Expressen fortsätter att kräla allt längre ned i sensationsträsket. Dagens tidning har en framsida med rubriken "Gustav, 14, äger bara ett par jeans". Jag borde tro att det är ett skämt, en blinkning till HippHipp!-gängets i-landsproblemssketcher. Men det är ju Expressen vi talar om. Jag konstaterar detta faktum, fnyser högljutt, betalar mitt bröd på ICA och går hem igen.
Lotta Gröning hakade på och skrev om sin syn på fattigdom. Hon driver tesen vidare i en chatt med tidningens läsare. Vissa läsarreaktioner utgör sköna friskhetstecken. Kommentarer som "Jag tycker detta är skrattretande", "Absolut fattigdom innebär att man lever på mindre än en dollar om dagen, och några sådana finns inte i Sverige", "När jag var pappaledig så gjorde jag väldigt mycket för lite pengar. Fantasi och energi krävs dock. Sen är det klart att det blir knapert. men fattigt?" vittnar om att det finns folk där ute som själva har det knapert och därför reagerar på att Expressen och Lotta Gröning låtsas veta vad det handlar om.
Vi såg det i Aftonbladet tidigare när journalisten Jessica Ritzén drev en "fattigblogg" och under en månad skrev om hur det var att leva på försörjningsstöd. "Det krävdes en månad mitt i Fattigsverige och tusentals berättelser för att jag skulle börja se vilket land jag lever i.", skrev hon och återgick sedan till sitt lattedrickande medelklassliv. Jag reagerade mot det då utifrån liknande premisser som jag i dag reagerar mot Expressens tramsjournalistik och tafatta försök att spela empatisk kvällstidning med landets sämre bemedlade. Det är en spottloska i ansiktet på människor som har det verkligt svårt.
Grönings subjektiva fattigdomsbegrepp innebär att du är fattig om du inte har en tvättmaskin i bostaden (nu blev jag fattig igen!) eller om du skäms för att du har lite pengar och inte passar in (viss igenkänningsfaktor igen).
Jag ska ge Lotta Gröning en halv poäng och den handlar om insikten om "prylsamhället". Jag är fullt medveten om den press som föräldrar känner från sina barn när det gäller att ge dem det som är inne i kläd- och prylväg. Detta är inget nytt fenomen (även jag minns hur de bättre bemedlade klasskamraterna villa jämföra julklappar efter julledigheten i mellanstadiet och hur vissa av oss satt tysta), men det tycks accelerera. Skyll på samhället, politikerna, företagen. Inget kommer att hjälpa om inte du som förälder ger ditt barn en sådan inre trygghet att det klarar sig utan den nyaste mobilen, den häftigaste datorn eller de tuffaste jeansen. Att skylla allt på normer och konsumtionshets är att frånsäga sig sitt föräldraansvar.
9 kommentarer:
Utmärkt av Lotta Gröning! Nyfattigdomen är ett faktum i vårt land, men den träffar oss bara bit för bit, varför många inte vet om eländet förrän det är för sent. Det kan komma som en överraskning från dag till dag när man blir avskedad eller svårt sjuk. Vårt välfärdssamhälle är ett minne lott, vilket alltför få har insett.
Vad är det politiskt-ekonomiska botemedlet? Därom vill jag inte uttala mig tvärsäkert, för det varken kan jag eller vet jag. Bara en sak är säker: det spelar INGEN roll om katten är vit eller svart. Det viktiga är att den fångar möss.
- Peter Ingestad, Solna
Oavsett vilket så kan det ju knappast vara roligt att en stor del av livet och ibland hela livet placera sig i facket fattig.Allra minst om man är barn och kan se hur många andra har det.
Därmed är en bra start i livet en utbildning som kan ge ett arbete och efter detta under några år kan man ju skaffa dessa barn och sina prylar beroende på lön.
Tyvärr gör ju inte alla så när de börjar i helt andra ordningen och som mycket unga blir bidragsberoende direkt med dessa barn.
Då kan man ju förklara för barnen att jag sket nästan i allt när jag skaffade dig lilla barn så det är därför du t ex är fattig just nu.
Inte alltid naturligtvis men alltför ofta tyvärr.
The Phantom
Jag tror jag förstår hur du menar. Det är ofta jag har fått höra om hur jobbigt andra har det och jag har lurats att tycka synd om dem och efter ett tag märkt att de har det betydligt bättre än jag har det. Skillnaden är bara att jag har växt upp med väldigt lite men ändå lärde jag mig (till slut) att vara nöjd med lite mindre.
Problemet tycker jag är att folk ser ner på en om man inte har den nyaste mobilen och inte att man inte har råd med den.
Jag menar inte att det inte finns folk som verkligen har det svårt. Men de brukar sällan synas. Det är precis som du skrev: "en spottloska i ansiktet på människor som har det verkligt svårt."
PS: Jag ser inte migsjälv som fattig. (Men många med samma ekonomi skulle nog kalla sig det.)
Senaste jeansen, senaste mobilen osv. De som har barn som kräver detta har misslyckats som föräldrar!
Jag blir så trött på det här. Dessutom skulle jag vilja veta hur och vad de handlar för matvaror och andra basala ting.
Man sparar mycket pengar på att köpa rotfrukter och en halv eller kvarts gris, kokhöns osv, samt baka själv. I nutidens "fattiga" områden finns kyl-ofrys, så man behöver inte göra storbak eller dito långkok varje dag, dessutom har nog de flesta "fattiga" en micro.
Det jag irriterar mig mest på, är när de jag vet går på socialbidrag. fyller kundvagnen med läsk, chips o öl.
Jag tjänar enligt normen inte särskilt mycket pengar, och det är tråkigt att inte kunna ge barnbarnen vråltjusiga dyra presenter, men inte är jag fattig. Det var inte min rallare till farfarmorfar heller.
Håller med om det där med Prylsamhället. Egentligen handlar det nog kanske inte så mycket om att omfördela resurser som att försöka få folk att inse att pengar inte säger allt om en människa. Då kanske fattiga föräldrarna slapp köpa märkeskläder till sina tonårsbarn och därmed kunde lägga pengarna på något annat istället.
Jag tycker du skrivit ett bra inlägg även om jag inte riktigt förstår vad du menar. Menar du att syndabocken i det hela är föräldrarnas? Att det är föräldrarnas fel om de inte kan vägleda sina barn och säga att de inte behöver de nyaste prylarna. Jag som förälder har väldigt svårt att inte ge mina barn allt de önskar sig, de är mitt allt och självklart vill jag kunna uppfylla deras drömmar. I fallet Gustav var hans dröm att få ett par jeans, ett par som hans klasskamrater har. Visst kan man väl tycka att han är en bortskämd snorunge och borde nöja sig med ett par vanliga jeans, visst borde han inse att sin ensamstående mor inte har råd med detta. Expressen har vinklat artikeln väldigt dåligt. Egentligen borde det legat fokus på att mamman går på socialbidrag då inte timlönen täcker hennes utgifter. Vi borde ställa oss frågan om det inte ska löna sig att arbeta? Om man inte har rätt till heltidsarbeten? Om det är meningen att fler och fler kommer till socialen då vårt välfärdssamhälle inte täcker upp. Ett år ska du jobba innan du får Akassa! Ett år är lång tid när det är brist på jobb och heltidsanställningar. Känner du någon som lever på socialbidrag och sett deras krav på utbetald ersättning? Det finns inget utrymme för att spara pengar. Varför tar inte samhället större ansvar? Där har du syndabocken. I barnkonventionen står det att man ska se till "barnens bästa". Idag bor "barn" hemma tills de blir 25-35 och självförsörjande.. Är det då inte samhället vi ska skylla på? Den nya regeringen har gett mig som höginkomsttagare mer i lön och min sjuka mor mindre ersättning. Är detta rätt? Detta kanske inte var en tillräcklig snyfthistoria för dig. Men frågan är vart Expressen ska hitta människor som vill gå ut med bild och namn och berätta att de är fattiga?? Lika väl som du satt tyst i klassrummet när dina klasskompisar jämförde julklappar så finns de fattiga som gör allt för att inte riva muren och visa att de är fattiga.
Visst ska det löna sig att arbeta. Det är en del av regeringens jobbpolicy. Jag tycker emellertid inte att den har gått tillräckligt långt. Skatterna bör sänkas mer generellt (gärna införande av platt skatt) och människor med små inkomster bör beskattas bara efter en viss intjänad summa. Förenkla anställningsreglerna så att det är lättare att gå mellan jobb. Låt människor få behålla mer av sina intjänade slantar och färre kommer tvingas söka försörjningsstöd. Sedan kommer det alltid att finnas människor som inte kan hantera sin ekonomi ändå, men då pratar vi inte om fattigdom utan om ansvarslöshet.
Om man kräver "rätt till heltid" förstår man sig inte på företagandets villkor. Visst, lagstifta om rätt till heltid och färre företagare kommer att anställa eftersom de inte vill dras med en heltidare efter ett tag när det de i själva verket behöver är en deltidare. Ingen, varken politiker eller "samhället" i övrigt, kan ge dina barn den trygghet de behöver för att kunna stå emot grupptryck i skolan - oavsett om det handlar om kläder, prylar eller bara det sociala spelet. Den tryggheten måste komma hemifrån, inte från politiker och lagstiftare. Jag har inte sagt att det är lätt, men kunde mina föräldrar ge mig den tryggheten att inte gå omkring och må dåligt över att inte ha de nyaste kläderna eller det häftigaste hemmet att visa polarna, är jag övertygad om att även andra föräldrar klarar detta. Om de inser att ansvaret är deras och ingen annans.
Smak för asiatiska tjejer skrev Du i din profil.
Låt de berätta för Dig om fattigdom!
Ett till förslag: Byt yrkesinriktning!
http://www. fattiglappen.bloggagratis.se
Så är man asiatisk kvinna, är man fattig?
Ett förslag: se över din människosyn! Fåntratt.
Skicka en kommentar