Liberalernas inbördeskrig

Råder det inbördeskrig inom den svenska liberalismen? Den som tar en titt i sociala medier får lätt den uppfattningen. Kritiken mot andra liberala fraktioner tycks nämligen hårdare än mot socialister och kommunister. Något har hänt.

När den miljöpartistiska migrationspolitiken omfamnades av Alliansen, asyltrycket mot Sverige nådde historiska nivåer och Sverigedemokraterna blev Sveriges tredje största parti i valet, för att sedan bara fortsätta växa, brast fördämningarna. Vissa valde, synbarligen för att ställa sig så långt bort från SD som det bara gick, att hoppa i säng med Miljöpartiet och andra partier på vänsterkanten. Andra önskade en återgång till en mer allmänborgerlig linje.

I ena ringhörnan står Johan Norberg, Fredrik Segerfeldt, Mattias Svensson, Sydsvenskans Per Svensson, företrädare för Migro (vilka ibland är samma personer), ett gäng centerpartister, Fores och numera även Mattias Lundbäck (som det är svårt att veta om han bara trollar eller faktiskt är seriös). I den andra hittar vi ledarskribenter som Alice Teodorescu, Per Gudmundson, Ivar Arpi, Anna Dahlberg, Adam Cwejman och flera andra.

Adam Cwejman skrev en kort text i GP om vissa liberalers strävan efter att bli betraktade som "goda". Mattias Svensson kände sig utpekad, även om han inte nämns vid namn i texten, och blev topp tunnor rasande på Facebook.

Cwejman skriver:

Problemet för liberaler är att de ofta faller för vänsterns krokodiltårar. De rättar sig, bockar och bugar för att få några smulor beröm från vänstern. De längtar efter att vara den utvalda "goda" liberalen. [...] Motsvarande beteende existerar inte inom vänstern. Det skulle snarare anses som skamligt att tillhöra en vänster som liberaler känner sig nöjda och bekväma med. Där är motviljan från meningsmotståndare snarare en hedersbetygelse.

Jag känner så väl igen denna beskrivning. Under hela mitt vuxna liv har jag varit på politisk kollisionskurs med min omgivning. Det kan kosta på att ständigt vara i opposition, att alltid vara den "andre". I skolan, på jobbet och i sin omgivning. Jag kan därför på ett rent mänskligt plan förstå om vissa väljer att stryka denna omgivning medhårs för att få lite medhåll och en klapp på axeln åtminstone ibland.

Tongivande liberaler behöver dock inte denna uppskattning från vänsterhåll. De kan få den från höger, och det har personer som Norberg och Svensson fått i decennier. Bara genom att de just varit sanna liberaler. Jag vill hävda att det är här den ideologiska glidningen har skett, inte hos oss andra.

Folk får naturligtvis stifta bekantskap med vilka de vill. Men det är inte konstigt om Mattias Svensson, som för övrigt kommit ut som miljöpartist tidigare, får sin liberala övertygelse ifrågasatt när han mottar ryggdunkningar från människor långt ut på vänsterkanten och skriver en hyllning till kommunisten Athena Farrokhzads kritiserade sommarprat. "Antirasismen" i vänsterns tappning har tydligen blivit så viktig att inget sällskap är för unket, och asylinvandringen har blivit så överordnad alla andra frågor att diskussioner om antal och kostnader närmast kommit att betraktas som kätteri.

För vissa libertarianer/liberaler är saklig debatt av underordnad betydelse. Därför delades nyheten om den numera ökända Sandvikenrapporten (vars slutsats var att Sandviken tjänar 500 miljoner kr årligen på invandring, en summa som räknades fram genom att konsekvent ignorera kostnaderna) flitigt och utan eftertänksamhet av libertarianer i sociala medier. Detta visade att det är goda nyheter de är ute efter, inte nödvändigtvis sådant som är sant.

Jag är för fri rörlighet. Det är en av få styrkor jag ser med EU. Men det duger inte att bara säga att man är för fri rörlighet för människor (såväl som varor, tjänster och kapital) när Sverige har en universell välfärdsmodell öppen för alla. Konsekvensen blir att svenska skattebetalare tvingas försörja hundratusentals människor från andra länder. Där befinner vi oss nu.

I en värld där krig, förtryck och fattigdom råder i vissa delar och fred, demokrati och rikedom i andra, finns det av naturliga skäl en önskan hos människor att förflytta sig från den ena delen av världen till den andra. I hopp om ett bättre liv.

Man kan hävda att vi har en moralisk skyldighet att öppna dörrarna för människor på flykt. Men har vi samma skyldighet att försörja människor som bara vill få ett bättre liv och en högre levnadsstandard? Anmärkningsvärt nog viftas diskussioner om resurser och kapacitet bort som ointressanta när dessa ställs mot rätten att komma till Sverige.

Detta är ansvarslös miljöpartism, inte rationell liberalism.

Tyvärr befarar jag att polariseringen kommer att öka ytterligare i takt med att SD växer, att asyltrycket knäcker kommuners ekonomi och att utanförskapet permanentas och ökar runt om i landet. Frågan är om det redan är för sent för något alliansparti att rädda situationen.

Denna bloggpost är ingen utsträckt hand till de liberaler som står upp för dagens miljöpartistiska migrationspolitik. Den är snarare ett konstaterande att vi befinner oss långt ifrån varandra i denna fråga, och att valet står mellan å ena sidan en mer verklighetsförankrad politik som bygger på rättssäkerhet, kapacitet och rationella ekonomiska överväganden och å den andra en politik som främst bygger på idealism.

Var och en får välja sin väg. Jag har valt min. Och den är inte miljöpartistisk.

Tidigare bloggat:
Vart tog den rationella högern vägen?
En nödvändig splittring

Läs även:
Fnordspotting