En planekonomisk bostadsmarknad

Regeringens särskilde utredare i Hyresbostadsutrendingen, Per Anders Begrendahl, riktar sylvass kritik mot dagens havererade hyresbostadsmarknad och menar att en genomgripande reformering är den enda vägen framåt.

Bergendahl konstaterar:

"Det finns i dag inte någon hyresmarknad i egentligen mening. [...] Villkoren för dagens hyressektor påminner på flera sätt om planekonomiska förhållanden. Prissystemet är satt ur spel, köerna är långa, fördelning av tillgängliga lägenheter sker efter kötid och vissa andra kriterier, det offentliga har en stor roll och stora bostadsområden är i dåligt skick." 

Precis så illa är det. Och detta system upprätthålls framför med hot om vad som skulle komma i dess ställe. Hyresgästföreningen och de politiska partierna har fått "marknadshyror" att framstå som ett hot mot vanligt folk, ett illvilligt sätt att vräka låg- och medelinkomsttagare från deras hem. Men marknadshyror finns i andra länder och är inget "experiment".

Ingen har riktigt lyckats förklara varför det är en mänsklig rättighet att bo billigt i innerstan. Somliga tycker att det är bra att människor med olika bakgrund och inkomster kan bo tillsammans. Jag tycker att det är viktigare att människor kan bo över huvud taget.

Andra menar att det handlar om att jämna ut skillnader. Men ingen skulle komma på tanken att skattesubventionera dyra bilinköp så att alla hade råd med en Porsche Cayenne eller pumpa in pengar så att familjen Svensson kan åka till Thailand på semester precis som grannen.

Alla måste leva utifrån sina egna förutsättningar. Därför behöver vi en större differentiering på hyresmarknaden. Det ska alltså vara större hyresskillnader mellan attraktiva och mindre attraktiva områden, precis som kostnaderna för bostadsrätter är högre i attraktiva och lägre i andra områden. Det kommer att innebära högre hyror i innerstan och lägre i ytterområdena. Vilket bara Hyresgästföreningen och innerstadsbor kan klaga på.

Konsekvensen av den havererade hyresmarknaden är en växande andrahandsmarknad med hyror som vida överstiger marknadspriset på en fri marknad, med bedrägerier som ökar och med ett ökande antal privatpersoner (även självförsörjande) som hör av sig till Socialtjänsten om hjälp med boende.

Bostadssituationen har blivit desperat, särskilt i storstadsområdena. Nu finns ett rimligt förslag till reformering som kan förbättra situationen. Men vem vågar ta det politiska ansvaret?