Flera bloggande feminister försöker ta tillbaka feministbegreppet från manshatarna. Det är ju ett oattraktivt begrepp det där - manshatare. Ingen vill bli utpekad som manshatare och ingen vill bli förknippad med att vara en sådan. Ändå finns de ju. Du hittar dem inom kvinnojourer, i kommentarsfält och lite varstans.
Det är bra, att särskilja manshatare från feminister. Ty alla feminister hatar ju inte män. Majoriteten hatar inte män. Jag vågar påstå att väldigt få personer som kallar sig feminister hatar män. Emellertid finns det en grupp ytterst högljudda kvinnor som verkar drivas av ett genuint hat mot män som grupp.
Feminismen fick en liten backlash efter Evin Rubars SVT-granskning av extremfeminismen. Gudrun Schymans feministiska initiativ har gjort fiasko överallt förutom i lilla Simrishamn. Men radikalfeminismen är ingalunda död, den lever och har hälsan på departement, i myndigheter och i riksdagen. I sexualfrågor är den till och med styrande.
Det kan säkert finnas massor av orsaker till att vissa kvinnor drivs av ett blint manshat. Negativa upplevelser, bitterhet över livet, alltför många radikala genusutbildningar som endast befäster (och förstärker) en negativ bild av män som grupp, i samhället, på jobbet, i skolklassen.
Det är välkommet att även feminister reagerar mot dessa. Ur min synvinkel stavas feminismens problem dock även besatthet vid strukturella förklaringsmodeller och en bristande tilltro till individens egen förmåga att fatta egna beslut i sitt liv. Men att det reageras mot de värsta avarterna, de största galenpannorna, är positivt.
1 kommentar:
Styrs dom extrema feministernas motpoler (dom som inte är snygga och onanerar på You tube ) också av bitterhet och besvikelser i livet eller är ondskan enkelriktad till sin natur?
Skicka en kommentar