(In)vandringsmyter

Dick Harrison skrev i SvD en uppmärksammad text om invandringens vinster och konkluderade att "inte vid ett enda tillfälle har immigrationen varit till långsiktig skada". Denna långtgående slutsats applåderas i sociala medier.

Men som så ofta tidigare gör Tino Sanandaji (grattis till den sanslöst framgångsrika crowdfundingen som hittills gett över 600 000 kr!) slarvsylta av dåligt underbyggda resonemang genom att hänvisa till offentlig svensk statistik och ledande forskare.

Fler borde lära sig att det inte lönar sig att skarva eller häva ur sig rena dumheter. Ändå är det precis det som sker, gång på gång. När Harrison skriver att det inte finns "ett enda historiskt exempel på att invandring på sikt varit negativt för mottagarlandet" är han så kategorisk och enkelspårig att det nästan blir komiskt.

Tino hänvisar till en Harvardforskare som föga förvånande fastslår att effekterna av invandring varierar över tid och plats, och att den antingen kan vara gynnsam eller skadlig för mottagarlandet. En slutsats som inte borde förvåna någon som vet att världen består av fler än två färger.

Frågan är varför det plötsligt blivit så populärt att, till synes panikartat, försvara invandring med dess ekonomiska vinster. Är det en direkt effekt av att Sverigedemokraterna ständigt pratar om kostnaderna och att även vissa borgerliga politiker börjat lägga sina pannor i djupa veck över miljardrullningen i mottagningssystemet? Troligen.

Åter igen måste vi påminnas om att svaret på frågan om invandring är lönsam alltid är "det beror på". Asylinvandring från Somalia och Eritrea - nej. Arbetskraftsinvandring av högutbildade i svenska bristyrken - ja. Och allt däremellan - anhöriginvandrare, kärleksinvandrare osv. - "ibland ja, ibland nej". Att bunta ihop så olika invandrargrupper till en enhet och kalla den lönsam eller inte lönsam gör diskussionen om invandringspolitikens samhällsvinster tämligen meningslös.

Jag tycker inte att man behöver försvara invandring per se på denna grund över huvud taget. Det räcker utmärkt att tycka att fri rörlighet är positivt i sig, att det är trevligt, utvecklande och inspirerande att kunna bo, arbeta och studera i andra länder (så länge man står för sina egna kostnader). Det är ett argument för mer öppna gränser som visserligen inte tar hänsyn till alla de utmaningar och problem som denna politik medför i en universell välfärdsstat. Men det är åtminstone inte ett panikartat svar på SD:s framgångar som är direkt oärligt i sin framställning.

Dessutom behöver vi inte måla upp en konflikt som egentligen inte finns. Väldigt få vill stänga den svenska gränsen eller göra det svårare att resa inom Schengen. Att låtsas som att konflikten står mellan stängda och helt öppna gränser är därför både oärligt och felaktigt.

Något som är desto verkligare är kostnaderna för asylmottagandet. Dessa kan vi se i statsbudgeten. Den budgeterade summan under posten "migration" allena för i år är 17 miljarder kronor (märk väl att den gjordes innan Migrationsverket höjde sin prognos). Det duger inte att hävda att invandring är långsiktigt lönsam när vi dels har rekordstora kostnader för asylsystemet, dels inte ser några tecken på att det blivit lättare för asylinvandrare att etablera sig på den svenska arbetsmarknaden. Utvecklingen går tvärtom i motsatt riktning.

Den verkliga konflikten står mellan att fortsätta västvärldens största asylinvandring eller att anpassa invandringen till mer normala europeiska nivåer. Dick Harrisons kategoriska påstående att invandring generellt (inklusive asylinvandring från tredje världen) är en vinst för samhället eldar på just den historielöshet och fördomsfullhet som han själv utger sig för att vilja bekämpa. Vi måste kunna föra en intellektuellt skarpare diskussion än så, se nyanserna och förmå bemöta den oro som finns hos alltfler människor. Då kommer förtroendet för politiken också öka på sikt.

För att detta ska vara möjligt kan vi inte börja diskussionen med att slå fast att invandring alltid är en vinst. Då har vi redan hoppat över ett steg och därigenom exkluderat den halva av befolkningen som vill se en förändring av rådande politik i mer restriktiv riktning.

Jag tror att goda idéer bara kan födas ur en mer förutsättningslös och öppen diskussion, gärna med empiri och trovärdig forskning som grund. Dick Harrison har visat att han inte var uppgiften mogen.