Panikläge i skolan

Skolan har varit ett tvisteområde mellan borgerligheten och de rödgröna partierna i decennier. Från 90-talet och framåt har turerna varit många och kasten tvära. Varje ny regering har inneburit stora förändringar. Nya betygssystem, förändrade skolplaner, mer administration för lärarna.

Samtidigt som skolresultaten sjunker som en man i vatten kedjad vid något riktigt tungt, börjar paniksignalerna från politikerna bli tydliga. Vad ska vi göra?!

Den nye utbildningsministern Gustav Fridolin vill söka samförstånd över blockgränsen för att ge den svenska skolan långsiktig stabilitet och arbetsro. Det låter bra, ett sätt att undvika ryckighet och ständigt nya bud för landets lärare.

Men frågan är hur ärlig Fridolin är när han tillsammans med två kollegor på utbildningsdepartementet skriver att "läroplaner, kursplaner och betygssystem" inte ska styras av ideologi utan utifrån vad som är bäst för varje elev. De är noggranna med att påpeka att Alliansen minsann prioriterade skattesänkningar framför en satsning på skolan - knappast ett konstaterande som inbjuder till ett gott samarbete framgent.

Miljöpartiet är inget parti fritt från ideologiska ställningstaganden. Att tro att MP skulle ge upp sin vision av hur skolan ska vara bara för att det finns forskningsresultat som pekar på att en annan väg ger bättre resultat, är naivt. Nu om någonsin har MP möjlighet att förverkliga sin skolpolitik.

Det är inte så förvånande att Fridolin nämner decemberöverenskommelsen. Helst skulle han vilja att skolan inkluderades där. Fridolins önskan om en bred samsyn kring skolan handlar i grund och botten om att han vill att Alliansen inte ska riva upp de reformer och satsningar som den rödgröna regeringen ämnar göra under de kommande tre åren. Han vill att Björklund lämnar walk over.

Om skolan fogas till den ingångna överenskommelsen om minoritetens diktatur i budgetfrågor, skulle han kunna regera tryggt fram till 2018. Men om det inte sker kan vi lita på att så mycket som möjligt av skolpolitiken kommer att byggas in i budgeten för att undvika nederlag i riksdagen. Det är den sortens lösningar som Decemberkartellen bäddat för.

Det ska bli intressant att se hur den sittande regeringen tror sig kunna vända en skola som på flera sätt är i fritt fall. Ty läget är allvarligt.

En dålig grundskola påverkar gymnasiet. Bristfälliga kunskaper från gymnasiet påverkar i sin tur universitetsutbildningarna eftersom de då anpassas utifrån de sökandes kunskapsnivå. I slutändan får vi sämre utbildningar. De rödgrönas prioritet det senaste decenniet har varit att bygga ut högskolan med fler platser. Inte fylla dem med innehåll. Detta har nu kritiserats skarpt av Saco. Fridolin kan ju börja med att bekymra sig över detta.

Det svensk skola i förlängningen behöver är mindre politisk styrning. Men varken Jan Björklund eller Gustav Fridolin är redo att ge skolorna den frihet som krävs.