Lite kyligt är det allt. Att gå till val på en fråga som av många ansågs ha bidragit till valförlusten 2006. Socialdemokraternas hot om att återinföra fastighetsskatten och tvåla dit villaägarna kan bli Alliansens frälsning. Igen.
Det kan alltså i hög grad bli ett skatteval. Givetvis kommer jobbfrågan att diskuteras till leda, men de hänger så att säga ihop. Höga skatter på arbete = färre jobb, mindre pengar i plånboken, mindre konsumtion, mindre frihet, större beroende av statliga bidrag. Kort sagt är höga skatter en seger för politiken, inte för människorna.
I många europeiska länder tvingas regeringar till stora skattehöjningar för att bemöta statens gigantiska underskott. Sverige har däremot en av Europas starkaste ekonomier just nu. Och oppositionen går till val på kraftigt höjda skatter (som ändå har tonats ned av valtaktiska skäl, vänta bara till vårbudgeten 2011). Det är svårt att förstå hur de resonerar. I grunden tror jag att det handlar om misstro mot människors egen förmåga att styra sina liv. Vanligt folk ska helt enkelt inte ha den friheten utan förlita sig på politiken. Bara när människor har det knapert efter att räkningarna har betalats är det av intresse hur stort barnbidraget är varje månad, hur mycket bostadstillägget höjs eller vad det nya månadskortet till kollektivtrafiken kostar. En befolkning som balanserar på gränsen varje månad lockas av de brödsmulor som makten kastar åt den (trots att staten stal hela brödbaket från första början).
När jag är utomlands och på direkt fråga berättar vad medelinkomsten är i Sverige, är det många som ser förvånade ut. De har burit bilden av det rika Sverige inombords, med rikt menas naturligtvis också stora personliga förmögenheter och en saftig månadslön. Ja, säger jag, Sverige är ett rikt land. Men väldigt få människor är rika. De flesta svenskar har varken förmögenheter eller höga månadslöner. De jobbar och sliter från månad till månad och har inte möjlighet att lägga undan några större summor. Oförutsedda utgifter kan därför bli katastrofala för hushållsekonomin.
För att inte framstå som totala losers räknar vi dessutom alltid lönen före skatt i Sverige, som om det var bruttolönen som var intressant! Fredrik Reinfeldt har sagt att bruttolöner inte ställer några mjölkpaket på köksbordet. Alliansen har bidragit mer till fackanslutna sosseväljares inkomster än vad någon sosseregering eller fackförbundsstrejk någonsin har gjort. Några procents löneökningar under ett antal år ses av facket som en stor seger efter avslutad avtalsstrid. Jämför detta med 1 500 kronor extra i lönekuvertet varje månad, vilket jobbskatteavdraget har inneburit för en normalinkomsttagare.
Folk säger sig inte ens ha märkt någon skillnad. Ursäkta, men det är nästan så att ni förtjänar Mona Sahlin som statsminister och Vänsterpartiets partiprogram som färdkarta. Trist bara att det skulle drabba även oss andra...
4 kommentarer:
Men du ska ändå indirekt stödja vänsteralliansen genom att rösta på ett parti som inte kan göra skillnad eller inte rösta alls?
Det går inte riktigt att resonera så. Resonemanget om att "indirekt stödja" kan dras hur långt som helst - stödjer man vänsteralliansen om man röstar på Moderaterna och något av de andra allianspartierna åker ur och vi får en rödgrön regering som resultat? Vem stöder man indirekt om man röstar på SD? Alliansen eller de rödgröna?
Det är inte lätt att vara liberal väljare. Men jag följer mitt samvete. Tyvärr går det inte att rösta på något av riksdagspartierna eftersom de har övergett grundläggande liberala ideal och köpt hela könsmaktsanalysen. Då återstår bara att rösta på Liberala partiet eller röstskolka. Ett parti ska förtjäna rösten efter egna meriter, inte för att motståndare är ännu sämre.
Intressant att höra hur du resonerar. Tycker egentligen som du i den här frågan men tvekar ändå varje gång jag ser eller hör Sahlin eller Ohly i media.
Du är inte ensam. Varje gång jag ser/hör Ohly är jag beredd att rösta på Alliansen. Men det går över rätt fort.
Skicka en kommentar