Ankdammen

Att resa är nyttigt. Det får oss att inse hur litet Sverige är i den stora världen och vilken bubbla vi lever i. Jag har just avverkat min femte resa i Kina. Det är mycket jag inte gillar med det landet, men det går inte att ta miste på att det växer så det knakar. Överallt syns utveckling. Medan vi i Sverige diskuterar skatteavdrag för städning bygger Kina nya universitet, nya bostäder, ny tunnelbana och nya vägar. Medan Sverige avvecklar kärnkraften satsar Kina på att trygga energiförsörjningen med vattenkraft och nya kärnkraftverk (i sällskap med USA, Ryssland, Finland med flera).

Att följa nyhetsrapporteringen på kinesisk TV och sedan läsa DN Debatt ger en bisarr känsla. Sverige verkar så långt borta, så instängt, så förseglat. Det är som om resten av världen inte berör oss. Under valår blir detta extra tydligt eftersom svenska folket är fullständigt ointresserat av utrikespolitiska frågor och främst bryr sig om nivån på det senast påhittade bidraget. Globalisering har blivit ett fult ord, det hotar nämligen förutsättningarna för svenska folket att leva vidare i sin egen lilla välfärdsbubbla, oberörd av den hotfulla omvärlden.

Det förmedlas ingen klara sig själv-mentalitet från svenska politiker. Från dem får vi i stället veta att du inte behöver anstränga dig, i Sverige klarar dig ändå. Ja, du ska inte anstränga dig för mycket ty överskottet tar staten hand om. Att jobba och leva i Kina är hårt för många. Kineser jobbar mycket, men de gör det för att överleva och få något över efter att räkningarna har betalats. De är således förskonade från den bomullstillvaro som påtvingas svenska folket. De är vana att klara sig själva. Det finns ett egenvärde i det. I Sverige kallas det ”solidaritet” när den som anstränger sig lite extra tvingas ge överskottet till den som inte gör det. Det borde kallas galenskap.

Gammalt möter nytt i Foshan, Guangdong-provinsen.