En supermakts fall

Alla imperier faller. Förr eller senare. Denna historiska sanning har fått många på vänsterkanten att hålla alla tummar de har för att USA inom kort inte ska vara världens enda supermakt längre utan få konkurrens eller allra helst bli omsprunget av länder som Kina och Indien och kanske även Ryssland. Andra ser med fasa på ett sådant scenario. Själv ligger jag väl någonstans i mitten och fnyser åt både USA-hatare och USA-kramare.

När jag pratade över några öl med en ung amerikan i Beijing förra året kom samtalet in på just USA:s ställning i världen. Jag undrade varför han bodde i Kina och han förklarade vad som gjorde landet så spännande men sade också något som jag minns ordagrant. Han menade att vi lever i intressanta tider och sade, halvt på skämt och halvt på allvar: "I'm here to witness the birth of the new world super power and see the fall of our own."

Kina är verkligen på frammarsch och allt är tack vare att landet efter Maos död började beträda den rätta vägen. Landets ekonomiska utveckling är historisk. Det som oroar är att de politiska och individuella rättigheterna fortsätter att släpa efter, även om det görs framsteg även där i form av ökad privat äganderätt. Det lär emellertid dröja ytterligare några decennier innan vi får se verklig demokrati i Kina. Mitt intryck är att kinesen i gemen inte bryr sig särskilt mycket om politik utan främst är inresserad av en ökad ekonomisk standard. Om det är en generell bild vågar jag inte säga, men om så är fallet finns tydliga likheter med hur det ryska folket enligt undersökningar prioriterar mellan ökade politiska rättigheter och lite mer pengar varje månad. Samtidigt är inte kineser rädda för att protestera och säga sin mening. Det har återkommande folkliga protester mot korrumperade lokala ledare med all tydlighet visat och partiet har då tvingats agera med kraft.

Det går inte att säga att demokratin i världen generellt skulle skadas av att USA kliver ned från tronen som världens främsta supermakt. USA beter sig ofta allt annat än demokratiskt och följer bara de mänskliga rättigheternas spelregler när det passar dem. Att påstå något annat är kryperi för den amerikanska utrikespolitiken. Men det är inte förvånande. USA beter sig bara som man kan vänta sig av en supermakt, det spelar faktiskt mindre roll om supermaktens näste finns i Washington, Beijing eller Moskva. Supermakter har inte vänner, de har intressen.

Maktens boning i framtiden?