Vänsterns extremism står i vägen

Det fortsätter att knaka i fogarna oppositionssamarbetet. Eller det som nu ska likna något slags samarbete. Det har varit tydligt länge att det framför allt är miljöpartiet som inte vill ha med vänsterpartiet i båten och detta klagas det nu öppet över från vänsterhåll.

Samtidigt som alliansen kan glädjas åt käbblet på vänstersidan är det också viktigt av politiska skäl att både socialdemokraterna och miljöpartiet markerar mot vänsterns förslag om höjda skatter för människor med högst normala inkomster. Det gör att de i god tid före en eventuell rödgrön valseger 2010 kommer att ha klargjort för väljarna att det bara är vänsterpartiet som ställer upp på en så extrem skattehöjarpolitik och att en sådan politik inte kommer att drivas av socialdemokraterna eller miljöpartiet i en vänsterallians. 

Samtidigt som dessa oklarheter inför väljarna definitivt skadar socialdemokraternas chans att återkomma till regeringsmakten, kan man förstå motståndet mot vänsterpartiet. Lars Ohlys parti är inte det lättaste att handskas med. Den vandring som partiet tagit under hans ledning har inte direkt underlättat för bildandet av ett nära samarbete på vänstersidan. Inför valet 2010 har oppositionen nämligen delvis en annan verklighet att förhålla sig till på grund av alliansens skattesänkningar för alla inkomstgrupper och en väntad lågkonjunktur. Mona Sahlin vet och förstår att det inte är någon valvinnare att ropa på skattehöjningar för låg- och medelinkomsttagare, särskilt inte i ett sådant läge. Till skillnad från Lars Ohly vet hon och socialdemokraterna vad som krävs för att vinna val. Alliansens stora hopp står därför paradoxalt nog till en viss f.d. (?) kommunist. Han kan hålla dem kvar vid makten.

Något säger mig att samtalen med vänsterpartiet hade löpt betydligt mer friktionsfritt under en viss Gudrun Schyman...