Rädslan för radikalism

Sverige brukar kallas "landet lagom". Vi ska dricka lagom. Inte sticka ut för mycket. Det statliga spelmonopolet uppmanar oss att "spela lagom". Följaktligen ska vi också rösta på lagom politiker som för en lagom politik som leder till lagom konsekvenser för oss alla.

I vissa frågor kan jag ifrågasätta hur "lagom" Sverige egentligen är. Radikalfeminismens framgångar har skapat politiska initiativ som är allt annat än lagom. Men vi ska minnas att det är på politisk och akademisk nivå det breda stödet för radikalfeminismen finns, inte i de breda folklagren. Ett parti med radikalfeminism på agendan, som Feministiskt initiativ, kommer aldrig att vinna några större väljarsympatier.

Den folkliga rädslan för radikalism gäller inte bara feminismen, det gäller i lika hög grad marxistiskt tankegods. Trots decennier av romantisering av kommunismen i Sverige, trots att ett av riksdagspartierna styrs av en uttalad kommunist (som numera inte kallar sig det trots att han inte alls har bytt åsikt) och trots att grogrunden för en antikapitalistisk strömning torde vara perfekt i dagens krisande tider med kapitalismen som utmålad bov, tycks de vänsterextrema idéerna inte alls tilltala väljarna. Det är fortfarande marginaliserade grupper som tror på kapitalismens undergång och det klasslösa samhällets seger.

Emellertid är intresset för klassiskt liberala idéer inte större. Radikala liberala förslag har liten chans att vinna förtroende i ett land där bara ordet privatisering blivit synonymt med nedskärning/försämring/hot mot "tryggheten". Om liberala reformer ska drivas igenom, bör de genomföras bakvägen och lite i det tysta. Effekterna behöver inte alltid vara impopulära (få skulle i dag vilja överge rätten att välja skola, sjukhus etc.). Men det går inte att gå till val på omfattande liberaliseringar eftersom den svenska diskursen är vänsterorienterad - den måste politikerna förhålla sig till vare sig de vill eller inte. Det värderingsskifte som Maud Olofsson har talat om tycks låta vänta på sig - inte minst på grund av att hon är isolerad i sin egen regering. Det görs inte längre några seriösa försök att påverka den svenska politiska diskursen i frihetlig riktning.

Mona Sahlin påstår att skillnaderna mellan blocken är stooora. Att din röst spelar roll. Att det handlar om "värderingar". Visst finns värderingarna där i botten, men precis som statsvetaren Tommy Möller hävdade under dagens vårsläpp med förlaget Liber (Möller är aktuell med boken Politiskt ledarskap) har politiken avideologiserats. I Sverige är människor kort och gott sossar, om än i olika hög grad. Det är utifrån denna insikt som Fredrik Reinfeldt som kapten på det moderata skeppet har kastat ideologin överbord och bestämt sig för att ankra så nära Socialdemokraterna som möjligt - det är där de stora väljargrupperna finns och därmed chansen till makten och härligheten. Förbluffande nog har Reinfeldt samtidigt lyckats behålla sina gamla moderatväljare (man kan undra vad som fick dem att rösta på partiet tidigare).

Jag har inte mycket till övers för marxister och kommunister, men det skulle onekligen vitalisera den politiska debatten om vi fick två eller fler radikala alternativ som stod mot varandra. Vår röst skulle spela roll, det skulle åter pratas ideologi och värderingar. Människor skulle tvingas rannsaka sig själva. I dag är det emellertid ytterst tveksamt om något annat riksdagsparti än Vänsterpartiet över huvud taget skulle klara av en ideologisk debatt. Även Miljöpartiet är på väg in i det urvattnade politiska mittens rike.

Allt detta är en utopisk tanke, det vet både du och jag. Även i nästa års val kommer två i allt högre grad snarlika politiska alternativ att jaga din röst. Båda kommer att försöka övertyga dig om att din röst spelar roll och att skillnaderna mellan blocken är "tydliga". Striden kommer emellertid i vanlig ordning att handla om några procentjusteringar i a-kassan (utmålad som en ödesfråga av Socialdemokraterna) och vilket alternativ som kan erbjuda flest statligt subventionerade jobb till arbetslösa. Frågan är när den dagen kommer när allt fler anser att det inte ens är värt att släpa sig till vallokalen?