My name is Paul

Jag har en tid haft tanken att man borde låta små barn läsa politikers tal bara för att höra hur fåniga orden låter när de uttrycks utan känsla. Den brittiska komediserien Big Train var inne på ett liknande spår...

Volvo och Saab får bita i det sura äpplet som alla andra

Det skriks från alla håll om att staten bör ta över Volvo och Saab för att rädda de haltande biltillverkarna. Fredrik Reinfeldt har, även öga mot öga med Volvoarbetare, vägrat att blanda sig i företagens angelägenheter. Staten ska inte ta över privata bilföretag.

Det är ett mycket bra ställningstagande som statsministern har gjort. Vi får hoppas att han håller fast vid det, bara... Det blåser nämligen en bris från både allmänhet (70 procent för ett statligt övertagande) och oppositionen. Oppositionsledaren (?) Mona Sahlin kräver tillfälligt statligt ägande för att få Volvo och Saab över vattenytan igen. Hon missar förstås helt hur marknadsekonomin fungerar.

Alla biltillverkare drabbas av krisen i någon mån. Att det går extremt illa för just Volvo och Saab beror helt enkelt på att de inte har hängt med. De har inte gjort en bra bedömning av vad marknaden efterfrågar. Ska staten belöna privata företags missbedömningar genom att gå in och rädda dem efter dåliga beslut? Självfallet inte. Det är, precis som Reinfeldt har påpekat, företagens eget ansvar att vara attraktiva för sina kunder, att erbjuda det kunderna efterfrågar. Klarar man inte det, är det tyvärr god natt. Så fungerar det på en marknad, oavsett vilken bransch du arbetar inom. Och går företag omkull, blir människor oundvikligen arbetslösa, även bilarbetare. Inget gör en Volvoarbetare mer värd än en IT-konsult.

Att det går åt fanders behöver inte nödvändigtvis betyda att du har en dålig produkt, du kan rent teoretiskt ha den bästa produkten till det bästa priset (vilket dock knappast gäller Volvo och Saab), men lyckats du inte förmedla detta till kunden kan du hälsa hem i alla fall. Sådan är verkligheten för alla andra, sådan ska verkligheten vara även för våra "svenska" biltillverkare.

Raserad rättssäkerhet Bushs eftermäle

George W Bush vill bli hågkommen som en befriare, en man som befriade 50 miljoner irakier från Saddam Husseins förtryck (och samtidigt startade en konflikt som dödade kanske 100 000 irakier och drev några miljoner på flykt...). Klart att han vill. Men även om det i dag är svårt att veta hur historien kommer att döma Bush Jr (bilden av en amerikansk president kan som bekant omvärderas med åren) är det osannolikt att han kommer att ses som någon fredens eller befrielsens man. Hans presidentskap präglades av hard power. Militära insatser, hårdare tag mot misstänkta fiender till USA, ökad kontroll av vanliga medborgare och frånvaro av konsekvensanalyser i utrikespolitiken. Det är verkligen inget "dukat bord" som överlämnas till den mer diplomatiske Barack Obama i januari.

Jag tycker att George W Bush är genuint obehaglig. Dels på grund av religiositeten, som alltid är en problematisk faktor hos folk med makt och i synnerhet om besluten påverkar resten av världen, men inte minst på grund av hans Vilda västern-syn på rättssäkerhet. I nedanstående intervju, som gjordes i februari, får Bush frågor om Guantánamo men vänder på hela problematiken och menar att han försvarar misstänkta terroristers rättigheter genom att spärra in dem i stället för att döda dem direkt. För det borde vi alla vara tacksamma, är budskapet.

Bush har stora problem att verka sanningsenlig och trovärdig i diskussioner och intervjuer eftersom han har en förmåga att leverera sitt frireligiösa leende på helt fel ställen (se intervjun nedan, särskilt vid 7:12). Om Bush vore bilförsäljare skulle jag välja en annan affär. Det är bara synd att USA och världen fick dras med en så opålitlig försäljare i åtta långa år...

Fint som snus

Handelsminister Ewa Björling vill häva exportförbudet för snus inom EU. "Släpp snuset fritt" blir förstås rubriken i media.

Jojo, det är till att vara radikal... Argumentet är förstås inte att människor måste få snusa om de vill, här diskuteras frågan om diskriminering i stället. Det drabbar svenska jobb om det svenska snuset inte får säljas utomlands. Vilket förstås är sant. Men varför inte tänka lite längre? Se till att arbeta för att straffbeskattningen tas bort, exempelvis.

Även om jag vägrar tänka i folkhälsofascistiska termer är det uppenbart att snuset är mindre skadligt för den enskilde och dessutom mindre störande för alla medmänniskor som slipper få tobaksrök i ansiktet.

Vad hade FRA väntat sig?

Det här är faktiskt rätt kul.

FRA besöker Dreamhack för att rekrytera unga duktiga personer till sin verksamhet. Och blir utbuade! :-)

FRA-motståndet har sträckt sig över alla parti-, köns- och åldersgränser men särskilt kompakt har motståndet varit bland unga. Man kan därför undra lite hur FRA resonerade när de försökte ragga personal på just Dreamhack...

Mr Fawlty i riksdagen

Hax har helt rätt när han beskriver hur politiker talat bekymrat om medborgarnas ointresse för politiska frågor men nu blir irriterade när medborgare (för bloggare är väl också medborgare?) faktiskt lägger tid och kraft på att engagera sig i dagsaktuella politiska spörsmål. Det visar förstås på, ett sedvanligt, hyckleri från politikernas sida - något vi har vant oss vid.

Politikerna tycks ha en inställning som påminner lite om en Basil Fawlty i riksdagen. Allt skulle fungera jättebra om det inte vore för alla dessa jäkla väljare som kom och störde hela tiden...

Sverige - för dig som passar in

Ett antal personer tillfrågas i Svenska Dagbladet om det nya förslaget att utvidga sexköpslagen till att även gälla svenskar när de vistas i andra länder. Är det personer med olika åsikter och infallsvinklar som får uttala sig? Självklart inte.

En av dem Kajsa Wahlberg, prostitutions- och traffickingexpert vid Rikskriminalpolisen. Oväntat att en polis skulle applådera en skärpt och utvidgad lag.

En annan är mansforskaren Lars Jalmert. Mansforskare... gör det personens åsikter om sexköpslagen särskilt intressanta? Var är alla med kritiska synpunkter? Var är Petra Östergren, exempelvis? SvD tillfrågar två personer, en polis och en mansforskare, lyssnar in deras dravel och sätter sedan rubriken "Tummen upp för sexköpslagen", som om det fattats något beslut i frågan nyligen, som om etablissemanget kommit fram till ett beslut efter en tid av debatt och meningsutbyte.

Så är det naturligtvis inte i frågan om sexköp och har egentligen aldrig varit. Frågan får inte debatteras öppet. Den nuvarande lagen ska "utvärderas", men färdriktningen pekades ut redan innan utredningen startade: utredaren Anna Skarhed får föreslå ändringar i lagstiftningen men bara om om det rör "ett eventuellt behov av en skärpning av straffskalan och en gradindelning av brottet". Därtill ska jämställdhetsperspektivet vara vägledande. Såklart.

Kajsa Wahlberg på RKP inser att "det kommer att bli väldigt svårt att få fällande domar" om det föreslagna tillägget till lagen blir verklighet. Men lagen är bra ändå! Det är lite otäckt hur inte bara politiker utan även polisen kan resonera på detta sätt. Strunt samma om lagen fungerar eller inte, glöm allt om att människorna som lagen faktiskt gäller rimligen ska kunna straffas om de bryter mot den. Nej, nu är det principen som är viktig. Ni vet de där "signalerna" som politiker så ofta pratar om att sända rakt ut i ingenting. Det vanligaste argumentet brukar vara att lagen ska visa "att det inte är OK" att köpa sexuella tjänster. OK enligt vem? Är det inte säljare och köpare som ska avgöra vad som är OK i en affärsuppgörelse?

Vad det egentligen handlar om är att låta intorkade surpuppors sexualmoral vara inte bara vägledande utan lagstadgad för alla. Jag har återkommit till det många gånger på bloggen; den svenska synden är en myt. Det pratas så mycket om homo-, bi- och transpersoners rättigheter i landet. Det är jätteviktiga frågor (även om debatten tenderar att handla om särskilda, inte lika rättigheter), men resten av det sexuella spektrat glöms bort. Mot slutet av dagen är det i alla fall den heterosexuella tvåsamhetsnormen som är det normala och accepterade. Avviker du är du annorlunda, äcklig, pervers, konstig.

Det är beklämmande att en borgerlig regering fortsätter samma envetna kamp mot fri sexualitet, mot sexarbetarnas mänskliga rättigheter och för samma moralism som vänsterblocket drivit under socialdemokratisk ledning i åratal.

Jag är nästan böjd att hålla med Blogge när han skriver att han tänker börja köpa sex i ren och skär protest. Att vänsterblocket är motståndare till mänskliga rättigheter för vissa medborgare på grund av deras yrkesval har vi vetat länge. Nu har vi upprepade gånger fått bevis för att det inte finns någon som helst kursändring att vänta med Reinfeldts regering.

Oscar Swartz tolkade Hax reaktion på lagförslaget som en "Sverigechock". Det är en förståelig reaktion. Själv får jag Sverigechockar hela tiden trots att jag bor här. Men mest känner jag uppgivenhet. Sexköpslagen kan tyckas vara en liten politisk fråga som ingen bryr sig om, men dess principiella värde är monumentalt. Det handlar alltså om en grupp människor som inte har samma rättigheter som du och jag har när vi arbetar, som utsätts för spott och spe, som föraktas och stigmatiseras. Skulle du acceptera en sådan tillvaro bara för att du valt "fel" jobb?

Det "demokratiska" Sverige bedriver en häxjakt på en utvald grupp människor vars "brott" är att de inte passar in i den rena svenska staten, den smala mall som vi förväntas forma oss själva efter. Ju mer jag tänker på det, desto mer illamående blir jag. Och desto mer benägen att söka mig bort från denna blågula jämmerdal.

Njutbart

Jag är för trött och slutkörd för att skriva något vettigt på bloggen i dag. I vanlig ordning blir det i stället något kinesiskt att njuta av. Både för ögon och öron.

Har ni blivit fullkomligt felgängade i roten?

Det räcker inte att det är förbjudet att köpa sexuella tjänster i Sverige och att Norge kommer att införa en sexköpslag vid årsskiftet. Nej, nu vill vänsterpartisten Lena Osson även att lagen kompletteras med ett förbud för svenskar att köpa sex i andra länder. Så ser nämligen den norska lagen ut.

Lugn och fin nu.... MEN VAD I HELVETE ÄR DET FÖR FEL PÅ ER?! Hur kan man vara så förbålt korkad att man på fullt allvar vill ha en lag i Sverige som förbjuder vad svenskar för göra i andra länder? Hur ska det fungera? Hur ska en sådan lag efterlevas? Och framför allt: betyder det att andra länder har rätt att göra likadant? Eller är det bara våra fina "svenska" värderingar som ska exporteras till alla mindre vetande i resten av världen?

Svenska politiker brukar ju, mellan tuggorna och klunkarna av gravlax och Amarone, hävda att i Sverige råder minsann svenska lagar och regler. Så det så. "Kom inte här som balt och tro att det ska vara lett att bygga hus. Åk hem med dig."

Jag kommer aldrig att kunna förstå denna iver att lägga sig i andra människors sexliv, att reglera och förbjuda och att låtsas som om det är för någons "eget bästa". Så fan heller. Ni inkräktar på allas vår rätt att bestämma över våra egna kroppar. Ni har ingen moralisk rätt till det och ni ska fanimej inte ha någon laglig rätt till det heller. Folk som vill bestämma sådant över andras huvud är bara värda förakt. Det är obegripligt hur en annars någorlunda liberal person som Birgitta Ohlsson kan hamna så fullkomligt galet i frågor som rör fundamentala frågor som frihet och sex.

Till Lena Olsson, Thomas Bodström, Birgitta Ohlsson och alla andra som försvarar en korkad och förtryckande lag som den svenska sexköpslagen och nu vill att den ska följa med som handbagage när svenskar reser i resten av världen har jag bara en sak att säga:

Sumprunkare och flottgurkor! Försvinn ur min åsyn!


Fler inlägg i ämnet:
Inskränkthet och intolerans i sexköpsdebatten
Vem är offret?
Okunskap och påhittade sanningar
Sexköpslagen under luppen
Sverige+fri sexualitet = nonsens
Jävla moralister!

Andra bloggar: Hanna Wagenius, Subjektiv, Säfflemannen

Den svenske tönten

Per Landin reflekterar lite över mansrollen i svensk TV i DN Kulturs Idé & Kritik (nu online). Jag blir själv lite konfunderad när jag tänker tillbaka på de manliga rikstöntarna och toffelhjältarna genom åren. Stig-Helmer och Papphammar är kanske de mest kända, men det finns en rad serier genom åren där fumliga män haft huvudroller.

Nu har vi dagens karaktärsbaserade TV-reklam där männen på ICA fånar sig för att charma någon ny kvinnlig anställd på ICA-affären. Därtill har vi Teliapappan som är så fumlig, menlös och osäker i varje enskild situation att det alltid blir fel på något sätt. Han dyker efter sonens dator men räddar modemet för det mobila bredbandet. Han lyckas släppa parabolantennen på grannens bil men skyller på dotterns pojkvän. Han har inte ens humor.

Per Landin berättar att han fick upp ögonen främst tack vare sina utländska besökare som reagerade kraftfullt mot den reklam som visades i svensk TV och som, ansåg de, hånade den svenske mannen. I deras hemländer hade de minsann slagit näven i bordet.

Men inte i Sverige. Här ska en man tåla "lite skämt". Inte bli ledsen eller kränkt. Det är kvinnornas jobb att bli det. Det är kvinnorna det är synd om, säger rådande konsensus (och vi vet ju alla hur viktigt det är med konsensus).

Jag brukar inte reflektera särskilt mycket över sådana här saker, eller helt enkelt inte bry mig, men för människor som kommer från andra länder och upplever Sverige med nya, fräscha ögon blir det tydligen väldigt uppenbart. Doris Lessing är en av många som har påpekat hur män behandlas illa i Sverige och att vi bara köper det utan att protestera.

Jag kommer ofta att tänka på hur män och kvinnor skildras nakna på film och TV, där blir det nämligen extra tydligt. En naken kvinna ser vi i romatiska kärleksscener. Det är ofta något fint på gång, något extra. Blottad byst betyder förestående kärlek, alternativt kvinnans lek med den otyglade mannens lust. En naken man är raka motsatsen. Det är fånigt och tramsigt. Något att skratta åt. "Titta, snoppen!" som Lena Endre säger i ett skrattanfall efter att låst ut Peter Dalle helnäck i den för övrigt geniala filmen Ogifta par.

NSF lägger ned

Sveriges enda uttalade nationalsocialistiska parti, Nationalsocialistisk front (NSF), går i graven. Partiet läggs ned och går i stället in i nybildade Folkfronten.

Det nya partiets tiopunktsprogram är en blandning av gammalt och nytt. Sverige för svenskarna, nationell självhushållning och hårdare syn på djurhållning men samtidigt "fri forskning", "yttrande- och religionsfrihet" och förbud mot "inskränkning av den personliga integriteten". Och lite kamp för miljön ovanpå det. Med fri forskning och yttrandefrihet avses rimligen rätten att få ifrågasätta Förintelsen och "Judens makt".

Historiskt när sådana förändringar har skett har det uppstått nya splittringar eftersom vissa radikala grupper alltid ogillar att verksamheten "avradikaliseras". Alternativt flyr vissa till Svenska Motståndsrörelsen, SMR. Renläriga nationalsocialister är oroliga för att Folkfronten ska gå samma väg som sverigedemokraterna för att vinna fler röster - vilket nog inte är så troligt. Men partiet förefaller ha för avsikt att tona ned eller helt ta bort kopplingarna till Hitler och NSDAP, vilket visar på en ny inriktning. Det muttras redan bland somliga hos SMR: "Hoppas att Folkfronten fortfarande vilar på en nationalsocialistisk grund och inte är besmittat av de Strasser-identitära virusen." :-)

Jag misstänker att Hitler skulle fnysa åt Folkfronten. Svika sin historia och sina ideal så där...

Snäll farbror med hund? Kanske inte ändå.

Frihetsfrontens talarkväll: november

Det har åter blivit dags för talarkväll med Frihetsfronten. Denna gång är talaren Svenska Dagbladets ledarskribent Sanna Rayman.

Frihetsfrontens talarkväll torsdag den 27 november 2008:

OBSERVERA: Vi håller till i en ny lokal! (se nedan)

Talare: Sanna Rayman, ledarskrient på SvD

Ämne: Normer - bryt mot dem själv!

Om man vill ändra på vissa normer får man bryta mot dem själv, inte förvänta sig att någon annan gör det (nedanstående text är ett urklipp hur Raymans ledare i ämnet):

"Byråkratiska storheter – staten, landstinget eller någon för ändamålet tillskapad kontrollinstans – förväntas rensa bort all mellanmänsklig friktion. Det gäller maktordningar och inte minst normer, som numera har fått en nästan uteslutande negativ klang (trots att de ibland bara är smörjmedlet)."

"Något har blivit snett när det kommer till normbrytandet. Det mellanmänskliga har blivit en 'kompetens', som kan 'certifieras av myndigheter. I själva verket låter det högst otroligt att några större skiften ska komma därifrån. De verkliga normbrotten kommer aldrig att ske annat än genom och mellan människor."

Kom, lyssna, fråga och diskutera!

Plats: PAN (vi håller till i källarvåningen), Stora Nygatan 42, Gamla Stan, Stockholm.

Tid: Torsdag den 27 november kl 19.00.

På Pan kan man kan också ta en bit mat före eller efter mötet.

Pans bar har öppet till framåt nattkröken. Eftersits för intresserade.

Alla är välkomna!

Att leva enligt Per Schlingmanns ideal

"Invandrarkontrakt". Det låter som något sverigedemokraterna skulle föreslå men förslaget är alltså moderaternas. Eller i alla fall partisekreteraren Per Schlingmanns. Djupa andetag nu. Min feber gick just upp.

Förslaget är alltså att människor som invandrat till Sverige ska skriva under ett kontrakt där de förbinder sig att följa "svenska lagar och regler". Det låter självklart. Givetvis måste alla som kommer till Sverige följa svenska lagar. Nu menar Schlingmann egentligen något annat. Nedanstående citat belyser vad det egentligen handlar om:

"Exempelvis kan ju människor komma från kulturer där familjen är väldigt stark och där mannen har en starkare ställning än kvinnan. Då är det viktigt att tydliggöra att för oss är det viktigt att kvinnor också får utvecklas, utbildas och komma in på arbetsmarknaden."
...

"Det ena är när individ står mot familj. Där är jämställdhetsdimensionen central. Vi vet många kulturer fortfarande betraktar mannen som den naturliga familjesförsörjaren medan kvinnan anses ska ha andra uppgifter. Vi vill tydligt markera att Sverige är ett samhälle där det är viktigt med hög kvinnlig förvärsvsfrekvens."

Det handlar alltså inte bara om att följa lagstiftningen i landet, vilket är så självklart att det inte ska behöva sägas, utan att leva som moderaterna tycker att man ska leva i privatlivet. Eller som Schlingmann tycker att vi ska leva. Var går gränser för vad som kan ses "svenskt" nog? I dessa jämställdhetshysteriska tider kan gränsen komma att flyttas hur långt som helst. Är det politikerna som ska bestämma vad som är "svenska ideal"? Vad är svenska ideal?

Det är ren rappakalja som Schlingmann håller på med nu. Alla som vill komma till Sverige och kan försörja sig själva ska vara välkomna. Vilka värderingar de har och hur de väljer att leva sina liv har varken du, jag eller Schlingmann med att göra. Alla varianter av levnadssätt måste vara accepterade så länge de sker på frivillig basis och inte utgör en kriminell handling mot någon.

Det går att se vad moderaternas eget "geni", Per Schlingmann, vill göra. Han vill locka främlingsfientliga väljare från (sd), om det råder ingen tvekan. Vissa kanske går på det och väljer (m) i stället för (sd) i nästa val. Men om nu moderaterna ska anamma sverigedemokratisk politik för att hålla (sd) utanför riksdagen, vad är egentligen vunnet? Moderaterna är ett synnerligen förvirrat parti just nu. Att partisekreteraren kommer med ett så här galet förslag inför partiets "framtidskonvent" är ytterligare ett bevis för att människor med liberala värderingar bör hålla sig på behörigt avstånd. Hos (m) finns inget att hämta.

Andra bloggar med delade åsikter: Blogge, Svensson, Dick Erixon

Så... annorlunda

"Åtta ryska judar dömdes på söndagen till fängelse i upp till sju år efter en rad nynazistiska attacker på judar och gästarbetare i Israel."

Judar som begår nynazistiska dåd mot andra judar. Jag har alltid funderat över paradoxen med ryska nazister, givet vad som hände under andra världskriget. Men detta är faktiskt snäppet märkligare ändå.

Skönsjungande schymaner

Gudrun Schyman ställer upp för feministiskt initiativ i valet till Europaparlamentet nästa år. I en intervju i Fokus säger hon sig nu ha en "pragmatisk inställning" till EU-samarbetet.

Fullt lika pragmatisk är hon inte när det kommer till feminism. Schymans förklaring till fi:s dåliga valresultat 2006 är "en fientlighet mot feminism" och att partiet "utsattes för alla härskartekniker man kan tänka sig". Så pass. Det kan förstås inte ha något alls att göra med att partiet, frånsett Schyman själv, företräddes av politiskt oerfarna feministiska knäppskallar? Onej. Världen var nog bara inte redo för det schymanska undret.

Manipuleringar för att stödja CO2-hypotesen

"Vetenskap handlar inte om majoritetsbeslut."

Läs Lars Berns svar till Johan Rockström et al på SvD Brännpunkt. Det är uppenbart, vilket bland andra Ingemar Nordin har visat, att det har förekommit och fortfarande förekommer manipuleringar för att lyfta fram koldioxiden som det stora problemet. Risken är förstås uppenbar att politiken fokuserar på helt fel miljöaspekt. CO2-hypotesen är och förblir en hypotes, ingen sanning. Och att många forskare agerar fega nickedockor gör förstås inte hypotesen mer sann.

En supermakts fall

Alla imperier faller. Förr eller senare. Denna historiska sanning har fått många på vänsterkanten att hålla alla tummar de har för att USA inom kort inte ska vara världens enda supermakt längre utan få konkurrens eller allra helst bli omsprunget av länder som Kina och Indien och kanske även Ryssland. Andra ser med fasa på ett sådant scenario. Själv ligger jag väl någonstans i mitten och fnyser åt både USA-hatare och USA-kramare.

När jag pratade över några öl med en ung amerikan i Beijing förra året kom samtalet in på just USA:s ställning i världen. Jag undrade varför han bodde i Kina och han förklarade vad som gjorde landet så spännande men sade också något som jag minns ordagrant. Han menade att vi lever i intressanta tider och sade, halvt på skämt och halvt på allvar: "I'm here to witness the birth of the new world super power and see the fall of our own."

Kina är verkligen på frammarsch och allt är tack vare att landet efter Maos död började beträda den rätta vägen. Landets ekonomiska utveckling är historisk. Det som oroar är att de politiska och individuella rättigheterna fortsätter att släpa efter, även om det görs framsteg även där i form av ökad privat äganderätt. Det lär emellertid dröja ytterligare några decennier innan vi får se verklig demokrati i Kina. Mitt intryck är att kinesen i gemen inte bryr sig särskilt mycket om politik utan främst är inresserad av en ökad ekonomisk standard. Om det är en generell bild vågar jag inte säga, men om så är fallet finns tydliga likheter med hur det ryska folket enligt undersökningar prioriterar mellan ökade politiska rättigheter och lite mer pengar varje månad. Samtidigt är inte kineser rädda för att protestera och säga sin mening. Det har återkommande folkliga protester mot korrumperade lokala ledare med all tydlighet visat och partiet har då tvingats agera med kraft.

Det går inte att säga att demokratin i världen generellt skulle skadas av att USA kliver ned från tronen som världens främsta supermakt. USA beter sig ofta allt annat än demokratiskt och följer bara de mänskliga rättigheternas spelregler när det passar dem. Att påstå något annat är kryperi för den amerikanska utrikespolitiken. Men det är inte förvånande. USA beter sig bara som man kan vänta sig av en supermakt, det spelar faktiskt mindre roll om supermaktens näste finns i Washington, Beijing eller Moskva. Supermakter har inte vänner, de har intressen.

Maktens boning i framtiden?

Betnér om dagis

Magnus Betnérs sågningar kan muntra upp vem som helst efter en jobbig vecka. Inslaget om dagis är inget undantag! Som vanligt säger han saker som man "inte får" säga...

Fredagsnotiser

Och så här på fredagen lite dåliga nyheter att bli fly förbannad på.

Norge inför en egen sexköpslag. Inspirerad av Sverige har den norska vänsterregeringen beslutat att förbjuda sexköp. Skillnaden mot den svenska lagen, om jag förstått saken rätt, är att den norska även ska gälla norska medborgare utomlands - vilket bara gör allt ännu mer korkat. Det är bara att beklaga att den norska regeringen gör om samma misstag som den svenska en gång gjorde. Även om det i dag finns kritiker mot den norska lagen vet vi hur det brukar gå med kritik när lagar väl har införts: den tystnar och lagen blir kvar.

Burmas mest kände komiker döms till 45 års fängelse. Den burmesiska militärjuntan gör åter igen anspråk på att vara en av världens absolut vidrigaste regimer. Landets mest kände komiker, Zarangar, greps i juni för att utan tillstånd ha organiserat hjälpinsatser efter den cyklon som drabbade landet hårt och kritiserat regimen som fullkomligt struntade i folkets lidande och i stället aktivt motarbetade alla hjälpinsatser. I hans dator beslagtogs bland annat filmen Rambo och en film av juntaledaren Than Shwes dotters påkostade bröllop, som visar att regimens ledare lever i överflöd medan folket svälter. Straffet är hittills 45 års fängelse. På kort tid har över 100 regimkritiker dömts till långa fängelsestraff för olika "brott". Någon borde göra något åt denna helvetesregim...

Var femte coffee shop kan tvingas stänga i Amsterdam på grund av en ny lag som förbjuder dem att finnas inom 250 meter från en skola. Kommunfullmäktige befarar att lagen kommer att leda till ökad gatuförsäljning i stället, men tänker driva igenom lagen ändå. Politiker är och förblir politiker...

Jag skiter i Lissabonfördraget

Lissabonfördraget röstades som väntat igenom av Sveriges riksdag sent i går kväll. Jag har faktiskt svårt att bli särskilt upprörd. Kanske är det för att EU som företeelse mest väcker apati hos mig numera, kanske är det för att så många andra relevanta frågor gör att maktöverföringen till Bryssel känns futtig.

Visst är det galet att Sverige förlorar självbestämmande - om nu fördraget blir verkliget, vill säga. Men det är märkligt hur politiker och debattörer som inte har minsta problem med att svenska politiker utökar sin makt på svenska folkets bekostnad kan bli så upprörda över ännu en maktförflyttning till EU.

Det handlar förmodligen bara om den egna makten. Politiker vill inte att den vanliga lilla människan ska få ökad makt över sitt eget liv eftersom det minskar deras egen makt. När makten flyttas från den svenska riksdagen till europeisk nivå blir reaktionen densamma. Det känns igen. Samma politiker som klagar över idiotbeslut från EU sitter i den svenska riksdagen och föreslår cykelhjälmslagar och ökade rättighter för kissnödiga människor i mataffärer.

Ska vi diskutera makt måste vi börja med den vanliga människan, du och jag, och våra (begränsade) möjligheter att få leva våra liv efter eget huvud i en verklighet styrd av politikers moralism, klåfingrighet och outsläckliga regleringstörst. Detta är emellertid något som politiker mycket sällan intresserar sig för att diskutera eller ens förstå. Tills de gör det, känns Lissabonfördraget faktiskt rätt ointressant.

Inte rimligt

Pappan som sköt ihjäl en 15-årig pojke och skottskadade en 17-årig pojke döms för dråp och grov misshandel men släpps på fri fot. Domen får bifall i bloggosfären. Själv är jag lite mer tveksam.

Det är bra att domen kommer och att det klargörs att det de facto var dråp mannen gjorde sig skyldig till. Men straffriheten känns fel (skadeståndet är visserligen en markering). Jag inser att domen är ett resultat av de särskilda omständigheterna (och då menar jag inte rätten till självförsvar, för det har det aldrig varit frågan om).

Mannen anses ha varit psykisk sjuk vid tillfället för brottet men inte i dag. Således kan han inte dömas till fängelse eftersom brottet begicks under ett sjukdomstillstånd men heller inte till vård eftersom han i dag är frisk. Detta märkliga glapp gör alltså att han går fri trots domen. Detta glapp måste tätas. Människor måste ta ansvar för sina handlingar, oavsett om de är sjuka, höga eller fulla när brottet begås.

Nu har mannen visserligen suttit häktad under lång tid, vilket kan ha tagits med i bedömningen, men jag är likafullt tveksam till att någon kan skjuta ihjäl en person, förklaras skyldig till dråp men ändå få vandra hem utan annat än en ekonomisk sanktion. Det är inte rimligt att ha en sådan rättsordning. Systemet bör ses över.

Kyrkan kan gott hålla tyst

Anders Arborelius är biskop i Stockholms katolska stift. Och motståndare till dödshjälp. Förstås.

Med en "vi måste bry oss om varandra"-argumentation vill Arborelius strypa vår rätt att bestämma över vår egen kropp. Statens medicinsk-etiska råds rekommendation att patienten ska få ökad rätt att välja sin död kallar han "en brutal etisk helomvändning" av hur vi i Sverige har sett på sjuka och döende. Om det verkligen är det, är denna helomvändning fullt nödvändigt.

Kyrkans syn på att livet är så heligt att inte ens människan själv har rätt att avsluta det, biter sig fast in i det nya årtusendet. Förr i tiden fick den som tagit sitt eget liv inte begravas i vigd jord. Än i dag är det ett mycket tabubelagt ämne. Men koppla för allt i världen inte samman deprimerade människors dödsönskan med obotligt sjukas dito. Depression går att bota till skillnad från vissa andra sjukdomar som bara har ett utfall. Självfallet är det angeläget att försöka förhindra människor att begå självmord när de lider av en depression, psykoser eller annat. Men det är en diskussion som rör psykiatrin. Alborelius försöker medvetet blanda bort korten genom att dra in funktionshindrade och deprimerade i diskussionen. Det är som om diskussionen om nazisternas T4-program lurar bakom hörnet.

Att kyrkans företrädare ger sig in i denna diskussion med någon sorts förment omtanke om människan är faktiskt ganska upprörande. Rätten till sin egen död är en mänsklig rättighet, men religionen har inte det bästa av track record när det gäller mänskliga rättigheter genom historien. Det vore önskvärt med en viss ödmjukhet därifrån.

Kyrkan kan gott ta hand om hanteringen av oss när vi väl har dött, men hur och när vi ska dö har varken herr biskop eller kyrkan med att göra. Det måste vi faktiskt få bestämma över själva. Att ge oss den friheten är att bry sig.

EU på väg mot ökad folkhälsofascism

På hemmaplan kämpar folkhälsofascister och nykterister för att få tillbaka de gamla införselkvoterna för alkohol. Ett steg i den riktningen kan ha tagits i EU nu.

Utskottet för den inre marknaden föreslog att medlemsländerna ska få rätt att halvera införselkvoterna. Den linjen segrade knappt i parlamentet. Nu är det upp till ministerrådet att fatta ett beslut. Inom en snar framtid kan alltså vår egen folkhälsominister triumferande lägga ett förslag om minskade införselkvoter, något som lär glädja större delen av den svenska riksdagen.

EU har inte alls blivit den union som tvingar Sverige i frihetlig riktning som många borgerliga har fantiserat om. Skulle förslaget om införselkvoterna bli verklighet är det bara att konstatera att även en av de små men så lockande fördelarna med ett EU-medlemskap, god tillgång till billigare alkohol utomlands, är på väg att försvinna.

Ska verkligen den svenska förbuds- och regleringslinjen vinna i EU? Jag vill snart inte bo här längre...

Politikerbloggen, Expressen, Hax

Klimathetsarna får på tafsen

Ett nytt dräpande slag mot klimatalarmismen riktas i dag av Lars Bern, ledamot av Ingenjörsvetenskapsakademin. Han kallar pratet om den globala uppvärmningen och dess orsaker för vad det är: en hypotes.

Vad IPCC, Al Gore och andra har gjort är att göra kvalificerade gissningar, som i Al Gores fall i rent egenintresse. Att göra matematiska modeller av klimatet för att förutspå framtiden är inte bara vanskligt, det gränser till ren pseudovetenskap, slår Bern fast.

"Med väderballonger och satelliter har studier gjorts av den nuvarande temperaturen högre upp i atmosfären. Dessa uppmätta data avviker kraftigt från IPCC:s modellberäkningar. Den normala vetenskapliga slutsatsen vid så påtagliga skillnader mellan hypotes och empiri är att man förkastar sin gamla ­hypotes och prövar en ny."

Men det gör man naturligtvis inte. Det har investerats alldeles för mycket pengar och prestige i växthushypotesen för att backa ur nu. Och folk tror på den. I alla fall i Europa. I Sverige är vi mer klimattroende än många andra, det går inte många dagar innan våra medier ånyo frågar ut människor om vad just de "gör för klimatet" (det är som om "klimatet" förkroppsligats). I debatten pratas det ofta om att "rädda klimatet" (behöver klimatet livvakt?) och att "styra klimatet" (som om människan vore herre över sol, vind och kyla).

Det vore väldigt, väldigt intressant att fråga ut alla som säger sig vara rädda för naturkatastrofer, fem meter höjda vattennivåer och temperaturökningar på sex grader om vad de tror sig veta och vad egentligen vet. Köper de alltid saker som sägs i media lika blint eller är det något särskilt med just klimatalarmismen som får människor att falla på knä och underkasta sig politisk propaganda och pseudovetenskap? Det verkar finnas en inneboende pessimism bland människor i den rika västvärlden. Vi lever i den rikaste av världar och har aldrig levt så bra liv som vi gör nu, materiellt,

Jag är ganska övertygad om att vi om 20 år kommer att titta tillbaka på de skräckscenarier som i dag presenteras med generade miner. En positiv bieffekt av alarmismen och skräckpropagandan skulle kunna bli att vi snabbare finner alternativa drivmedel som är billigare och renare än de fossila bränslen vi använder i dag (så att alla stadsbor får en lite renare luft att andas). Men det vore ärligare att vilja driva på utvecklingen utifrån det perspektivet i stället för att skrämma slag på folk med fantasier om jordens undergång.

Om knäppfeministerna får bestämma

Gudrun Schyman ger inte upp. Nu rycker hon ut i kamp mot sex på telefon. Ni vet de där 071-numren man kan ringa för en liten förmögenhet för att bli lite upphetsad om man nu känner för det. I Schymans förvridna värld är "telefonsex detsamma som prostitution". Att prata sex i telefon är alltså detsamma som prostitution i den auktoritära elitfeministen Schymans ögon.

"Det finns inga som helst belägg för att telefonsex har några positiva effekter för samhället", säger den gamla vänsterledaren. Ska vår sexualitet regleras utifrån vad som gynnar "samhället"? Är det det schymanska frihetsreceptet? Som om hon är medveten om att argumenten inte riktigt räcker till känner sig Schyman nödgad att ta till standardargument 1A när prostitution diskuteras: om-det-var-din-dotter-argumentet. "Det är väl knappast någon som vill att den egna dottern ska vara telefonprostituerad", muttrar Schyman avslutningsvis i sin artikel. Det är knappast någon som vill att den egna dottern ska vara en intorkad feministkärring som gnäller på allt och alla heller. Schyman är dock en fullt legal satkärring.

Gudrun Schyman är inte ensam om att vara sexfientlig. Ebba Witt-Brattström intervjuades i Halal-TV om feminismen i dag och uttryckte sin besvikelse över att svenska tjejer gått och blivit sexuellt frigjorda. För det var ju inte meningen.

"Jag är en sån här sur gammal tant, feministtant, som sitter och säger att, njä, men det var inte meningen, det var ju inte så att de unga kvinnorna skulle ta över de unga männens sexuella beteende, utan de unga männen skulle lära sig av de unga kvinnorna att det där med sex i varje buske med vem som helst o.s.v. var liksom inte… är kanske inte det bästa. Så jag tycker att det har, om man ser till en yngre generation, så tycker jag faktiskt att det är ett jätteproblem."

Ett jätteproblem. Att unga kvinnor själva bestämmer över sin sexualitet. Kan den auktoritära feminismen bli tydligare än så? Valet är inte ditt, valet är politikens. Jag har aldrig begripit vissa människors starka vilja att lägga sig i andra personers sexliv. Varför kan inte var och en få bestämma över sådant efter eget huvud, oavsett hur valet ser ut? Man behöver inte vara sexuellt frigjord själv för att ställa upp på andras rätt att vara det. Jag är personligen synnerligen heterosexuell, kommer sannolikt aldrig att leva i ett polyförhållande (även om jag tycker att själva idén är väldigt intressant) utan lär sluta mina dagar i ett ganska traditionellt tvåsamhetsförhållande i Sverige eller i Kina. Det betyder inte att jag högaktar vare sig heterosexualitet eller tvåsamhetsnormen som sådan och anser att den ska gälla alla. Det vore ärligt talat förbaskat tråkigt.

Via Hax.

Får inte många samtal.

Halva inne, Socialstyrelsen

Socialstyrelsen lyfter sjukdomsklassificeringen från en rad sexuella preferenser som sadomasochism, transvestism och olika sorters fetischism . Man ska alltså inte längre, i statens ögon, klassas som sjuk om man är exempelvis transvestit. Motiveringen från generaldirektören Lars-Erik Holm är glasklar: staten ska inte lägga sig i människors sexuella preferenser, än mindre sjukdomsklassa dem. Det är utmärkt. Men det räcker inte.

Det dröjde till 1979 innan homosexualitet, enligt staten, inte längre betraktades som en sjukdom. Nästan ytterligare 30 år har det alltså tagit för detta andra steg. Är sexualliberalismens era här? Kanske inte riktigt ändå. Dels försvinner naturligtvis inte stigmatiseringen mot sexuella preferenser som avviker från tvåsamhetens heteronorm i samhället, dels har Socialstyrelsen bara gått halvvägs. Generaldirektören hävdar att preferenser som voyerism, exhibitionism och pedofili även fortsättningsvis måste finnas kvar som diagnoser eftersom de är "kriminella handlingar som skadar andra".

Nu hamnar vi så där fel i logiken igen... De uppräknade preferenserna är inte handlingar i sig utan läggningar. Om exempelvis pedofili är lika med våldtäkt bara för att attraktionen finns där, är då inte heterosexualitet eller homosexualitet våldtäkt givet att personen attraheras av samma kön eller det motsatta könet? Rädd för att bögen ska våldta dig i duschen? Praktiserad pedofili är en annan femma. Men både exhibitionism och voyeurism, som enkelt uttryckt handlar om att visa upp sig själv respektive att titta på när andra gör det, kan praktiseras fullt lagligt utan att någon kommer till skada. Hela porr- och sexbranschen är ett bevis på det. Frivilligheten är det avgörande inslaget.

Det finns alltså fortfarande ett motstånd mot ett sexualliberalt perspektiv, vilket indikerar att detta nog i grunden inte handlar om principer för Socialstyrelsen. Då hade man kunnat löpa linan ut.

Blogge har liknande tankegångar.

Ett delat ansvar

Efter att ha blivit tagen där bak i frågan om FRA-lagen kunde man kanske vänta sig att regeringen skulle ligga lite lågt med integritetskränkande och idiotiska lagar ett tag. Icke så. Nu blåser det upp till strid om piratjägarlagen IPRED, som visserligen inte är något svenskt påhitt men som drivs av regeringen. Det handlar om en lag som ska skydda ett särintresse - främst skivindustrin. Många artister sluter förstås upp eftersom de uppfattar fildelningen som ett hot mot deras existens som artister.

Jag är lite kluven när det gäller fildelning. Å en sidan inser jag att det kan uppfattas som ett problem om en film kommer allmänheten till del innan den ens hunnit gå upp på bio. Å andra sidan bär både skiv- och filmindustrin ett stort ansvar för den uppkomna situationen. I stället för att en gång i tiden ha insett att fildelning kommer att växa tack vare dess enkelhet och tillgänglighet och själva börja erbjuda ännu bättre tjänster mot betalning, har industrierna vänt sig till advokater och kämpat emot för att bevara status quo. De har helt enkelt vägrat att gå sin kundgrupp till mötes och får nu betala priset för det.

Som film- och spelintresserad förstår jag ändå oron från vissa håll. Jag skulle exempelvis inte uppskatta om det kom färre storspel från vissa utvecklare bara för att de inte längre kan få budgeten att gå ihop då spelen sprids gratis. Spelbranschen ligger dock längre fram än filmbranschen vad gäller insikt om värdet av nedladdningsbart material. I dag säljs allt fler äldre spel för nedladdning, det är inte osannolikt att vi får se detta även vad gäller nya spel. Det används sedan länge för olika sorters extramaterial.

Ansvaret är således delat. Jag tror att många är beredda att betala för att få bra kvalitet på det material man laddar ned, oavsett om det är musik, film eller spel, och det är uppenbart att många artister fått en spridning de aldrig kunnat få tidigare bara tack vare nätet. Även om man inte är någon hängiven fildelare måste det konstateras att IPRED-lagen är dålig. Den ger alldeles för stora maktbefogenheter till ett särintresse, vars enda mål är att bevara status quo oavsett vad konsumenterna tycker om detta. Det är både arrogant och ignorant.

Precis som vid FRA-debatten kokar bloggosfären.

Opassande uppmanar oss alla att maila riksdagsledamöterna. Ja, det är viktigt. Annars kommer definitivt lagens försvarare att göra det. Gubbarna och gummorna i riksdagen måste få veta att det finns ett brett motstånd ute i landet (även om många av dem förmodligen aldrig kommer att förstå varför).

Hax skriver om hur artister tvingas in i organisationer som Stim, som sedan säger sig företräda artisterna i exempelvis fildelningsfrågor.

Nicklas Lundblad har mer kött på benen kring lagens innehåll.

Varför gedde du mig underkänt i svenska?

Just do it

För att klara en fördubblad besättning på rymdstationen ISS måste astronauterna börja dricka sitt eget kiss. En fiffig vattenrenare ska lösa problemet.

Smaken uppges vara som den av vatten - med en svag touch av jod. Rekommenderas särskilt efter långa sköna rymdpromenader.

Vänsterns extremism står i vägen

Det fortsätter att knaka i fogarna oppositionssamarbetet. Eller det som nu ska likna något slags samarbete. Det har varit tydligt länge att det framför allt är miljöpartiet som inte vill ha med vänsterpartiet i båten och detta klagas det nu öppet över från vänsterhåll.

Samtidigt som alliansen kan glädjas åt käbblet på vänstersidan är det också viktigt av politiska skäl att både socialdemokraterna och miljöpartiet markerar mot vänsterns förslag om höjda skatter för människor med högst normala inkomster. Det gör att de i god tid före en eventuell rödgrön valseger 2010 kommer att ha klargjort för väljarna att det bara är vänsterpartiet som ställer upp på en så extrem skattehöjarpolitik och att en sådan politik inte kommer att drivas av socialdemokraterna eller miljöpartiet i en vänsterallians. 

Samtidigt som dessa oklarheter inför väljarna definitivt skadar socialdemokraternas chans att återkomma till regeringsmakten, kan man förstå motståndet mot vänsterpartiet. Lars Ohlys parti är inte det lättaste att handskas med. Den vandring som partiet tagit under hans ledning har inte direkt underlättat för bildandet av ett nära samarbete på vänstersidan. Inför valet 2010 har oppositionen nämligen delvis en annan verklighet att förhålla sig till på grund av alliansens skattesänkningar för alla inkomstgrupper och en väntad lågkonjunktur. Mona Sahlin vet och förstår att det inte är någon valvinnare att ropa på skattehöjningar för låg- och medelinkomsttagare, särskilt inte i ett sådant läge. Till skillnad från Lars Ohly vet hon och socialdemokraterna vad som krävs för att vinna val. Alliansens stora hopp står därför paradoxalt nog till en viss f.d. (?) kommunist. Han kan hålla dem kvar vid makten.

Något säger mig att samtalen med vänsterpartiet hade löpt betydligt mer friktionsfritt under en viss Gudrun Schyman...

Lars Ohly är en feg hycklare

Lars Ohly debatterade nyligen mot försvarsminister Sten Tolfgors om förslaget att förstärka den svenska närvaro i Afghanistan till 500 man. Skillnaderna mellan Ohly och de flesta andra är tydliga i inrikespolitiken men blir ännu tydligare när utrikespolitiken diskuteras. Då visar vänsterledaren vilken feg och hycklande politiker han är. 

Å ena sidan pratar socialister och kommunister i och utanför vänsterpartiet om "solidaritet", å den andra kräver de att de svenska soldaterna i Afghanistan ska åka hem. Och givetvis gäller utträdeskravet i högsta grad USA och de mer resursstarka militärmakter som finns i landet. Lars Ohly pratar om att USA försöker bygga demokrati genom att "bomba Afghanistan till stenåldern". Militärerna ska alltså bort och ersättas helt och hållet av biståndsarbetare. Som om bistånd skulle lösa säkerhetssituationen i landet. Ohly gör en så naiv och dåraktig analys av läget att det är svårt att finna ord. 

Talibanerna ingår över huvud taget inte i analysen. Ohly vill inte förstå att det är på grund av talibanernas fortsatta militära offensiv som utländska militärer alls behövs i Afghanistan. Varken USA, Danmark eller Sverige är där för att bomba civila och de är inte där för att det är skoj. De är på plats för att förhindra talibanska attacker på civila och att se till att den gamla avskyvärda talibanregimen inte kan återupprättas. Att lämna det afghanska folket i händerna på detta rövarpack med medeltida böjelser, är det solidaritet? Ja, fast med talibanerna.

Med Lars Ohly vid rodret skulle tyranner får härja helt fritt. Med Lars Ohly vid makten skulle folkmord aldrig kunna förhindras (att gå in med militär för att stoppa övergrepp kränker ju folkrätten!). Med Lars Ohly får vi en feg värld som inte bryr sig. 

Rothstein tycker synd om sig själv

Bo Rothstein ondgör sig över bloggosfären och menar att den är ett hot mot demokratin. Detta baserar han på tre exempel när han blivit förlöjligad på olika sätt av sina meningsmotståndare. Jojo, det är att ta sig själv på stort allvar.  

Jag ser för det första inget problem med att bloggare blir personliga. Det är heller inte konstigt att tonläget kan skruvas upp på en privat blogg jämfört med på DN Debatt. Att blogga handlar om att väcka intresse för ens egna åsikter, att locka till sig läsare. Det kan man göra genom kraftfull rubriksättning men också genom att ta i lite extra i brödtexten. 

För det andra gäller detta inte bara bloggosfären utan hela samhället i övrigt. För att ta sig genom mediebruset, för att göra sin röst hörd bland så många andra gäller det att skrika och säga kontroversiella saker som upprör, intresserar, äcklar. Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar hade aldrig fått så stor uppmärksamhet om de inte infogat meningen "det finns en ömhet i ett slag över munnen". Att Magnus Betnér kallade försvarsminister Sten Tolgfors för "ett lögnaktigt kukhuvud" vid FRA-demonstrationen den 16 september är ett annat exempel på detta. Någon som minns vad Betnér sade i övrigt i sitt tal? 

Ändå tycker jag att Bo Rothstein överdriver när han påstår att bloggosfären domineras av personangrepp och trivialiteter. Tittar vi på de bästa politiska bloggarna i Sverige är det svårt att styrka detta påstående. Rothstein tar sin artikel om nyliberalismens skuld till finanskrisen som exempel. Skriver man dumheter som att det är för låga skatter som bidragit till finanskrisen i USA, får man i mina ögon stå ut med att bli lite förlöjligad. 

Men Rothstein har faktiskt fått sakligt mothugg från en rad olika håll, vilket han inte låtsas om. Det är inte direkt ärligt att låtsas som om saklig kritik inte finns. Johan Norberg, exempelvis, har varit synnerligen aktiv i debatten i tidningar, i radio och på TV. Han skulle aldrig använda okvädningsord förolämpningar mot Rothstein. Det är helt enkelt inte Johan Norbergs stil. Därför passar han förmodligen heller inte in i bilden av den arge, skrikande nyliberalen som Rothstein vill måla upp framför sig. Norberg är helt enkelt för trevlig och intresserad av sakfrågor för att bete sig så.

Jag tror tvärtom att det intellektuella samtalet kan vitaliseras av bloggosfärens inträde just tack vare tillgängligheten. Vi behöver inte vara beroende av redaktörers välvilja, vi behöver inte riskera att vinklas eller beskäras (vilket alla som fått debattartiklar publiceradei morgon- eller kvällspressen förmodligen har utsått). Vi skriver om vad vi vill, när vi vill. Allt som skrivs är inte bra, långt därifrån, men precis som i gammelmedia gäller det att sålla och välja ut godbitarna. Därför följer jag bara runt 6-8 bloggar kontinuerligt och kollar ett större antal när lusten faller på. 

Bloggosfären ifrågasätts ständigt av människor som av olika orsaker inte kan med den, Rothsteins angrepp är således bara ett i raden. Och det är ungefär lika substanslöst som vanligt. Att döma ut alla Sveriges bloggare bara för att han själv fått utstå några elaka tillmälen är bara självömkande och fånigt!

Fåtaliga kufar eller pöbel - hur ska ni ha det?

Svenska Dagbladet har tydligen fått en del arga läsarreaktioner beträffande det stora motståndet mot piratjägarlagen IPRED inom bloggosfären. "Lyssna inte på pöbeln", har en uppretad läsare skrivit. 

Det råder tydligen vitt skilda uppfattningar om vad bloggosfären är och består av för människor. Folk i och kring regeringen anser att bloggosfären, bland annat i fallet med FRA, består av en liten klick kufiga män utan verklighetskontakt som inte har något bättre för sig än att läsa och såga lagförslag. Nu plötsligt blir vi kallade för pöbel (pöbel: nedsättande benämning på en folkmassa, oftast ur de lägre samhällsskikten). 

Pöbel för mig är en stor grupp människor som mer instinktivt/känslomässigt än analytiskt går till angrepp mot något. Det är pöbeln vi brukar se när människor frias i våldtäktsmål och folk "rasar" och kräver högre straff, hårdare batonger och ärtsoppa på torsdagar. 

Att bloggosfären till viss del består av briljanta skribenter och människor med stora kunskaper inom just ämnen som fildelning och immaterialrätt blundas det för. Bloggosfären för mig är inte Blondinbella. Men folk ser ju själva vad de vill se. Det blir allt svårare att förstå hur världen utanför uppfattar bloggosfären...

Lars den ohlydige

Man kan i alla fall inte anklaga Lars Ohly för att vara populistisk när det kommer till skattepolitiken. Vänsterledaren är nämligen övertygad om att oppositionen ska kunna vinna valet på högre skatter för alla. Förfärande och fascinerande på samma gång, på något vis...

Efter att ha spelat martyr och utfryst stackare i såpan "Peter Eriksson vill ha Mona Sahlin för sig själv" bidrar Ohly nu själv i högsta grad till splittringen inom oppositionen genom att framföra skatteförslag som han på förhand vet att varken socialdemokraterna eller miljöpartiet kommer att ställa upp på. Det sista Sahlin vill ha är en valrörelse där alliansen kan skrämma väljarna med "skattechock!"-mantrat.

Som om inte detta var stolligt nog vill vänsterpartiet tvinga präster att viga homosexuella. I princip borde detta tolkas som ett brott mot religionsfriheten i landet. Bara den som tycker som vänsterpartiet vad könsneutrala äktenskap beträffar, ska få viga. Skulle detta realiseras går Sverige från en diskriminerande lagstiftning till en tvångslagstiftning som egentligen inte är ett dugg bättre. Pappskallar...

90 år

90-årsdagen av första världskrigets slut, Det Stora Kriget, har högtidlighållits världen över i dag. Även om det inte blev det sista stora kriget lever vi i dag i en värld mer färre militära konflikter än tidigare. De stora krigens tid är förhoppningsvis förbi.

Det har inte skrivits tillnärmelsevis lika många böcker eller gjorts lika många filmer om det första världskriget som om det andra, men en film som definitivt är värd din tid är Joyeux Noel (Fiendeland - En dag utan krig). Filmen, som är en av de vackraste jag känner till, tar upp den berömda incidenten vid fronten på julafton 1914 och visar att i grunden är det mycket mer som förenar än som skiljer oss åt. Även när vi ligger med vapen i hand.

Skådespelare emellan

På det socialdemokratiska kulturrådslagets initiativ kommer pjäsen Det Osynliga att spelas upp i riksdagens förstakammarsal den 12 november. Tanken är att ge "riksdagsledamöter från alla partier samt riksdagens personal tillgänglighet till kultur inne i riksdagen", heter det.

Om det handlar om att låta riksdagsledamöterna bevittna skådespel verkar det onödigt att ta in folk utifrån. Det finns ju faktiskt minst 349 fullgoda skådespelare direkt tillgängliga...

Be who you want to be!

Nya attacker vore förödande för demokratin

Terrornätverket al-Qaida påstår sig vara inne i en "positiv fas" vad gäller rekrytering av aktivister. Kanske har skäggmurvlarna infört något nytt system av typen "ta med din kompis och få gratis medlemskap" för att locka anhängare.

Amerikanska företrädare har tidigare förklarat al-Qaidas irakiska gren för i princip besegrad. Men terroristerna finns förstås även på andra håll. Och nu sägs det att de planerar en attack mot USA som ska överträffa den som genomfördes den 11 september 2001.

Först kan vi konstatera en sak: den demokratiska rättsstaten har blivit alltmer tilltygad sedan den 11 september. Med USA i spetsen har den demokratiska västvärlden börjat tumma på rättsprinciper om att alla ska anses oskyldiga innan motsatsen bevisats. Oskyldiga människors tillgångar har frysts. Rätten att häkta personer innan rättegång har förlängts i vissa länder. Lägg därtill galenskaper som Patriot Act i USA, Guantánamo, extraordinary rendition-programmets utveckling till ren laglöshet under Bushs styre och ökad övervakning i hela västvärlden. Det är ingen trevlig bild av vårt "öppna västerländska" samhälle. För att försvara "vårt sätt att leva" (som det brukar heta från amerikanskt håll), har vi de facto frångått just detta sätt att leva. Världens ledare har beslutat försvara friheten genom att begränsa den.

En ny attack mot USA skulle dessvärre inte få landets ledare att ifrågasätta den förda politiken utan tvärtom riskera att ge oss mer av samma politik. Och den skulle sprida sig som ringar på vattnet till Europa och resten av världen, precis som efter den 11 september. Det må vara bättre med en Obama än en Bush i Vita huset om en sådan attack skulle komma. Men vi måste komma ihåg att Obama inte är någon duva. Det finns inga som helst garantier för att inte den nye presidenten kommer att bomba ett sporadiskt utvalt land precis som Bush valde att göra och ytterligare dra ned sitt land i ekonomisk ruin. 

Någon har sagt att USA inte har vänner utan intressen. Det blev särskilt tydligt efter den 11 september och kommer åter att bli tydligt om något liknande skulle hända igen. Låt oss hoppas, för allas vår skull, att al-Qaidas prat om storslagna attacker är just prat. Den demokratiska världen har inte råd med fler steg i auktoritär riktning just nu.

Så jävla lurade

Inte nog med att den första usla FRA-lagen träder i kraft den 1 januari i väntan på att riksdagen orkar ta itu med tilläggen, en av den nya FRA-lagens integritetsbrandväggar - den s.k. domstolsliknande nämnden - kommer bara att användas om det inte är så bråttom.

FRA:s Ingvar Åkesson menar att när FRA behöver arbeta snabbt, ska signalspaning tillåtas och prövningen göras i efterhand. Om FRA kan signalspana som de vill innan en granskare får möjlighet att godkänna det hela, faller lite av själva poängen med denna domstolsliknande nämnd.

Just nu förstärks känslan av att alla har blivit så jävla lurade.

Världen tittar alltid på

Det är 70-årsminne för Kristallnatten och vi funderar fortfarande över frågorna "varför?" och "hur?". Hur kunde ett folkmord genomföras i hjärtat av Europa? Och varför agerade ingen aktivt för att stoppa det? Dessa frågor har inte fått några svar. Och vad värre är, de kommer tillbaka gång på gång i takt med att nya folkmord genomförs, ignoreras och beklagas.

Efter andra världskriget och Hitlers utrotningspolitik föddes begreppet folkmord, myntat av Raphael Lemkin. Tanken var att detta aldrig skulle få hända igen, ett internationellt samvete skulle födas och en plikt om att ingripa instiftas. Men om det är något vi har lärt oss, är det att den mänskliga ryggradslösheten, fegheten och ondskan alltid återvänder och, tyvärr, ofta triumferar.

Uppgifter om att tyska specialförband på östfronten systematiskt dödade judar, även kvinnor och barn, kom ut tidigt. När förintelsepolitiken intensifierades och utvidgades kom protester från allierat håll, men trots att de allierade flygfotograferade Auschwitz-Birkenau 1944, när mördandet nådde sin kulmen, gjordes inga ansträngningar att förhindra folkmordet. Överlevande berättar om synen och ljudet av flygplan över lägret, men några bomber föll aldrig på vare sig gaskammare eller järnvägsspår. Flygplanen passade i stället på att bomba de tyska fabrikerna i närbelägna Monowitz. För de allierade handlade kriget aldrig om judarna.

Ju mer jag läser om Förintelsens detaljer - om hur utrotningen gick till i de små och enkelt byggda förintelselägren på den polska landsbygden, om massgravar så fulla med lik att de under sommaren svällde och pressade upp de gasade offren som en likvulkan, om hur både förövare och deras slavar förlorade sin medmänsklighet för att jobbet krävde det av dem - desto mindre förstår jag. I alla de vidriga detaljerna finns litet utrymme för förståelse. Någon i Treblinka berättade hur han såg de långa köerna av nakna offer på väg till gaskamrarna som "en massa", inte människor. På samma sätt måste alla som deltog i mördandet i Rwanda våren och sommaren 1994 ha resonerat.

Det rwandiska folkmordet har också etsat sig fast. Det är inte ens 15 år sedan. Även denna gång visste omvärlden vad som pågick. Omfattningen var måhända inte uppenbar, men att civila tutsier och moderata hutuer slaktades visste hela västvärlden. I stället för att förstärka FN:s närvaro, evakuerades nästan alla västerlänningar och nästan all FN-personal. Kvar blev general Roméo Dallaire med några hundra dåligt utrustade soldater som egentligen bara kunde hoppas på att deras blotta närvaro skulle avskräcka i alla fall någon att mörda. USA och västvärlden valde att inte kalla det för ett folkmord för att slippa förlora ansiktet, orden "acts of genocide" och Christine Shellys bisarra framträdande där hon försöker förklara vilka riktlinjer och fraser hon beordrats använda samtidigt som 800 000 människor huggs ihjäl har blivit bilden av den fullkomliga ignorans som mötte Rwandas dödsdömda under de där 100 dagarna.

Prata är FN desto bättre på. Att skriva fina resolutioner och slå sig för bröstet för välskrivna texter om mänskliga rättigheter är lätt. Men när människor verkligen behöver hjälp, när de mänskliga rättigheterna hotas av det mest avskyvärda av brott, blundar världssamvetet. Bill Clinton, som var president under folkmordet, har i efterhand sagt att han "regret that rwandan thing" och att hälften av offren förmodligen hade kunnat räddas. Det måste framstå som ett hån. Samme Clinton åkte till Srebrenica och kastade ur sig floskler åt de efterlevande.

Det som upprör mest är hyckleriet. Om världens ledare inte vill stoppa folkmord, framför allt i Afrika, säg då det och riv konventioner som säger att världen ska ingripa när människor utsätts för folkmord. Säg åt de utvalda offren att de får klara sig själva, det hade åtminstone kunnat rädda några av de 2 500 som gömde sig bakom FN på skolan Ecole Technique Officielle i Rwanda i tron om att få skydd men som sedan stod försvarslösa när FN plötsligt gav sig av. Stå åtminstone upp för att ni är fega. För vi vet ju att det kommer att fortsätta. Rwanda har ersatts av Darfur. Och ingen jävel bryr sig.

Frontlines dokumentär Ghosts of Rwanda, i vilken offer, politiker, förövare och militärer på plats kommer till tals, ligger uppe på YouTube i 12 korta delar. Första delen nedan:

Röra till vänster - splittring till höger?

Det fördjupade samarbetet mellan socialdemokraterna och miljöpartiet stoppas tillfälligt i väntan på att frågan om vänsterpartiets medverkan ska lösas, hävdar SvD. Samtidigt fortsätter Sahlin, Wetterstrand och Eriksson sin tågturné och ämnar tillsätta fem arbetsgrupper. Lars Ohly står fortfarande vid sidan om och antar och förutsätter saker.

Det är en komplett röra i oppositionen just nu och denna röra har sannolikt i mycket hög utsträckning påverkat opinionsvindarna i väljarkåren i de senaste mätningarna från Synovate och Demoskop. Mona Sahlin är på god väg att släppa in alliansen i matchen igen. 

Det som fascinerar är att samtidigt som Sahlin öppet har erkänt sitt sjabbel (ordagrant uttryckt så), fortsätter de dubbla och oklara budskapen att hagla. Med eller utan vänsterpartiet? Ingen vet.

Samtidigt har en spricka öppnats även i alliansen. De små partierna, inte minst kristdemokraterna, klagar över den moderata dominansen i regeringen och över Anders Borgs stora inflytande. Kristdemokraterna har körts över ett flertal gånger. Partiet tvingades svika sitt vallöfte om sänkt bensinskatt för att passa in i den nyfödda borgerliga klimatalarmismen, ledd av Reinfeldt. 

Bensinskatten är dock inget man vinner eller förlorar val på. Desto mer allvarligt för kd är att bli överkört i frågan om könsneutrala äktenskap - paradoxalt nog efter att själva ha utformat det mest liberala förslaget! Medan övriga vill tvinga Svenska kyrkan att viga homosexuella vill kristdemokraterna införa ett civilrättsligt förfarande och sedan låta den som vill ha ceremonin i kyrkans lokaler - om den från staten fristående Svenska kyrkan tillåter det. Övriga alliansen vill alltså i stället tvinga en fristående kyrka att viga homosexuella, vilket är helt förkastligt. Detta måste rimligen en förening med frivilligt medlemskap själv få bestämma. Det har gått långt när kd författar det mest liberala förslaget i fråga om könsneutrala äktenskap...

Kristdemokraterna har balanserat på en slak fyraprocentslina länge nu och det är uppenbart att partiet inte får ut särskilt mycket av allianssamarbetet. Med ett alltmer självgott nymoderat parti och alltmer marginaliserade små borgerliga stödpartier kan vi komma att se framtida interna splittringar och ifrågasättanden. Det är trots allt partiets bästa som gäller när det väl kommer till kritan. Och kd, c och fp är lika lite intresserade av ett stöddigt och dominant moderatparti som v och mp är intresserade av ett socialdemokratiskt dito.

Match mellan lag på samma planhalva

Titta, det är match igen, utropar Expressen efter att Demoskops senaste mätning bekräftat socialdemokraternas kraftiga nedgång och dessutom halverat avståndet mellan blocken (något Synovates mätning inte gjorde). Och det kan man ju göra. Men att kalla det två politiska alternativ är att ta i.

Alliansens mest kritiserade åtgärd, det som fick LO att dra med sig medlemmar ut på demonstrationer och det som har lyfts fram av oppositionen i snart sagt varje politisk debatt, är ökningen av egenfinansieringen i a-kassan (eller den sänkta a-kassan, som det brukar kallas). Oppositionen har försökt plocka poäng på att de minsann tänker återställa a-kassan ("och rättvisan") efter en valseger 2010. Alliansen har svarat att det ska löna sig att arbeta och att skillnaden mellan att arbeta och att inte arbeta därmed måste öka. 

En tydlig ideologisk skiljelinje, kan tyckas. Men inget är hugget i sten med Reinfeldt vid rodret, allra minst ställningstaganden som kan kallas ideologiska. De är väldigt lätta att överge. Regeringen har redan sänkt a-kasseavgiften en gång och Reinfeldt har aviserat att det kan komma fler avgiftssänkningar framöver. För att möta ett svårt opinionsläge väljer alltså regeringen att lägga sig ännu närmare oppositionen i stället för att sätta ned foten och ta strid. Reinfeldt vill förstås gärna slippa a-kassan som en stor stridsfråga i valet om två år eftersom Sverige då lär befinna sig i en lågkonjunktur med ganska hög arbetslöshet.

Frågan är om de politiska skillnaderna mellan blocken inför valet 2010 ens kommer att handla om procentsatser. Det kanske rent av blir i promille vi får räkna för att hitta skillnaderna och utskilja de där två tydliga politiska alternativen som det brukar talas om. Det är en match mellan två lag som står och spelar på samma ideologiska planhalva. 

Tolgfors erkänner försvarsblunder

Den socialdemokratiska regeringen monterade ned det svenska försvaret, ivrigt påhejad av pacifistiska miljöpartister. Det var ganska väntat. Att en borgerlig regering skulle fortsätta nedmonteringen hade nog färre räknat med.

Försvarsminister Sten Tolgfors har tidigare hyllat och fortsätter delvis att hylla svensk försvarskraft. Men nu är tonen lite mer dämpad och insikten om begränsningarna tydligare. Georgienkrisen har tydligen fått upp ögonen på regeringen. Nu har man plötsligt insett att krig kan föras på en vecka och att krig även kan föras i vår närhet! Behövdes det verkligen en invasion av Georgien för att inse detta...?

Det är nästan lite synd om Tolgfors. Under sin korta tid som försvarsminister har han tvingats försvara det ena beslutet märkligare än det andra. Förutom att gå i svaromål om ett bantat försvar, något som det med all säkerhet finns stora invändningar mot bland de moderata väljarna, har Tolgfors ljugit svenska folket rätt upp i ansiktet när han påstått att det inte finns något som antyder att vi inte har har hela sanningen om Estoniakatastrofens förlopp.

Och jag undrar vad han personligen tyckte när FRA-blåsten ven som hårdast mot regeringen och han misslyckades kapitalt med att på ett trovärdigt sätt bemöta motståndarnas argument. Det kan inte vara lätt att vara försvarsminister under Reinfeldt, den saken är klar. Det insåg en tidigare försvarsminister också.

Remember, remember...

Det är kanske lämpligt att Bushs ersättare i Vita huset, Barack Obama, korades just den 5 november. En avskydd president ska bytas ut, återuppbyggnadsarbetet kan vidta efter åtta års misslyckanden. Bort med det gamla, in med det nya.

Obamas retoriska skicklighet och förmåga att skapa känslor gör att många som förmodligen inte håller med honom i särskilt många frågor ändå kan entusiasmeras och känna hopp om positiva förändringar i USA. Än så länge är dessa förändringar precis vad mottagaren av budskapet vill att de ska vara. Just nu är alltså Obama hoppet för alla som vill ha förändring, nästan oavsett hur den ser ut. Just nu är han allas president.

Allt det där kommer förstås att förändras när den politiska verkligheten tar vid i januari. Då ska alla vackra tal, alla löften, omsättas i praktiken. Och en mandatperiod går fort. Det brukar sägas att mycket av det som avses genomföras under fyra år ska göras eller i alla fall påbörjas under de första hundra dagarna. Barack Obama har chansen att ge sig själv en raketstart och markera att det sitter ett nytt ledarskap i Washington genom att:

Stänga Guantánamolägret. Att stänga interneringslägret för "fientligt stridande" skulle tydligt markera avståndstagande från Bushadministrationens rättsvidriga hantering av misstänkta terrorister och visa att nu gäller andra värderingar, nu gäller tron på rättsstaten igen. Alla som sitter inspärrade bör friges med omedelbar verkan eller ges en rättssäker prövning i amerikansk domstol.

Avskaffa extraordinary rendition-programmet. Programmet grundades under Bill Clinton men fick sin nuvarande form efter 11 september. Som det ser ut i dag är det ett fullkomligt laglöst förfarande med "misstänkta", som flygs till ljusskygga platser och utsätts för s.k. våta jobb och annan tortyr. Detta utan att någon efteråt tar på sig ansvar eller ens erkänner vad som har inträffat.

Ompröva "War on drugs". Kriget mot narkotikan leder till oerhörda lidanden världen över, inte minst i USA och Latinamerika. Det göder yrkeskriminellas verksamhet och erbjuder endast intolerans och fördömanden mot brukarna. Politiken tillhör ett av de största politiska fiaskon som världen skådat i modern tid. En president som talar om hopp, om ett enat land, borde inte kunna ställa sig bakom en sådan politik. 

Demonstrera för Kareem 6/11 kl 11.30!

I morgon, torsdagen den 6 november, är det två år sedan den egyptiske bloggaren Abdul Kareem Amer fängslades av egyptiska myndigheter. Han dömdes till fyra års fängelse för att ha smädat Egyptens president och hädat islam. 

För att visa vad vi tycker om detta kommer en demonstration till stöd för Kareem att hållas utanför Egyptens ambassad på Strandvägen 35 i Stockholm klockan 11.30.

Talare är förutom jag själv (i egenskap av redaktör för tidningen Nyliberalen) Mattias Svensson (bloggare, författare och redaktör för magasinet Neo) och Frida Johansson Metso (ordförande för Liberala ungdomsförbundet).

Läs mer på Free Kareem.

Slut upp!

Nu är det upp till bevis

Det känns skönt att USA-valet är över. Rapporteringen har varit minst sagt intensiv. Det känns faktiskt också bra att det blev Barack Obama som vann. För några månader sedan trodde jag inte att han skulle lyckas. Men med pengar och ett enormt gräsrotsengagemang gick det vägen.

Jag var inte entusiastisk över någon av kandidaterna (ej heller i primärvalen), men det ska onekligen bli intressant att se vad Obama kan åstadkomma som president. Tala kan han ju, vilket segertalet var ytterligare ett bevis på. Det kändes nästan lite... religiöst. Nu återstår det att leva upp till de enorma förväntningar som både USA och resten av världen har på Obama.

Det återstår också att se hur protektionistisk han verkligen är. Helt klart är i alla fall att USA kommer att få lättare att samarbeta med andra länder i och med valet av Obama. Man kommer lättare kunna söka dialog, och kanske uppnå framgång genom dialog, i och med valet av Obama. Det sista världen behöver är mer av George W Bushs utrikespolitik.

Obama kommer att sättas på prov tämligen omgående. Med en ökande arbetslöshet och en galopperande lågkonjunktur prövas hans tal om förändring och ett nytt Amerika direkt när han tar över Vita huset. Bush lämnar efter sig ett Irakkrig och ett dåligt säkerhetsläge i Afghanistan till den demokratiske tronföljaren. Kraven på att Obama ska dra tillbaka trupperna från Irak kommer att vara högljudda. Det är som vanligt många löften som ska hållas av en tillträdande president.

Gamla FRA-lagen träder i kraft vid nyår

FRA-lagen, som den såg ut när riksdagen röstade ja i juni, kommer att införas från den 1 januari som planerat. De 15 tillägg som regeringen slutligen enades om, får vänta.

Orsaken är att lagen bara kompletteras. Den rivs inte upp och kommer alltså att träda i kraft som väntat innan förändringarna kan tillkomma. Lagar som har röstats igenom kan inte bara kastas bort. Förändringsförslagen ska läggas fram för riksdagen någon gång i vår, vilket alltså innebär att FRA kan arbeta ostört i flera månader i enlighet med en lag som en majoritet av riksdagens ledamöter i dag inte står bakom. Och naturligtvis inte svenska folket heller. 

Detta tog piratpartiets Christian Engström upp på Frihetsfrontens talarkväll med Camilla Lindberg (fp) i oktober och hon hade inget bra svar. Det är som det är. FRA får helt enkelt bryta mot Europakonventionen i några månader. 

Centerpartiet föreslår en historisk granskning av FRA:s verksamhet för att se om allt gått rätt till. Det är ett vettigt förslag. Men föga oväntat säger försvarsministern och sopan Sten Tolgfors nej. Det finns inget som säger att några felaktigheter begåtts, påstår Tolgfors. Han har verkligen inte många rätt, försvarsministern... 

Opassande bloggar också.

Skäl att vara skeptisk

Jag vill egentligen inte blogga mer om barnporr just nu, men DN Debatt-artikeln om att svenska banker ska samarbeta för att strypa transfereringar som har med barnporr att göra ger frågan lite utrymme ändå. Intressant nog väcker förslaget viss skepsis i bloggosfären. 

Frågan är dels hur allt ska lösas rent praktiskt, dels vilket svaret väntas blir från de som sysslar med verksamheten, både köpare och säljare. Det går naturligtvis att hitta vägar för att ge verksamheten ett neutralt skyltfönster och fortsätta överföringarna. Dessutom är risken uppenbar att oskyldiga drabbas. Vi har läst och hört om hur trubbigt polisens barnporrfilter är (där allt från laglig porr till sidor med bonsaiträd filtrerats)... 

"Finansiell koalition mot barnpornografi". Det låter skarpt, det låter radikalt. För att ge förslaget lite tyngd, tror man, refererar Mats Odell och Skandiabankens VD till EU-kommissionären för säkerhetsfrågor, Franco Frattini, som menar att det minsann finns 1 500 procent fler barnporrsidor i dag än för tio år sedan. Och då krävs det ju krafttag. Frattini har tidigare föreslagit ett förbud mot att söka efter ord som "bomb", "terrorism" och "folkmord" i sökmotorer, så hans trovärdighet i Internetfrågor är inte direkt skyhög...

Jag ställer mig också lite frågande till begreppet "industri" här. Det talas ofta om en "barnporrindustri" som omsätter miljarder varje år. Jag skulle väldigt gärna vilja veta hur man kan komma fram till sådana uppgifter. Det kan inte röra sig om annat än vilda gissningar. Syftet måste vara att ge allmänheten intrycket av att det är en storskalig verksamhet med löpande bandet-princip och hungriga köpare överallt.

Ecpat jublar, förstås. Det är en organisation med mycket låg trovärdighet och det är därför besvärligt att de får så stort utrymme i viktiga frågor. De struntar blankt i yttrande- och informationsfrihetsfrågor och bär samma skygglappar som Narkotikaföreningen mot narkotika och liknande extremistföreningar. 

På det stora hela liknar detta förslag mest ett populistiskt utspel. Förslaget konkretiseras inte och det förs ingen diskussion om eventuella risker med denna "finansiella koalition". Tills vidare finns det alltså anledning att vara skeptisk.

Primitiva rop på högre straff ingen lösning

Nyheten om att endast sex procent av de vanligaste polisanmälda brotten klaras upp manar till eftertanke. Tyvärr är det snarast det direkt motsatta vi ser på vissa håll i bloggosfären. Satan i gatan! Höj straffen! Mera lås! Högre murar! Kasta bort nyckeln! Ålning medelst hasning!

Först och främst är siffran 94 procent ouppklarade brott en aning missvisande. Ett anmält brott är inte nödvändigtvis ett begånget brott. Att polisen inte kan gripa folk hur som helst beror på att det krävs bevisning mot en person, sådant kallas rättssäkerhet. Dessutom syns förstås inte polisens förebyggande arbete alls i denna granskning. Polisen går faktiskt inte bara omkring och griper bovar. 

Det är ändå ofrånkomligt att debatten kommer att handla om mer resurser till polisen, både vad gäller pengar och befogenheter. Därmed kan tävlingen börja. Den politiker som vill anslå mest pengar till polisen och möjliggöra flest platser på polishögskolan vinner. 

Som ett paket på posten kommer kraven på längre straff och hårdare tag rent generellt. Jag tror inte att hårdare tag löser någonting konkret. Vi vet att längre tid bakom lås och bom inte gör den dömde till en bättre människa, tvärtom. Fängelset som sådant är ingen helande miljö, därför är återfallskriminalitet vanligt förekommande och därför måste vi söka omvärdera kriminalpolitiken. Ropen på högre straff bryr sig inte om effekterna av straffskärpningarna, det handlar snarare om känslan av rättvisa, att den skyldige tar sitt rättmätiga straff. Det är ett primitivt sätt att bygga en kriminalpolitik på och har ett av sina värsta och mest urspårade exempel i USA.

Det stora problemet är ungdomskriminaliteten. Här krävs tidigare och, faktiskt, mer handfasta insatser innan det är för sent. Insatserna måste börja så tidigt som i 10-12-årsåldern, så fort problemen börjar visa sig. När den unge kommer upp i 17-18-årsåldern är det ohyggligt svårt att vända skutan. Och dyrt. Platser på HVB-hem kostar tusenlappar varje dygn och resultaten är allt annat än imponerande. Det är utan tvekan duktigt folk som jobbar på många av hemmen, men de "lyckade fallen", som innebär att den unge slutar upp med kriminellt och asocialt beteende, ligger bara på runt 40 procent. 

Sedan finns det givetvis spaltmeter att skriva om polisens arbete i övrigt, varav mycket är relaterat till knäppa lagar i det här landet, men det tar vi en annan dag...

Silvias korståg

"Det finns skäl att vara kritisk mot de lagar mot barnporr som redan har införts. De resulterar i att polisen sätts att jaga runkpellar i stället för att fokusera på själva övergreppen, som sker vid produktionen. Det är också tveksamt om det verkligen ska vara olagligt att inneha någon som helst form av information - oavsett om den är i form av bild, text eller annat."

Hax skriver så bra om barnporren och informationsfriheten att det inte finns så mycket att tillägga. Men något måste jag förstås skriva då jag haft för vana att reta upp läsare med texter om både barnporr, avskaffad sexköpslag och legala incestuösa relationer.  Bakgrunden denna gång är att drottning Silvia, ni vet hon som badar i liebfraumilch och tvättar sig med gravlax, i Ekots lördagsintervju krävt ett förbud mot att titta på barnporr. Hon har tidigare sagt att det vore "till stor hjälp" om medierna publicerade namn och bild på påstådda pedofiler, vilket säger en hel del om drottningens syn på rättsstaten. 

I dag är det bara förbjudet att inneha och sprida material som anses barnpornografiskt, inte att endast glo på sidor med sådant material. Förutom det svåra i att efterleva en tittförbudslag i praktiken, finns rent principiella skäl att motsätta sig en sådan lagstiftning. Syftet med lagen mot innehav och spridning av barnpornografi är att "skydda barnen". Lagen som sådan är emellertid utformad så, att brottet i sig blir ett brott mot staten. Barnen på bilderna kan inte söka skadestånd för att de har blivit fotograferade och spridda på nätet. Även ett tittförbud skulle enligt Silvia (suprise, surprise) komma till för att "skydda barnen". Hur skyddas barn av att någon inte får titta på en bild på nätet? Övergreppet som sådant har redan skett, men det glöms liksom bort på vägen. Allt fokus hamnar på spridningen av data, information, bilder. 

Jag brukar återkomma till att det är något med just sex som gör att människor, som annars kan vara hyggligt sansade, plötsligt ballar ur. Det gäller prostitutionsdebatten, det gäller "våldspornografi" och naturligtvis även barnporren. Vad är det som gör att skildringar av just våldtäkt, fejkad eller inte, måste förbjudas? Är det kränkningen? Internet är fullt av bilder på döda, lemlästade människor. Ta allt material från 1900-talets krig och folkmord - från andra världskriget och Förintelsen till pågående konflikter och folkmord i Afrika. Det handlar om mängder av riktigt hemskt material. Ska bilder och filmer från sådana händelser också förbjudas vad gäller innehav? Om nej - varför inte? Att filma när civila dödas i krig, är inte det att dokumentera övergrepp?

Skillnaden är förstås att barnporren, likt all porr, syftar till att ge betraktaren någon sorts sexuell tillfredsställelse. Det är alltså själva den sexuella läggningen, pedofili, hebefili och så vidare, som är fienden som Silvia och andra vill bekämpa. Kampen mot sexuella preferenser oavsett om de resulterar i övergrepp eller inte, är alltså så viktig att yttrande- och informationsfrihet kastas överbord. Det stora problemet är att har de väl börjat med lagar av detta slag, kan vi vara säkra på att de fortsätter på andra områden. Därför gäller det att ryta till redan från början. Att förbjuda information kan aldrig vara en bra arbetsmetod.