Livspusslet ett lyxproblem

Vi har aldrig haft det så bra som nu. De barn som växer upp i dagens Sverige har det, generellt sett, mer förspänt än alla andra barn tillsammans i svensk historia.

Deras föräldrar har bättre ekonomi och behöver inte bekymra sig om huruvida lönen räcker när räkningarna ska betalas. Barnen får åka på resor till andra sidan jordklotet. Och föräldrarna kan smita iväg på weekendresor till populära europeiska storstäder.

Hemma står förutom fin heminredning nya smart-TV-apparater, spelkonsoler och datorer. På soffbordet ligger senaste smarttelefonen som kostar som två eller tre månaders försörjningsstöd, i soffan ligger en surfplatta till varje barn och pockar på uppmärksamhet. På parkeringen står en eller två bilar av nyare modell. Sommarhuset på landet väntar på nästa besök. Julshoppingen slår årliga rekord.

Materiellt sett befinner vi oss alltså i en tid som saknar motstycke. Men vi är också friskare än någonsin tidigare, vilket gör att de flesta av oss kan se fram emot riktigt långa liv. Det är inte bara trevligare att vara barn i dag än tidigare utan också bättre att vara gammal (om det är riktigt gammal man vill bli).

Ändå går det knappt en dag utan att vi kan läsa om hur besvärligt medelklassen har det. Livspusslet, ni vet. Hur ska det gå ihop? Hur ska människor kunna kombinera jobb och barnuppfostran med alla fritidsaktiviteter och att sköta hus och hem? Nå, det gick ju för tidigare generationer, på något vis.

Skillnaden i dag jämfört med tidigare är att defaultläget är att båda föräldrarna jobbar. Hemmafruar finns knappt längre. Som kompensation för detta finns emellertid även en aldrig tidigare skådad välfärdsutbyggnad, som ger god ersättning till föräldrar som är hemma med barnen den första tiden, och en inkomstnivå för det stora flertalet som möjliggör rekreation och ledighet när allt från middagsmat till städning och barnkalas kan köpas.

Så hur kan vi i detta läge vara så stressade? En stor del av svaret, tror jag, är att en mängd trivialiteter har letat sig in i våra liv i takt med att arbetet blivit en mindre väsentlig del och vi fått det bättre ställt. Dessa trivialiteter upptar alltmer av vår tid. Ann Heberlein berör detta:

Jag vet att många är stressade och kämpar med det där förhatliga livspusslet, men ärligt talat - är inte en hel del som ingår i det den beställda medelklassens livspussel rätt fåniga aktiviteter, liksom överflödiga? Som yoga, heminredning, jakten på de perfekta skorna och macaronbakning?

Jag har inga minnen av att mina föräldrar ägnade någon tid åt heminredning, att läsa modemagasin, springa på gym eller fika med kompisarna. Nej, det var jobb som gällde. Flera jobb samtidigt. Kvällar. Helger. Nätter. På helgen lagades det upp mat som skulle räcka till matlådor under kommande vecka.

Med moderna bortskämda ögon har jag svårt att förstå hur de hann med allt. Hur de orkade. En förklaring är att de inte tänkte på sig själva i första hand utan på oss. Barnen. De jobbade och slet för att vi barn skulle få det bra. Det är naturligtvis de flesta föräldrars ambition i dag också, men då fanns det inte tid för tankar på status och att se bra ut inför andra.

Jag kan skämmas lite när jag tänker på hur mina föräldrar hade det under den första tiden och hur jag och min fru har det i dag (och ändå inte är nöjda). Ribban för vad som är acceptabelt har verkligen flyttats. Sedan tänker jag efter hur mycket tid jag lägger på just triviala saker. Som att hålla tre bloggar flytande samtidigt. Att kolla Facebook otaliga gånger varje dag. Att lägga ned tid på att debattera med okunniga idioter i olika debattforum. Lyckligtvis har jag lyckats avstå från att skaffa Twitter och Instagram. Jag tror faktiskt att det är få som på sin dödsbädd känner att de twittrade för lite.

Så. Mycket av stressen människor känner i dag skulle kunna minska om vi bara skar ned ned på twittrandet, facebookandet, instagrammandet och hemmapyntandet - kort sagt slutade upprätthålla en fasad av perfektion och dagligen lägga tid på att försöka göra hela världen uppmärksam på den. Detta skulle öppna upp massor av tid.

Nu är inte avsikten att uppmana till att kasta ut datorn eller sluta leta verktyg för rekreation. Själv ägnar jag exempelvis en del tid åt TV-spel då det är ett sätt att koppla av. Men vi bör nog vara lite uppmärksamma på hur pass mycket tid vi lägger på exempelvis sociala medier och på att vara perfekta inför vår närmaste omvärld, särskilt när vi samtidigt klagar över att tiden aldrig räcker till.

Vi, dagens människor, har nämligen vare sig färre eller fler timmar att röra oss med varje dag. Vi har bara fått privilegiet att disponera fler av dem fritt än tidigare generationer. Det borde vi kanske göra lite smartare.

I Chongqing finns det stråk för personer som hellre tittar på mobiltelefonen

än ser framåt när de promenerar. Vi får hoppas att de inte gör likadana bilfiler...