Det egna ansvaret

Det har den senaste tiden rapporterats en hel del om hur beroendeframkallande socker är. Personer som missbrukat socker och tryckt i sig både glass och chokladkakor till frukost, lunch och middag har fått uppmärksamhet i pressen och varnat för det hemska sockret. "Fall inte i fällan du också!" varnar kvällspressen.

Allt kan missbrukas under rätt förutsättningar. Det gäller sex, spel, shopping - ja, allt som kan ge något slags välbehag tenderar vi att vilja ha mer av. Det är tämligen logiskt. En minoritet har svårt att sätta gränserna, ytterligare en minoritet av dessa blir beroende. Att det sedan inte är så hälsosamt att trycka i sig mängder med glass, godis och andra sötsaker på daglig basis krävs det endast ett uns sunt förnuft för att begripa.

Men de som äter lite för mycket godsaker behöver för den sakens skull inte vara missbrukare. Förslag som handlar om extra skatter på fett och socker är därför missriktade. Den stora majoriteten har inga problem att hantera sitt sockersug. Det är personerna med en missbruks- eller beroendeproblematik som bör uppmärksammas och erbjudas hjälp. Missbrukspersonligheten är likartad oavsett drog.

Ofta tenderar personer som själva har erfarenhet av ett missbruk att vilja slå till med storsläggan. Nyktra alkoholister vill begränsa tillgången till, eller rent av förbjuda, alkohol. Personer som har spelat bort både fru och hem skyller på att Jack Vegas-maskinerna var så lättillgängliga. Och sockermissbrukare tycker förstås att godis är både för billigt och lätt att få tag i. Det vore intressant att se ett åtgärdsförslag mot sexmissbruk utifrån samma logik...

I slutändan måste faktiskt det egna ansvaret väga tyngst. Litar vi inte på människors egen förmåga har vi i praktiken tappat tron på att det över huvud taget går att ta sig ur ett missbruk. Bevisen för att det med egen motivation går alldeles utmärkt att bli kvitt ett missbruk borde vara tillräckligt övertygande för den som inte söker populistiska lösningar på komplicerade problem.