I morgon vill de begränsa yttrandefriheten igen

I dag är alla yttrandefrihetsförespråkare. I går kallades vi som stod upp för Dan Park och Lars Vilks, och som kritiserade lagen om hets mot folkgrupp som en inskränkning i yttrandefriheten, för yttrandefrihetsfundamentalister.

Yttrandefrihet, brukar det sägas när någon vill inskränka den, betyder faktiskt inte att man får säga vad som helst. Nej, men nästan. I Sverige har gränsen dragits snävare än i andra europeiska länder. Här sätter vi konstnärer i fängelse. Här diskuterar vi problemen med en generös yttrandefrihet snarare än värdet och styrkan i den. Här är vi så rädda för att någon någonstans ska kunna ta illa upp av något som någon säger, att vi helst vill att folk håller käften. I synnerhet när det gäller religion (att säga att man vill döda borgare är mer rumsrent).

Det är trevligt att se så många sluta upp för press- och yttrandefriheten. Men det är från många håll endast en läpparnas bekännelse. Sanningen är att väldigt få verkligen stått upp för dessa rättigheter när det blåst snålt tidigare.

Minns hur Persson-regeringen utövade påtryckningar på en internetoperatör så att den sverigedemokratiska sajten med Muhammedkarikatyrer stängdes ned. Minns hur vissa journalister gnällde över att skyddet av Lars Vilks kostade för mycket. Minns hur Marcus Birro nyligen fick utstå både hot och hat för att ha kritiserat islam och hur även liberaler då var ytterst kritiska mot Birro för att han "kränkt" muslimer.

Den svenska regeringen bjöd in företrädare för muslimska länder och bad om ursäkt för att vissa svenska tidningar publicerat de ökända karikatyrerna när det begav sig. Svenska folkvalda bad alltså om ursäkt för att Sverige har press- och yttrandefrihet.

En av ministrarna i den nya rödgröna regeringen, Mehmet Kaplan, konstaterade 2006 att Muhammedkarikatyrer inte handlar om yttrandefrihet, att sådana var en provokation "som inte går att stödja". Föga förvånande har Kaplan legat väldigt lågt sedan Parisattacken.

Men även inom borgerligheten finns denna rädsla. Alliansregeringen tog inte ton mot vare sig hoten mot Vilks eller Jyllands-Posten. Reinfeldt hoppades nog innerst inne att de bara skulle lägga av. Sluta vara så bråkiga. Alla tjänar på om debatten lägger sig.

Sverige står sällan i frontledet. När det hettar till, när grundläggande värden står på spel, böjer vi oss, kryper undan och ber om ursäkt. Hoppas att ingen blivit ledsen eller kränkt. Inte ens diktaturernas lättkränkta företrädare får tycka illa om oss. När så många nu skriver långa vackra texter om vikten av att värna yttrandefriheten kan jag därför inte låta bli att känna att det är ett enda stort hyckleri. Ett spel för gallerierna.

Att Charlie Hebdo förmodligen inte ens skulle kunna publiceras utan att bryta mot svensk lag (hets mot folkgrupp och förtal) säger en del om hur situationen för yttrandefriheten ser ut i Sverige. På riktigt.

I dag är alla Charlie. Men i morgon kommer samma människor åter hävda att man faktiskt inte får säga vad som helst. Och att den som kränker religiösa minoriteter bör åtalas.