Det är lite tråkigt, om än inte förvånande, att när någon politiker vill ge sexsäljare samma rättigheter som vi andra slår pressen upp rubriken "Riksdagsledamot vill ha bordeller".
Inget fel i bordeller, men det är inte direkt huvudfrågan här. Frågan handlar om sexköpslagens negativa konsekvenser på sexsäljarna, stigmatiseringen av både säljare och köpare och det fundamentalt felaktiga i att några hundra människor i ett stort hus i Stockholm ska reglera vuxna människors sexliv.
Att som politiker säga detta är att be om problem i Sverige. Nu är Camilla Lindberg en av ytterst få politiker som skiter i kollegors fördömanden och elaka blickar, det visade om inte annat hennes rakryggade agerande under 2008 års FRA-omröstning. Riksdagen skulle behöva flera hundra Camilla Lindberg för att få något vettigt gjort. Ty hennes partikamrater kommer snarast att ta avstånd från detta utspel, precis som de tagit avstånd från Alexander Bards diton.
Lindberg pekar på vikten av att skilja mellan människohandel och sexarbete på frivillig basis, något den radikalfeministiska prostitutionsdiskursen i Sverige inte gör. Det kan låta självklart att vi ska skilja mellan att å ena sidan lura, låsa in och tvinga någon att sälja sex och å den andra sälja sex efter moget övervägande och på frivillig basis. Men i Sverige har vi ett antal frågor där förnuft inte biter. Narkotikafrågan är en (där den svenska diskursen fortfarande inte tillåter oss att använda begreppet "bruk" om illegala droger), sexarbetsfrågan en annan.
De flesta sexsäljare är sannolikt inte särskilt intresserade av att arbeta på bordeller utan vill vara egna företagare (möjligen driva egna bordeller då). Visst kommer det att dyka upp bordeller om sexarbetet avkriminaliseras i alla led, men den vanligaste situationen lär fortfarande vara frilansande sexarbetare. Jag har intervjuat en sexsäljare för min uppsats som faktiskt driver egen firma och betalar skatt på sina inkomster från sexarbetet - under en annan titel, givetvis. Även detta visar på hur galet lagen slår. Hon vill göra rätt för sig men tvingas fuska för att kunna göra det.
Jag fortsätter att upprepa: detta handlar om mänskliga rättigheter! Det handlar om lika rättigheter. Om acceptans. Om tolerans. Och, faktiskt, om ren och skär anständighet i ett demokratiskt samhälle (apropå pressen, förresten...).
Uppsatsen är för övrigt klar om några veckor...
2 kommentarer:
Nice,
Förväntar mig att du lägger upp uppsatsen för nerladdning på din blogg.
Mvh
Jadå, jag lägger upp den som PDF sedan. Om inte annat lär den väl hamna på uppsatser.se.
Skicka en kommentar