DÖ kan bara vara början

Decemberöverenskommelsen, DÖ, har varit det stora samtalsämnet inom borgerligheten sedan den träffades före nyår. DÖ har i praktiken gjort hela Alliansen till ett stödkompani till den rödgröna regeringen och som en särskilt elak bieffekt gett Vänsterpartiet ett avgörande inflytande över regeringens ekonomiska politik.

Lokala uppror, främst moderata sådana, har bubblat upp till ytan. Det interna trycket på Anna Kinberg Batra är sannolikt stort. Det är mot bakgrund av detta vi ska se dagens alliansutspel på DN Debatt.

De fyra partisekreterarna berättar att varje parti under detta år kommer lägga fram sin egen budgetmotion. Det blir alltså ingen gemensam alliansbudget under 2015, och troligen ej heller 2016 eller 2017. Däremot ska Alliansen presentera ett gemensamt valmanifest inför valet om drygt tre år. Men det är då det.

Att partier lägger fram enskilda budgetar är inget nytt. Det kan tvärtom vara ganska friskt efter många års allianskompromisser.

Men eftersom allianspartierna håller fast vid DÖ innebär dagens utspel i praktiken två saker: att regeringen inte längre längre vara beroende av Vänsterpartiet för att få igenom sin budgetproposition i riksdagen och att Alliansen ger upp alla tankar på att ha något inflytande över den ekonomiska politiken under denna mandatperiod.

En förmodad taktik att ge Vänsterpartiet ökat inflytande för att 2018 kunna skrämma väljarna med vilken extrem vänsterpolitik en fortsatt Löfven-regering innebär överges nu alltså. Denna taktik har inte bara varit skadlig för landet, den har varit i princip omöjlig att förklara för Alliansens väljare.

Jag är inte säker på att alliansväljarna kommer bli så mycket klokare av dagens besked. DÖ består. Alliansen ska hedra överenskommelsen och säger sig förvänta detsamma av Socialdemokraterna. Men S dröjde bara några veckor innan de började nagga den i kanten. För dem är DÖ ett sätt att sitta vid makten trots sitt historiskt sett dåliga valresultat. Inget mer. Jag tror inte för ett ögonblick att sossarna lojalt kommer hedra uppgörelsen efter en eventuell valförlust 2018.

Orsaken till att denna märkliga situation har uppstått är förstås Sverigdemokraternas intåg i riksdagen. Det har kullkastat allt vi trodde oss veta om svensk politik. Eftersom inget annat parti vill förhandla eller ens samtala med SD, måste besynnerliga lösningar uppfinnas. DÖ är en sådan.

Det finns många saker med SD som jag starkt ogillar. Partiets migrationspolitik är dock inte en av dem. SD står i praktiken för en migrationspolitik som är normal i en europeisk kontext. Det är de övriga partiernas ställningstagande på detta område som är extremt. SD står för ungefär samma migrationspolitik som Socialdemokraterna och Moderaternas stod för på 80-talet. Då var det ett sätt att ta ansvar. Nu är det plötsligt ett uttryck för rasism och fascism.

Ett vanligt försvar av DÖ är att 13 procent av väljarkåren inte kan tillåtas ta riksdagen som gisslan. Och visst är det sant att det inte finns någon lag på att ett parti måste få ett inflytande över politiken som motsvarar dess väljarstöd. Vänsterpartiet har exempelvis länge varit isolerat från inflytande, och det står alltid partier fritt att bilda allianser och nya konstellationer.

Men detta argument blir allt svagare i takt med att SD växer och alltfler väljare uttrycker en önskan om en omsvängning i en allt hetare fråga. Vad värre är: det sätter demokratin ur spel genom att detronisera landets opposition.

2018 kan SD vara större än M. Tanken på vilka krumbukter Alliansen då kommer att tvinga sig till gör mig lätt illamående.