finns det för alternativ? Klockan tickar, och omvärlden blir inte svagare för att vi väntar.
Hans: Återigen, det verkar fungera för USAs 50 delstater. Jag ifrågasätter om något enskilt land i Europa kan förbli ekonomiskt, teknologiskt, politiskt och militärt konkurrenskraftigt mot ett uppstigande Kina och resten av BRIC-nationerna.
Europa reducerades till ett tandlöst skämt mellan USA och Sovjet under kalla kriget. Vill vi ha det så igen?
Peter: Europa hade sin storhetstid under kolonialtiden, är det dit du längtar tillbaka? Storeuropeiska drömmar som hade fått en viss mustasch-beprydd herre att dansa förtjust?
Inse att politiker som Barosso, Rumpouy och Malmströmskan är direkt kontraproduktiva om du eftersträvar ett starkt Europa. Ingen av dessa vet hur man kommunicerar med folket, de talar till oss som att vi vore undersåtar.
Det demokratiska underskottet och föraktet för konstruktiv kritik i nuvarande EU är extremt påtagligt för alltfler människor runt om Europa. Jag sätter mina pengar på Nigel Farage's idéer för Europa istället. De känns inte som en karbonkopia av Stalins Ryssland...
Kolonialtidens Europa är något att längta tillbaka till när man betraktar utvecklingen i många av de stater i Asien och Afrika som blivit självständiga efter WW II:
Sydafrika, MENA-staterna, Irak, uganda, Nigeria, Zimbabwe, Pakistan, Vietnam, m.fl..
Samtliga dessa stater hade behövt ytterligare flera decennier av kolonialstyre för att utveckla demokrati och fungerande administration och för uppbyggnad av infrastruktur.
Skicka en kommentar