Judehatarna måste bekämpas

Uppdrag gransknings reportage om antisemitismen i Malmö gör mig heligt förbannad. Vi visste ju sedan tidigare att det ser ut så här, men slappheten och undfallenheten mot det judehat som judar i Malmö får utstå i sin vardag är upprörande.

Svenska vänstermedier gillar att prata om islamofobi. Men inte gärna om antisemitism. Det finns en skruvad logik i detta. Israel-Palestinakonflikten har blivit en klassisk höger-vänster-fråga. Debatten är sedan länge fullständigt polariserad med två sidor så långt nedgrävda i skyttegravarna att de inte kan se den andres perspektiv ens för ett ögonblick. Ilskan mot den andra sidan följer med in i diskussioner om andra ämnen. Som judars rätt att få leva sina liv i fred i Sverige.

Problem med islamofobi och attacker mot moskéer ges stort utrymme i medierna. Antisemitism och attacker mot synagogor och kyrkor blir i bästa fall notiser. Viftas bort. Därför var gårdagens reportage viktigt (självfallet följer UG upp detta med ett liknande reportage om islamofobi nästa vecka).

Dessutom ses antisemitism ofta som ett högerextremt problem. Men det UG visade i går, och som varit känt för många i flera år, är att gärningsmännen kommer från Mellanöstern. De bär med sig sitt Israelhat och antisemitism från sina hemländer och väl i Sverige drabbar det judar i den närmsta omgivningen. Rabbiner. Lärare. Helt vanligt folk.

Visst används emellanåt antisemitism som ett skydd för kritik mot staten Israel. Här måste både judar och muslimer, och alla vi andra, vara väldigt tydliga: Det går utmärkt att kritisera israeliska övergrepp mot palestinier utan att för den sakens skull vara antisemit.

Det hela är väldigt enkelt. I Sverige har vi religionsfrihet. Det betyder att alla, även judar, har rätt att utöva sin religion i fred utan att bli utsatta för kränkningar, glåpord och hot. Samtidigt har vi yttrandefrihet. Det betyder att religioner inte är fridlysta. De ska kunna kritiseras, precis som allt annat, utan att det tar hus i helsike. Däremot är påhopp mot enskilda individer aldrig acceptabla.

Därför är reportaget från Malmö viktigt. Men om jag får gissa kommer det snart vara glömt. För Malmös judar fortsätter dock en vardag fylld av oro och rädsla.