Det ständigt skyldiga könet

Borde vi upprätta ett dna-register över alla svenska män?

Ställningen just nu (14 915 röstande):

Ja (50.7 %)
Nej (49.3 %)

Respekten för människors integritet. Förmågan att skilja på grupp och individ. Allt tycks vara på upphällningen i Sverige.

När polisen får in en anmälan om en våldtäkt på en Finlandsfärja beslutar de att filma samtliga manliga passagerare när fartyget lägger till i Stockholm. Detta är ett fullständigt barockt beteende från den svenska polisen. Men visst är det effektivt. Gissa om någon skulle vilja riskera att bli misstänkt genom att vägra att bli filmad. Och vad händer med filmen efteråt?

Andra tycker att det är på sin plats att låta alla män lämna DNA-prov bara för att så få anmälda våldtäkter går till fällande dom. Bakgrunden är att Sverige ligger illa till när det gäller antalet anmälda våldtäkter i förhållande till befolkningen. Endast Lesotho är sämre. Bara detta torde säga något om lagstiftningens påverkan. Varför skulle just Sverige vara så drabbat av våldtäkter? Orsaken är alltså rimligen den förändrade sexualbrottslagstiftningen. Det som tidigare sågs som sexuella ofredanden kan nu klassas som våldtäkt (vilket förringar begreppet). Till och med omvänd bevisföring har diskuterats av svenska radikalfeminister.

Förslaget om DNA-register är inte nytt. Det har diskuterats tidigare, av bland andra Madeleine Leijonhufvud (just i våldtäktsfall). Det finns många invändningar. Utöver den uppenbara kränkningen att tvingas lämna DNA-prov trots att man inte är misstänkt för något brott, vore det fruktansvärt opraktiskt. Leif GW Persson har uppskattat att det skulle ta runt 50 år att omvandla Huddingeregistrets lager till DNA-prover och kanske kosta tusen kronor per individ. Detta förutsatt att en myndighet inrättas som endast sysslar med den verksamheten. 99 procent av alla prover skulle aldrig bli intressanta i brottssammanhang. Det skulle således vara 1) integritetskränkande, 2) fruktansvärt kostsamt och 3) tämligen fruktlöst. Eller för att citera Leif GW: "När folk tänker på det där viset och dessutom har en professorstitel att kröna sina tomma skallar med, blir jag jävligt tagen."

I dag har det kommit att bli accepterat att betrakta alla män som möjliga misstänkta så fort ett särskilt brott har begåtts. Denna sorts gruppmentalitet eldas på av vänsterfeministerna och ekosocialisterna, som pekar på all skada män som grupp orsakar i världen. Det pratas om "mäns våld mot kvinnor", som om det vore en allmängiltig verksamhet, en vardaglig syssla i livet som man. Gruppen män består emellertid av individer. De flesta män våldtar inte. De flesta män begår inte alls brott. De flesta män krigar inte. Vi är vanliga män som lever vanliga liv. Ensamma, med flick- eller pojkvänner. Vi jobbar, betalar skatt, tvättar bilen, går på bio, förväntas bjuda flickor på drinkar på krogen eller festen och lever kortare liv än kvinnor.

Jag är less på den här attityden. Jag är less på alla svepande anklagelser mot halva svenska befolkningen. Jag trodde att vi hade kommit längre än så. Mest av allt är jag less på radikalfeminismens pestsmittade segertåg genom Sverige. Jag kvävs.