Kränkta kommunister

Stefan Jonsson tycker att kommunismen svartmålas av liberaler och konservativa och att detta är ett tecken på "historisk analfabetism". Försöken att vitlista historiens värsta massmördarideologi tar aldrig slut.

Ett exempel som ofta lyfts fram när kommunismens godhet ska påvisas, är kampen mot nazismen. Det hävdas att det inte bara var judar, zigenare och handikappade som drabbades av Hitlers utrotningspolitik utan i hög grad även kommunister. Därtill var det inte USA och Storbritannien som besegrade Nazityskland utan i första hand Sovjetunionen. Stefan Jonsson upprepar dessa argument i ett försök att särskilja kommunismens ondska från nazismens. Allt detta är förvisso sant. Men nog är det en aning paradoxalt att folk inom extremvänstern samtidigt hävdar att det som hände i Sovjetunionen inte alls hade något med kommunismen att göra? Om nu det kommunistiska Sovjetunionens seger över Nazityskland är ett bevis för att kommunismen inte alls står fascismen nära i människosyn och utövat förtryck, utan tvärtom representerar något slags god utopi om människan och tillvaron, är det svårt att få ihop resonemanget.

Att det sattes likhetstecken mellan judar och kommunister i Hitlers paranoida föreställningsvärld säger oss ingenting om kommunismen som ideologi eller politiskt experiment. Att söka utmåla kommunister som ett slags historiens offer - offer för nazismen då, offer för en elak historieskrivning i dag - är bara fånigt. Kommunisterna har själva skrivit in sig i historien som antidemokrater som är redo att hoppa i säng med djävulen själv så länge de får möjlighet att med plakatretorik bekämpa USA och världskapitalismen.

I 1920- och 30-talens Tyskland slogs kommunister och SA-män i gatuslagsmål. Ingen av grupperna strävade emellertid efter ett demokratiskt Tyskland. Båda visste att det var en kamp på liv och död. Det tyska kommunistpartiet var emellertid inte särskilt missbelåtet när NSDAP kom till makten och Hitler blev rikskansler eftersom företrädarna var övertygade om att den gamle korpralen snart skulle visa sig fullständigt inkompetent och därmed möjliggöra ett snart kommunistiskt maktövertagande. I slutändan underskattade därmed även kommunisterna Hitler och nazisterna.

Vi behöver inte prata om Sovjetunionen, Kuba eller Nordkorea för att inse att Lars Ohly är en person som bör hållas utanför en svensk regering. I likhet med många på vänsterkanten saknar han demokratisk kompass. Efter några år på partiledarposten har han insett vad som är politiskt gångbart att säga offentligt och därmed slipat sin framtoning. Men Ohly har varit noga med att hans grundvärderingar inte har förändrats. Han är således fortfarande kommunist. En kommunist som beklagade Berlinmurens fall, som trivialiserat förtrycket på Kuba och vars politiska gärning vägleds av ett hat mot USA och Israel och ett förakt för själva den västvärld i vilken vi lever.

Vänsterpartiet är ett ytterlighetsparti som övriga demokratiska krafter borde avstå från att samarbeta med. Mona Sahlins beslut att ingå en koalition med det gamla kommunistpartiet, som har kommunister högt upp på sina riksdagslistor även i detta val, kan leda till att vi får antidemokrater i Sveriges regering. Det är ofattbart hur den svenska socialdemokratin kan sjunka så lågt. Hoppet står till att väljarna bestraffar dem den 19 september.