Vi tror våra politiker om gott i Sverige. Det måste vara förklaringen till att en obetald TV-avgift, eller en hel rad av dem, kan fälla en minister. Den som syndar - genom att bryta mot normer och lagar, exempelvis genom att köpa en sexuell tjänst - kan vänta sig dyra efterräkningar från svenska folket.
Samtidigt kan en svensk regering och riksdag begå omfattande övergrepp utan att det får några som helst konsekvenser. De kan skicka människor till tortyr, soldater till krig i fjärran länder och lämna över medborgarnas privatliv på ett fat till en främmande stat.
Sådana tilltag kan visserligen ge några rubriker i de större tidningarna, men inget händer. Inga pressuppbåd väntar statsministern utanför Sagerska. Något drev är det inte tal om. Det som drabbade Håkan Juholt borde drabba regeringen - i kvadrat. Men nej. Journalisterna är tysta. Debatten lägger sig.
Det som har avslöjats som en följd av Edward Snowdens historiska läckor - att svenska politiker aktivt gjort Sverige till en nyckelspelare i den amerikanska statens globala övervakningsnät av vanliga medborgare - borde under alla omständigheter toppa alla nyhetssändningar. Nyheten borde orsaka regeringskris, leda till avgångar, chockera allmänheten, resultera i kriskommissioner.
Inget av detta har talande nog hänt. Dels kan det förklaras av den svenska journalistikens kris, men det beror även på allmänhetens ointresse. Om gemene man hade blivit mer upprörd över de uppgifter som avslöjats om Sveriges roll i den USA-ledda massövervakningen hade medierna haft ett tydligare incitament att granska och ställa makten till svars. Nu nedprioriteras dessa frågor till förmån för det billigare och mer lättuggade materialet, vilket inte sällan visar sig vara den senaste opinionsundersökningen.
Senast i raden av skandalösa uppgifter är att USA spionerar på EU-medborgarnas banktransaktioner via betalkortsföretaget Visas och banktransaktionssystemet Swifts nätverk. Europapalamentet godkände tidigare att uppgifter om privatpersoners, företags och organisationers bankaffärer skickades i bulk till USA - utan någon särskild kontroll av hur uppgifterna används, visar det sig nu. Amerikanska myndigheter kan snoka fritt.
EU-kommissionär Cecilia Malmström (det känns lite typiskt att hon är svenska) är högst ansvarig för att detta har kunnat ske (och Piratpartiet har begärt hennes avgång). Hon har krävt "korten på bordet" från USA. Men jag lite har svårt att tro att hon kunnat vara så otroligt godtrogen att hon inte begripit att USA räckt långt finger åt EU i flera år. Hur EU agerar nu kommer att vara en fingervisning om huruvida det handlar om naivitet eller om falskspel mot EU:s folk.
Jag tror inte att människor är immuna mot att engagera sig. Det måste bara kännas viktigt nog, och tillräckligt nära i vardagen. Och det gör uppenbarligen inte de tekniska och ganska abstrakta övervakningsfrågorna.
Utan folklig vrede kommer vi aldrig kunna stoppa övervakningsstaten. Fler måste bry sig. Ty även om politikerna skulle önska att det vore annorlunda, måste de i slutändan ta hänsyn till vad folket tycker.
Läs även:
Kjell Häglund, HAX
Tidigare bloggat i ämnet:
I sardinernas värld
Övervakningen: se om ditt hus
Demokratins långsamma död
NSA: En studie i lögner
2 kommentarer:
Det här är ett bra och viktigt inlägg, som alltid.
Bortsett från den skandalösa massövervakningen som är ett kapitel i sig så är ju detta ett bredare problem i svensk samhällsdebatt, och svenskt politiskt ansvarsutkrävande.
Fuska med TV-licensen eller titta på porrfilm eller whatever så blir det drev och krav på avgång. Men om man försöker ta initiativ till konstitutionsvidriga lagar, eller sitter i Riksdagen och inte gör ett jota år efter år, så kan man leva gott på skattebetalarnas pengar utan att någon säger ifrån.
Jag misstänker själv att ditt resonemang om journalismens kris är centralt här. Det "vanliga folk" som utgör majoriteten av de röstande är nog, i mina ögon, både mer hedervärt och mer intelligent än vad många mer engagerade medborgare kanske tror. Men de har oftast fullt upp med att hämta barn på dagis, titta på Lyxfällan eller Blondinbella, eller snickra en ny veranda. Dom sitter inte själva och filosoferar kring vad som är rimligt utifrån en demokratisk, konstitutionell horisont.
Så det krävs ett antal dagars "skandalchock" på löpen för att väljarkåren ska vakna och börja skriva insändare. Nyheter skapas, trots allt. En skandal föreligger inte innan någon med rejäl genomslagskraft påvisar den och för upp den på dagordningen.
Men det är mycket mer bekvämt att skjuta in sig på banala hårdfakta, som en utebliven TV-licens, än att gräva runt i principfrågor som t ex vad för slags rättssyn man har om man förespråkar gredelina skamstraff för ännu icke dömda.
Därav bristen på rättmätiga drev, och därav bristen på relevant ansvarsutkrävande. Det tror åtminstone jag. Tyvärr har jag inget enkelt svar på vad vi ska göra åt det.
Kallar sig nyliberal - länkar till public services "avslöjande" om att USA spionerar på Swift.
Fakta: Att det finns ett internationellt samarbete för att motverka finansiering av terror har varit känt sedan 2004 (tror jag det var, när de tre-fyra största amerikanska tidningarna skrev om detta), var har du varit de senaste tio åren? Detta är förstås förklaringen till att journalisterna inte nämner det så mycket.
Skicka en kommentar