Jag skiter i Lissabonfördraget

Lissabonfördraget röstades som väntat igenom av Sveriges riksdag sent i går kväll. Jag har faktiskt svårt att bli särskilt upprörd. Kanske är det för att EU som företeelse mest väcker apati hos mig numera, kanske är det för att så många andra relevanta frågor gör att maktöverföringen till Bryssel känns futtig.

Visst är det galet att Sverige förlorar självbestämmande - om nu fördraget blir verkliget, vill säga. Men det är märkligt hur politiker och debattörer som inte har minsta problem med att svenska politiker utökar sin makt på svenska folkets bekostnad kan bli så upprörda över ännu en maktförflyttning till EU.

Det handlar förmodligen bara om den egna makten. Politiker vill inte att den vanliga lilla människan ska få ökad makt över sitt eget liv eftersom det minskar deras egen makt. När makten flyttas från den svenska riksdagen till europeisk nivå blir reaktionen densamma. Det känns igen. Samma politiker som klagar över idiotbeslut från EU sitter i den svenska riksdagen och föreslår cykelhjälmslagar och ökade rättighter för kissnödiga människor i mataffärer.

Ska vi diskutera makt måste vi börja med den vanliga människan, du och jag, och våra (begränsade) möjligheter att få leva våra liv efter eget huvud i en verklighet styrd av politikers moralism, klåfingrighet och outsläckliga regleringstörst. Detta är emellertid något som politiker mycket sällan intresserar sig för att diskutera eller ens förstå. Tills de gör det, känns Lissabonfördraget faktiskt rätt ointressant.