Världen tittar alltid på

Det är 70-årsminne för Kristallnatten och vi funderar fortfarande över frågorna "varför?" och "hur?". Hur kunde ett folkmord genomföras i hjärtat av Europa? Och varför agerade ingen aktivt för att stoppa det? Dessa frågor har inte fått några svar. Och vad värre är, de kommer tillbaka gång på gång i takt med att nya folkmord genomförs, ignoreras och beklagas.

Efter andra världskriget och Hitlers utrotningspolitik föddes begreppet folkmord, myntat av Raphael Lemkin. Tanken var att detta aldrig skulle få hända igen, ett internationellt samvete skulle födas och en plikt om att ingripa instiftas. Men om det är något vi har lärt oss, är det att den mänskliga ryggradslösheten, fegheten och ondskan alltid återvänder och, tyvärr, ofta triumferar.

Uppgifter om att tyska specialförband på östfronten systematiskt dödade judar, även kvinnor och barn, kom ut tidigt. När förintelsepolitiken intensifierades och utvidgades kom protester från allierat håll, men trots att de allierade flygfotograferade Auschwitz-Birkenau 1944, när mördandet nådde sin kulmen, gjordes inga ansträngningar att förhindra folkmordet. Överlevande berättar om synen och ljudet av flygplan över lägret, men några bomber föll aldrig på vare sig gaskammare eller järnvägsspår. Flygplanen passade i stället på att bomba de tyska fabrikerna i närbelägna Monowitz. För de allierade handlade kriget aldrig om judarna.

Ju mer jag läser om Förintelsens detaljer - om hur utrotningen gick till i de små och enkelt byggda förintelselägren på den polska landsbygden, om massgravar så fulla med lik att de under sommaren svällde och pressade upp de gasade offren som en likvulkan, om hur både förövare och deras slavar förlorade sin medmänsklighet för att jobbet krävde det av dem - desto mindre förstår jag. I alla de vidriga detaljerna finns litet utrymme för förståelse. Någon i Treblinka berättade hur han såg de långa köerna av nakna offer på väg till gaskamrarna som "en massa", inte människor. På samma sätt måste alla som deltog i mördandet i Rwanda våren och sommaren 1994 ha resonerat.

Det rwandiska folkmordet har också etsat sig fast. Det är inte ens 15 år sedan. Även denna gång visste omvärlden vad som pågick. Omfattningen var måhända inte uppenbar, men att civila tutsier och moderata hutuer slaktades visste hela västvärlden. I stället för att förstärka FN:s närvaro, evakuerades nästan alla västerlänningar och nästan all FN-personal. Kvar blev general Roméo Dallaire med några hundra dåligt utrustade soldater som egentligen bara kunde hoppas på att deras blotta närvaro skulle avskräcka i alla fall någon att mörda. USA och västvärlden valde att inte kalla det för ett folkmord för att slippa förlora ansiktet, orden "acts of genocide" och Christine Shellys bisarra framträdande där hon försöker förklara vilka riktlinjer och fraser hon beordrats använda samtidigt som 800 000 människor huggs ihjäl har blivit bilden av den fullkomliga ignorans som mötte Rwandas dödsdömda under de där 100 dagarna.

Prata är FN desto bättre på. Att skriva fina resolutioner och slå sig för bröstet för välskrivna texter om mänskliga rättigheter är lätt. Men när människor verkligen behöver hjälp, när de mänskliga rättigheterna hotas av det mest avskyvärda av brott, blundar världssamvetet. Bill Clinton, som var president under folkmordet, har i efterhand sagt att han "regret that rwandan thing" och att hälften av offren förmodligen hade kunnat räddas. Det måste framstå som ett hån. Samme Clinton åkte till Srebrenica och kastade ur sig floskler åt de efterlevande.

Det som upprör mest är hyckleriet. Om världens ledare inte vill stoppa folkmord, framför allt i Afrika, säg då det och riv konventioner som säger att världen ska ingripa när människor utsätts för folkmord. Säg åt de utvalda offren att de får klara sig själva, det hade åtminstone kunnat rädda några av de 2 500 som gömde sig bakom FN på skolan Ecole Technique Officielle i Rwanda i tron om att få skydd men som sedan stod försvarslösa när FN plötsligt gav sig av. Stå åtminstone upp för att ni är fega. För vi vet ju att det kommer att fortsätta. Rwanda har ersatts av Darfur. Och ingen jävel bryr sig.

Frontlines dokumentär Ghosts of Rwanda, i vilken offer, politiker, förövare och militärer på plats kommer till tals, ligger uppe på YouTube i 12 korta delar. Första delen nedan: